Det är bara jag igen, om ni undrar...

 Serva bilen och få en matkasse.

Jaha.

Men om jag hellre vill ha lite reducerat pris på min service istället då?

- Går inte ser du, svarar mannen och hivar fram kassen i ögonhöjd på mig.

- Du får den här matkassen som vi har plockat ihop till dig, den innehåller så många godsaker så.

Mannen med matkassen ser glad ut.

Jag kikar över kanten på påsen han håller i sin famn.

- Jag äter inte korv.

- Du äter inte korv?

- Nej. Jag äter inte korv. Det ser ut att vara väldigt mycket korv i påsen.

- Du äter inte korv?

Han ser ut som om jag just sagt att jag begåvats med två kön.

-Kan jag inte bara få avdrag på priset för servicen, försöker jag igen.

- Nej, nu är det den här dealen som gäller, vare sig du äter korv eller inte.

Ja.

Nu har jag inte lämnat bilen på service hos Rejmes, tack och lov.

Men det här erbjudandet finns på riktigt.

Serva bilen och få en matkasse.

Kan jag inte låta bli att fundera över lite andra erbjudanden som skulle kunna passa i sammanhanget.....

Köp en cykel och få en gynekologisk undersökning.

Av ett proffs!

Vare sig du har en vagina eller inte.

Det är liksom inte förhandlingsbart.

Så ligger man där med benen i vädret och får blygdläpparna undersökta av proffset medan resten av kunderna provplingar på lite ringklockor och klämmer på cykeldäck.

Sedan, om man har tur, kanske man får cykla hem på sin nya cykel och ta vägen förbi djuraffären för att köpa lite kattmat.

I djuraffären har man just nu ett erbjudande som gör att jag trampar mitt fortaste förbi innan de hinner se mig.

"Köp en säck kattmat och få en bortsprungen farbror på köpet"

Vare sig du vill eller inte.

Nej nu får det vara slut på de här nymodigheterna, tänker jag.

Företagen får hitta andra sätt att locka kunder.

Det här går inte längre.

Vilket nummer har egentligen Sverker Olofsson?

 

 

 

Är vi inte lite stela i ryggen?

Vi böjer och bänder lite grann.

"Huvud axlar knä och tå knä och tå".

Går fint det här.

Kanske lite dåligt uppvärmda bara.

Huvud axlar knä och aj fan vad det knäckte till där!

Tå tå tå.

Jag kan inte räta på mig.

Går omkring som en mäla resten av dagen.

Men nu råder vi bot på detta förstår ni.

Sätter oss i bilen och åker mot butiken som säljer sängar.

Sängar är inte längre vad det har varit.

Sängar är boningar.

Man kan bo hela samhällen i en säng.

Utan att över huvud taget stöta på varandra.

Vi möts av en ung flicka som blir vår guide, och som skall hjälpa oss välja rätt säng.

De släpper inte folk lösa i den där butiken, det är så många som kommit bort och aldrig hittat hem igen.

Den leende flickan sveper inbjudande med armen och undrar hur våra tankar kring sängval ser ut.

Eftersom vi tittat på nätet vet vi vad vi söker, och blir visade till det vi tror är vårt val.

Vi får ta av våra jackor och erbjuds att lägga oss tillrätta på varsin sida I sängen.

Den leende flickan frågar hur det känns?

Han med de blå skjortorna frustar förnöjt och jag känner mig omsluten och välkomnad av den härliga sängen.

Får vi ligga där ett par minuter när hon går iväg en liten stund.

Så vi får känna efter i lugn och ro.

Mmmmmmm.

Den här kan vi tänka oss.

Hinner vi tänka innan hon är tillbaka och visar oss vidare till en annan säng.

Den andra sängen heter Hästens.

Den har "limited edition" klädsel, så den är det inte många som kommer att ha.

Flickan lägger huvudet på sned. "Är den snygg"?

Jättesnygg och jättedyr, men inte lika skön som den första.

