Klipp klipp

"Förstföderskor i Sörmland spricker mest"
Det var den rubriken man fick serverad till morgonkaffet av dagens EK.
Anledningen är att man inte längre gör som på 70-talet, då man rutinmässigt klippte ett snitt för att kvinnan lättare skulle få ut det som skulle ut.
Nu låter man det bara vara, och kvinnorna spricker från Ystad till Haparnada medan man bara hejar på.
Om det vill jag säga:
Klipp för i helvete!! Klipp!
Annars gör vi om det här.
Och låter männen vara de som krystar fram våra barn i fortsättningen.
Ur den lilla öppningen som sitter...
Som sitter...
Var sitter den?
De har ju inte ens en öppning!
Nej då jäklar blev det till att klippa ett rejält hack.
Var som helst.
Klipp till bara!
Längs med, eller på tvären, ungen måste ju ut!
Och skynda på så inte allt spricker!
Det är ju ingen som vill ha den där slamsan sedan annars.
Och då är det ett som är säkert, vore det på det viset, då hade vi allsköns smärtlindringar att välja på och saxarna skulle gå varma.
Nå?!

Vintergatan

Det är tur att jag inte är en Dyngbagge.
Jag skulle då kanske vara den enda dyngbaggen som kom ur kurs och aldrig hittade dit den skulle.
Jag kanske irrade hit och dit, och de jag hade lyckats få med mig på färden blev argare och argare för att vi aldrig kom fram.
"Men du sade ju att du hittade", klagade de och rullade till synes planlöst vidare med sina dyngbollar.
Jag försöker hålla dem vid gott mod och sjunger hejarramsor, men eftersom dyngbaggar sällan begåvats med någon vidare sångröst, tystas jag brutalt av de andra.
Ja.
Så skulle det förmodligen se ut, i mitt liv som dyngbagge.
Jag har nämligen ingen aning om hur man läser en karta, eller hittar dit man skall med hjälp av den.
För min del kan kartan lika gärna vara upp och ner, eller bak och fram.
Jag vet helt enkelt inte hur man använder den.
Som dyngbagge behöver du ingen karta.
Du navigerar dig fram med hjälp av Vintergatan.
Det är helt ofattbart, men sant.
Jag känner mig smått IQ - befriad när jag förstår, att en dyngbagge lätt som en plätt navigerar sig fram genom att med sina fyra ögon lokalisera var Vintergatan är.
De bara rullar ihop sin bajsboll och traskar på, spikrakt!
Mot Vintergatan!
Om man sätter ögonbindel (eller tejp, fast det låter så brutalt, så jag väljer ögonbindel) på de små ögonen, irrar de runt i cirklar!
Och när man tar bort ögonbindeln:
Vips!
Så pinnar de små benen på i en alldeles spikrak linje.
Det här har forskarna alldeles nyss kommit på, vad jag förstår.
Och det är väl bra.
Det är bara mitt självförtroende som får sig en knäck.
Jag är tyvärr inte smartare än en dyngbagge.
Dyngbaggar har stor betydeles för nedbrytningen av organiska ämnen, främst djurbajs, i naturen.
Det är tur att vi har dem.
Jag har stor betydelse för...
För.....
Lite olika.
 
 
 

Det här var ett gammalt inlägg

Tänk om jag sökte jobb som underhållstekniker.

Så kom jag på intrevju och berättade om all underhållning jag kan.

"Jag kan kullerbyttor. Roliga historier. Hjula. Har kunnat handvolt, kan säkert lära mig det igen. Även om jag blir lite yr. Om det krävs för tjänsten".

"Kan dansa. Och kanske sjunga. Helst inte, men det går".

Nu  avbryter intervjuaren och säger att det inte är den sortens underhåll man syftar till.

Jasså? Säger jag.

Vilken sort är det då?

Mer åt showhållet? Porr? Fast det kan inte jag.

Men människa, det handlar inte om kultur!

Det handlar om underhållslösningar för effektiv, tillförlitlig och säker produktion!

Oj! Det låter ju avancerat. Tycker jag.

Produktiv kan jag ju vara. Jag har fött två barn. Fast det är ju inget man gör på beställning precis. Skrattar jag.

Han skrattar inte.

Han undrar om jag är riktigt riktig?

Jadå det är jag, du kan få ta på mig om jag verkar för bra för att vara sann, ler jag.

Nu tar han inte på mig.

Han reser sig och ber mig lämna rummet.

Jag är inte välkommen tillbaka.

Ingen kan ju säga att jag inte försöker i alla fall.

Det är omöjligt med alla gubbar som skall intervjua en.

Som att försöka imponera på ett träd ungefär.

21 maj

Hon som skådespelar och Kantorn har varit på besök.
En hel eftermiddag satt vi och funderade på hur vi skall kunna skära ner föreställningen.
Den är för lång nämligen.
Det går ju inte an att låta publiken sitta ner och glo i timtal.
"Ta med sovsäck och kudde, det kommer att ta tid det här"
Det visade sig vara en ganska svår uppgift.
Men vi kämpade på.
Strök lite här och strök lite där.
Och när jag läser igenom det, undrar jag vem fan som skrivit den där skiten.
Vem i hela friden kommer att vilja se den här föreställningen?
Någon?
De närmast sörjande som inte levande skulle slippa undan om de uteblev.
Men vem mer?
Så kände jag, men blev nerröstad av de två entusiasterna som tycker så mycket om mina texter.
Så.
Den 21 maj är Lilla Scenen i Eskilstuna bokad för premiär.
Hur sjukt är det?
Vi