Hon sätter sig på en sängkant mittemot, fortfarande huvudet på sned.

Vi ligger platt på rygg.

Det känns lite udda att föra en dialog liggande på rygg i en butik.

Det är som när man var liten och mamman skulle sitta på sängkanten och viska fram en lite saga hon hittat på.

Flickan vill att Han med de blå skjortorna och jag skall fundera över vad som är det viktigaste med vår nya säng, medan hon lämnar oss i fred ett par minuter.

Tillbaka berättar hon en kortare (tack gode gud för det) version av Hästens historia och tillverkningssätt.

Vi berättar vad som är viktigast med vår nya säng och sedan vandrar vi vidare till nästa.

Den sista sängen vi provligger är gudomlig.

Mmmmmmm.

"Och när ni tycker så mycket om den, vad är det som gör att ni inte bestämmer er här och nu och köper den", frågar Flickan.

Det frågar hon, för att jag varit tydlig med att detta är vår första etapp på vägen mot ny säng.

Det kommer att ta oss ett par veckor innan vi bestämt vet vad vi vill ha.

Men hon gör ett fantastiskt jobb och försöker in i det längsta få oss till köp.

Frågar vad vi jobbar med, hur gamla våra barn är och vad de jobbar med.

Allt för att hitta en beröringspunkt så vi skall bli lite mer personliga med varandra.

Det går inget vidare, och vi vandrar därifrån.

Jag har lovat henne att OM vi bestämmer oss för den sista sängen skall vi självklart köpa den av henne.

Jag hoppas jag inte ljuger.

 

 

 

 

 

 

I förkortningarnas samhälle överöses vi med LOL, OMG, BTW, BFF, MILF mm.

Alla är de på engelska.

Internationella.

Så att alla kan förstå.

Det är inte säkert att du förstår dem ändå.

Det kan vara för att du inte förstår engelska.

Det kan vara för att du är mossig och inte hänger med.

Det kan vara för att du inte är intresserad.

En gång fick jag ett sms av ungen där det mycket utförligt gick att läsa "K".

Som svar på min fråga fick jag alltså "K".

Betyder Okej.

Det tar för lång tid att skriva Okej.

Ungomar har kort om tid och uttrycker sig därför kort.

Det är så förbannat mycke de måste hinna med när de sveper med rappa fingrar över den smarta telefonens skärm.

På vår tid fanns det inga smarta telefoner.

Det fanns telefoner som gick att ringa till eller ifrån, som  satt fast med en sladd I väggen så man fick sitta eller stå på ett och samma ställe under tiden man pratade.

Snurra sladden lite.

Kladda i block som låg bredvid.

Ett telefonblock.

Alla hade ärenden förbi och hörde précis vad man sade.

Jag kan inte minnas att det fanns några direkta förkortningar när jag var ung.

Det fanns ju å andra sidan inte heller några mobiltelefoner att skicka korta små medelanden på.

Men.

För oss medelålders finns många fina uttryck som vi använde som unga.

Som våra barn inte skulle ha en aning om vad de betydde om det kom svepande i ett sms...

Åkarbrasa.

Butelj.

Göka.

Ballhojta (ett mycket farligt tillstånd unga pojkar kunde råka ut för om det inte fick utföra ovanstående)

Brevlåda (en helt vanlig där det kom kuvert i papper med brev inuti, som man sedan fick GÅ och hämta själv)

OBS-klass

Paxa

Fluortant

TV 1 & TV 2

Puttersmälla

Hockeyfrilla

Orakade könsorgan

Inget av det här skulle min unge förstå.

Så är det bara.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har kommit på en toppengrej!

Tänk när man är på gymet och skall kuta på löpbandet.

Man värmer upp lite.

Stretchar musklerna (om man har några).

Gör några benböj och tar plats på bandet.

Sedan gör man HOPPSASTEG!

Vore inte det toppenroligt?

Hoppar fram som en unge och alla andra kliar sig i huvudet och undrar vad det är för en nyhet?

Skall man göra hoppsasteg nu?

Är det det senaste?

Och när jag hoppat klart och går hem kliver någon modig människa upp och provar sig fram.

Hoppar lite försiktigt och försöker se oberörd ut.

Och rätt som det är har man startat en trend.

Det är så det går till här i världen.

Trender kommer och går.

Det är snart ute med hoppsasteg.

Innan jag ens börjat...

 

Så småning om skall vi dö.

Det är inget jag bara säger som ni kanske förstår.

Hela livet är en enda lång vandring mot döden.

Kan man ju passa på att ha lite roligt under tiden då, funderar jag.

Roligt vore att ha en hobby.

Som man fullkomligt nördar in på, och är jätteduktig i just det valda ämnet.

Jag undrar vilken hobby det är?

Hur skall jag hitta en hobby när jag ingenting kan?

Jag: Perfekt att jag fick köpa den här gamla Amazonen, jag kan inte bärga mig tills jag får sätta igång!

Den skall bli som ny!, orerar jag onödigt högt.

Säljaren: Ja vad roligt att den hamnar i goda händer. Den är ju lite av en gammal förälskalse för mig, men jag har liksom inte tid längre.

Hur länge har du hållit på med renovering av gamla bilar?, fortsätter han ömt samtidigt som han smeker bilens motorhuv.

Jag: Hålit på med? Hur menar du?

Säljaren: Ja, när började ditt intresse för renovering av gamla bilar? Hur många har du hunnit med, frågar han, fortfarande leende.

Jag: Nja.....

Säljare: För du har väl renoverat bilar förr? (lite osäkerhet i rösten nu).

Jag: Nja...

Säljaren: För du har väl renoverat bilar förr? (alldeles för högt)

Jag: Alltså.. Jag har ju sett på TV hur det går till. Det kan ju inte vara särskilt svårt. Bara skruva lite här och riva lite där.

Säljaren: Vänta lite nu, jag fick uppfattningen av att detta var din hobby, och att du var en kunnig mekaniker!

Jag: Det säger du? Jag kanske är det då!

Säljaren: Men det är ju det du inte är! Du har ju ingen koll alls!

Det kan väl inte jag veta, säger jag, och funderar vidare på vilken min nästa hobby kan tänkas vara.

 

 

 

En annan skall ju ut och flyga i morgon.

Bara så där, på en lördag.

Jag tar och flyger en sväng, säger jag till Han med de blå skjortorna, vill du med?

Det vill han, och vi tar fram kartan och en packe dartpilar, som vi skall kasta på kartan för att fastställa destinationen.

Första kastet.

Pilen fladdrar iväg och borrar sig djupt in i soffan.

Men herre gud, du måste ju sikta, säger Han med de blå skjortorna och knuffar undan mig.

Pil nummer två i högsta hugg.

Han tar sats.

Böjer på knäna och gungar upp och ner.

Upp och ner.

Det tar aldrig slut.

Upp och ner.

Kisar med ena ögat.

Den pilförsedda handen flaxar fram och tillbaka innan den slutligen släpper taget och låter pilen flyga, i en i och för sig ganska snygg, men oduglig båge, som gör att pilen med en smäll slår i fönstret, och sorgesamt landar i en blomkruka.

Du tog för lång tid på dig, du hann ju bli trött i armen, härjar jag och plockar upp pil nummer tre.

En grön.

Grön är min favoritfärg.

Jag tänker inte göra samma misstag som Han med de blå skjortorna så jag skickar iväg pilen direkt, vilket visar sig vara mindre lyckat, för jag glömde visst att sikta igen.

Pilen dinglar trött i gardinen en stund, innan den lossnar och ramlar ner under soffan.

Ååååååh. Han med de blå skjortorna suckar.

Du måste sikta, förmanar han igen, och jag svarar att det skall jag fanimig göra nästa gång så kanske jag träffar lika bra som han.

Men Han hör överhuvudtaget inte vad jag säger, för han är djupt koncentrerad av samma procedur som förra gången han skulle kasta.

I handen har han en orange pil.

Han kanske gillar orange.

Den orange pilen lämnar hans hand och fastnar distinkt i Tierp.

Tierp.

Vad skall vi göra i Tierp har du tänkt, frågar jag surt.

Han säger att kastet inte gills, för han blev distraherad av att jag härmade honom när han gungade upp och ner med knäna.

Han vill alltså kasta om.

Men gör det då, stönar jag, och känner att jag gett upp.

Återigen, samma procedur.

Jag sitter blick stilla.

Plötsligt får han för sig att han skall kasta med vänster hand.

Jag blinkar två gånger för Nej.

Så där som i filmer.

Blinka en gång för Ja, och två gånger för Nej.

Blink- blink.

Blink- blink.

Han fattar ingenting.

Blink- blink.

Blink-blink. Blink- blink, för i helvete!

Nej.

Inget av det här stämmer.

Det är ljug alltsammans.

Men ut och flyga skall vi!

Till Polen minsann.

Spanar in ett slott som ett blivnade brudpar hyrt för sitt bröllop till sommaren.

Sedan åker vi hem igen.

Planerar nya resor framöver.

Och vart fan ligger egentligen Tierp.

 

 

 

 

 

 

Ni som känner mig vet ju att den här bloggen har lett till en föreställning, närmare bestämt en två timmar lång monolog med musikinslag.

Vi skall på turné nu!

Ge oss ut till kommunens alla orter och hoppas att de tar emot oss med öppna armar.

Att de har ett sinne för humor och en förlåtande syn på antalet svordomar i föreställningen.

Jag tänkte att jag kanske i mitt välkomsttal passar på att be om ursäkt för språket, men ångrade mig när jag kom på att andra pjäsförfattare inte direkt ber om ursäkt för att de använder könsord på scenen.

Boka biljetter är ni söta, och följ med in i huvudet på en medelålders grå kvinna som inte har något jobb att gå till.

Själv skall jag ut och affischera!

 

Nu när golvet snart är färdigt funderar jag över väggarna.

Borde jag inte tänka nytt här?

Göra gästrummet lite lyxigt?

Men en känsla av svunna tider som passar in i husets karaktär?

 

Jo visst borde jag det, och jag bestämmer mig för att bygga bröstpanel.

Bröstpanel känns lyxigt.

Det borde ju inte vara svårt, tänker jag och presenterar mitt förslag för Han med de blå skjortorna.

Jag tänker att han kanske vill känna sig delaktig, eller åtminstonne informerad om mitt projekt så att han slipper bli överraskad av att huset saknar väggar och tak när han kommer hem från jobbet.

 

Jag googlar fram lite bilder för att visa, och han kontrar med att rita en skiss.

- Så du vet hur du skall tänka, förklarar han sakligt.

Jag ser att munnen rör sig och han säger de mest obegripliga saker samtidigt som han måttar med tumstock och stegar fram och tillbaka över golvet.

Det är bara rullskridskorna som saknas.

- Förstår du NU då, frågar han och rätar ut sin trötta rygg.

- Ja NU förstår jag! säger jag, och verkar tydligen övertygande för han blir nöjd och säger att "det är bara att säga till om du behöver mer hjälp".

- Tusen tack, säger jag, och tar flaggstångsritningen under armen och går upp.

Halvvägs upp i trappen vänder jag och kikar in i köket där han nöjd sitter kvar.

- Förresten, kan du åka rullskridskor, frågar jag.

- Klart jag kan! svarar han glatt.

Och jag tror honom.

 

 

Hantverkstanten är tillbaka.

Ni vet hon som river upp väggar och golv och vevar med hammare och kofötter.

På tur står det sista rummet med kvarvarande heltäckningsmatta.

Den förra ägaren tyckte det var mysigt och härligt för sina mindre barn att leka på.

Slippa frysa om stjärten där de satt och byggde med lego, alldeles byxlösa.

Nu för tiden sitter inga byxlösa barn på det golvet och mattan har således gjort sitt.

Jag plockar fram en mattkniv av sämre kvalitet och skär några snitt i mattan, håller tummarna för att det som kommer fram under skall vara ett underbart nästintill oskadat furugolv.

Sliter och drar i mattan som kämpar så in i helvete för att få sitta kvar.

Se där!

Trägolvet skymtar fram!

En bild skickas till Han med de blå skjortorna som kanske sväljer några gånger innan han bestämmer sig för att inte börja gråta.

Han befann sig dessutom i Tyskland och kunde inte gärna raska hem för att avbryta arbetet.

Fem timmar senare är mattan strimlad i remsor som med något mindre motstånd kan dras bort och kastas ut genom fönstret.

Det jag tror är ett fint furugolv är täckt av ett tjockt lager lim.

Den förra ägaren brydde sig inte om att det kanske skulle flytta in en hantverksatant som ville ta bort heltäckningsmattan på ett enkelt sätt.

Han smackade på med lim och kände sig nöjd med det.

Golvslip modell EDGE - som vem som helst kan använda, hyrs på närmaste ställe och jag plockar med mig slippapper och kommer ungefär ihåg hur killen förklarade hur jag skulle använda apparaten.

- Man kan koppla till en dammsugare också, säger han nöjd, och visar var jag skall placera slangen.

Jag nickar och fattar, man vill inte ha slipdamm i hela huset.

Den väger så in i h-e, men upp för trappen kommer den med hjälp av ungen som snart fyller 20.

Jag kopplar på slangen till dammsugaren, får på slippappret och drar igång odjuret.

Odjuret vibrerar sig fram över golvet med mig i släptåg.

Jag försöker febrilt lyfta på sladdar till slipmaskin och dammsugare och SPARKA undan dammsugaren innan slipmaskinen attackerar, innan jag bestämmer mig för att koppla bort slangen som skall suga upp dammet.

Nu går det bättre och några timmar senare har ett antal vändor över golvet gjort att det ser fint ut.

Jag kommer på att jag glömt ta på glasögon och munskydd och blir lite rädd när jag snyter träflisor ur näsan, men hoppas att jag inte skall dö av det innan jag fått njuta av mitt fina fina golv.

Jag får säga att jag är nöjd!

Det är sällan jag gör det, men fasen vad jag är bra.

Och den lovsången sjunger vi tillsammans, jag och Han med de blå skjortorna, för han är såååå imponerad av sin hustru som "bara gör".

Som inte är rädd för att prova.

Som har ett sådant tålamod.

Och som gör honom tårögd.

Japp!

Det är jag, och nu är jag tillbaka.

Kanske målar jag om hustaket till sommaren?

 

 

 

 

 

 

Nej...

Nej... nu verkar den där molande smärtan från tanden ha klingat av.

Det var säkert bara något tillfälligt.

Så tänker en person som sticker huvudet i sanden och hoppas på att lögnen den här gången skall vara sanningen.

Den riktiga sanningen hinner i fatt under en 50-års middag när man skall sitta vid bordet och konversera och inte vråla rakt ut av smärta.

Kan du fixa en värktablett, ber jag Han med de blå skjortorna.

Gör det så ont, frågar han.

Mmmmm...Ganska, svarar jag.

Girigt sväljer jag tabletten som hjälper lite grann.

Dagen efter - bättre igen.

Någon natt senare - smärtan från helvetet.

Så håller det på, fram och tillbaka, hopp och förtvivlan.

Ja, jag ringde naturligtvis tandläkaren som gav mig en tid, och där har jag nu varit.

Kan du beskriva din smärta frågar den unga flickan som visade sig vara tandläkaren.

Min ordinarie tandläkare som jag alltid MÅSTE gå till annars hade ingen tid på flera veckor.

Jag beskriver, och kommer dessutom med min egen teori om att det nog är det nedborstade tandköttet som blottat tandhalsarna som värker.

Flickan tar en hammare och bankar sitt hårdaste på tänderna för att se om jag känner någon skillnad?

JA JAG KÄNNER SKILLNAD, viskar jag fast jag vill skrika.

Flickan säger att tanden nog tyvärr är död.

Jag går omkring med döda tänder i munnen visade det sig, det verkar vara det som smärtar.

Rotfylla eller dra ut, frågar flicka vänligt.

Orden stockar sig.

Inget... Går det?

Du behöver inte bestämma i dag, men du får en ny tid hos din ordinarie tandläkare så får du fundera till dess, men vi rekommenderar ju rotfyllning.

Det blir ju en lucka annars, där den gamla tanden suttit, och tanden som är ovanför den kan börja krypa ner om den inte har något som håller den tillbaka.

Sväljer hårt.

Jag vill inte ha tänder som kryper ner ur sitt fäste och hänger och dinglar.

Det får bli rotfyllning då, säger jag till damen i luckan när jag beställer en ny tid.

Sedan googlar jag så in i helvete på rotfyllning och får veta att det kanske inte alls behöver kännas.

Nej.

Det gör säkert inte det när man är dyngpackad och fullsprutad med bedövningsmedel.

Klockan 07:45 en måndagmorgon.

 

 

 

 

 

Du!

Hallå! Hörru!

Vem är du? Jag har inte sett dig förut, tjoar jag förvånat när en fullkomligt okänd varelse står i mitt badrum.

Du känner inte igen mig? svarar varelsen.

Jag stirrar med trötta torra ögon.

Nej... Jag synar den andre uppifrån och ner.

Nej.. Jag... Nej. Du får ge mig en ledtråd, säger jag och ler.

Är det inte uppenbart, eller är du dum i huvudet?

Jag ryggar tillbaka över den andres oförskämdhet.

Vad säger du? Du tränger dig in i mitt hem och har mage att vara otrevlig.

Jag blundar en stund för att se om den försvinner, det måste givetvis vara en dröm det här.

En oöm petning i sidan av ett hårt finger får mig att slå upp ögonen.

Men jag är här nu, säger den andra och ler.

Är det elakt den ler?

Jag gnuggar stället där det hårda fingret just petat.

Du kan ta ditt pick och pack och gå härifrån, jag väljer själv vem jag släpper in i mitt hem! ryter jag, samtidigt som jag pekar med hela jävla handen så att inte budskapet skall missförstås.

Du tror det ja, säger den andre och kliar sig mellan benen.

Helt ogenerat!

Jag vet inte var jag skall titta.

Här står en jävla otrevlig varelse och kliar sig mellan benen som om det vore det mest självklara i världen.

Jag sjasar på den oönskade som trängt sig in i mitt hem, och nu är jag fly förbannad.

Ut skall den!

Den oönskade sveper undan och skrattar hest.

Du kan väl få en ledtråd då, säger den och rotar i en av lådorna i badrummet och trollar fram en tampong.

Du kommer inte att ha användning för den här särskilt länge till, säger den oönskade och svingar den i luften som om den vore lodet i en gammal moraklocka.

Den slänger tampongen över axeln och sveper förbi mig vidare in i mitt sovrum där den kastar sig raklång på rygg i min säng

Av din blick att döma, fattar du fortfarande inte verkar det som?

Den slår med handflatan i min säng. Höjer ett buskigt ögonbryn.

Upp och ner far händerna.

Lite fuktigt här, ler den oönskade, och sveper med handen över mina lakan. Har inte du svettats en del på nätterna senaste tiden, och undrat vad det kan vara?

Ringer det en klocka nu då?

Ding dong ding dong, vem kan det vara?

Det hesa skrattet igen.

Du är jävligt oförskämd för att vara en objuden gäst i en främmande människas hu..

Här blir jag avbruten av att den oönskade far upp och rusar ner för trappan och loggar in på in dator, och jag tänker återigen att det här är en dröm.

Hur kan den här varelsen känna till mitt lösenord, och som om det vore det mest konstiga klickar den in på en sida och börjar beställa glidmedel.

Du beställer glidmedel, får jag ur mig, och nu behöver jag inga fler ledtrådar för den oönskade gapar högt

JAG ÄR JU FÖR FASIKEN KLIMAKTERIET!

Jag flytter snart in här för gott fattar du väl!

Men...

Men...

Jag är ju inte mer än fyrtiosju, får jag ur mig.

Du fyller fyrtioåtta, och förr i tiden blev man inte ens fyrtioåtta så kom inte och gnäll över lite klimakteriebesvär lilla gumman.

Och jag har ju redan förberett lite, säger Klimakteriet och verkar nästan förnärmad.

Jag har ju varit snäll och förutseende och beställt glidmedel åt dig, det kommer att gå åt skall du veta.

Till vad? Jag fattar inte.

Ja vad tror du? Valla skidorna eller?

Nja.... Jag vet in..

Men hello! Torra slemhinnor, hänger du med nu då?

Dom blir torra?

Ja visst, torkar ihop som en såda där gammeldags mascarakaka som man fick spotta i för att få lite att jobba med.

Klimakteriet visar i tomma intet hur man spottade och kladdade runt med borsten i asken.

Jag stirrar.

Klimakteriet säger att jag inte behöver stå där och se dum ut, ingen skall spotta mig mellan benen det är ju därför glidmedlet är beställt.

Kommer om två till tre arbetsdagar.

Nej, säger jag.

Nej.

Jag går och lägger mig nu.

Jag orkar inte med det här, och DU, Du kan gå nu, säger jag och går in till min säng.

Du gör som du vill gapar den oinbjudna tillbaka, men glöm inte bädda rent först.

Det var så in i helvete fuktigt i den där sängen.

På återseende.

Inom kort.

 

 

 

 

 

Jag har ju varit ute och farit en sväng.

Alla som känner mig vet att jag helst av allt låter bli att fara överhuvudtaget.

Men för en tid sedan kom vi hem från Italien.

Toscana, närmare bestämt.

Eller Campagnatico och man skall vara jävlig précis.

Campagnatico finns knappt.

Så litet är det.

I Campagnatico bor det vithåriga damer och herrar I åldrarna åttiotre till etthundratvå.

De har aldrig förr sett en turist.

Gatorna vägarna gränderna var så trånga att vi nästan fastnade med bilen när vi körde förbi avfarten till vårt boende.

Att vända var inte att tänka på.

Det var bara att fälla in backspeglarna och hålla för munnen så man inte kräktes av rädsla för att bli fast mellan två husväggar och bli sittande I bilen hela veckan.

Ja, eller resten av livet om det ville sig illa.

Hur vi kom fram och lyckades parkera hyrbilen har jag ingen aning om, jag måste ha varit I chock.

Med några knaggliga engelska ord visade värden oss till vårt boende.

Vi hade tydligen beställt ett fuktigt boende med svag doft av mögel.

Enorma barrträd skuggade den lilla uteplatsen där jag hade hoppats få sitta med solen I ögonen och äta frukost tillsammans med vårt resesällskap.

Nu var det som det var och inget att göra något åt.

Första kvällen visade det sg vara en årlig tävling där de olika distrikten hade varsin åsna som skulle springa längs byns gator, ivrigt påhejade av resp invånare.

Efter det samladeds alla på en festplats på en kulle och det var mat, dryck, musik och stoj.

Väldigt trevligt och mycket gott.

Dagen efter var alla människor som bortblåsta.

De fanns ingenstans.

Det var bara de vithåriga damerna och herrarna som med stor ögon stirrade på oss där vi gick.

Som tur var kunde vi ta bilen och köra till ett par större städer och få oss lite kultur till livs.

Havet hann vi också med ett par dagar och sedan fick vi åka hem.

Ja.

Det var den veckan, och jag säger som jag brukar.

Jag längtar inte tillbaka.

 

 

Tipp tapp tipp tapp. Smyger upp. Ser mig omkring. Det är julaftonsmorgon. Nattlinnet ut och in, raggsockor, håret på ända, letar lite.. Hoho? Julkänslan? Ropar lite högre - Hooohooo! Tänder några ljus. Kaffe. Macka med Julskinka. - Hoho? Sprang den förbi utanför huset nu? Går till köket igen och DÄR ÄR DEN JU! - Var har du varit så länge, frågar jag, och fyller upp ytterligare en kopp kaffe. Blåser lite på kaffet som är varmt. Julkänslan gör hastig nick ut mot gatan och svarar - Hos grannen. - Vilken granne, frågar jag och Julkänslan nickar igen samtidigt som den knäcker en valnöt. - Var har du fått nöten ifrån? Jag tål inte nötter, säger jag. - Vet jag väl, svarar Julkänslan, det var därför jag tog med mig egna. Det ligger en rejäl hög med skal från nötterna den suttit och knäckt. - Hur har du hunnit med att få i dig alla de där? Du kom ju nyss. - Du, jag har varit här en bra stund skall du veta. Du har bara inte sett mig. Den tittar bort när den säger det, och jag vet att den ljuger. - Du har inte varit här längre än en minut, säger jag. Julkänslan ber om en kopp kaffe. - Ja ja, så är det väl kanske. Men det var så himla trevligt där borta i backen så jag blev liksom kvar där av bara farten, ursäktar den sig. Den tittar skamset på mig och söker min blick. - Nästa år är det du som tittar in lite tidigare, säger jag. - Ja! svarar Julkänslan - jag lovar. Sedan sätter den sig i soffan tillsammans med mig och så delar vi smörgås. God Jul!

När man börjar jobba klockan elvanollnoll hinner man med en hel del innan man behöver sätta sig i bilen och fara till arbetsplatsen.

Ställer klockan på åtta.

Vaknar innan åtta.

Stänger av klockan för egentligen behöver jag ju inte gå upp på en lång lång stund.

Går upp innan åtta i alla fall.

Hoppas på en bra morgontoalett eftersom jag tog mina bajsfröer igår.

Morgontoalett uteblir.

Sätter på kaffe och brer smörgås.

Äter frukost i total tystnad och ensamhet.

Bara en fluga, modell jumbojet som far som ett spjut genom rummet.

Fram och tillbaka.

Jag vägrar låta jumbojetflugan förstöra min morgonro och lyckas efter åtta försök slänga upp fönstret precis när flugan kommer fräsande.

Återigen, tystnad.

Tänker på allt jag kommer att hinna innan jag skall fara till jobbet.

Stryka de där bordstabletterna jag stänkt vatten på.

Måla färdigt grinden.

Gå en rask promenad.

Göra en dansvänlig spellista till femtioårsfesten som skall hållas till ära för Han med de blå skjortorna

Det tar tid att tänka ut allt jag kommer att hinna innan jag far till jobbet.

Tar jag lite kaffe till.

Det var väldig vad tiden plötsligt rusade iväg.

Nu fanns det inte alls någon tid kvar att göra varken det ena eller det andra som jag hade tänkt ut.

Bara att slänga på sig kläderna och ge sig av.

Men I morgon är jag ledig och då kan jag hinna det där som jag inte hann I dag.

Eller just det.

Jag skall vara chaufför till frissan I Stockholm.

Det får bli en annan dag då.

Eller en annan...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Keso är köttfärs gjord på Mumintroll.

Inte vet jag om det är sant, men jag läste det i tidningen.

Jag tycker i alla fall att det var ett oerhört roligt påstående.

Fast jag äter inte keso så ofta.

Keso innehåller mjölk.

Jag tål inte mjölk.

Tur.

För jag vill för allt i världen inte äta mumintroll.

Jag vet inte ens om jag tål Mumintroll.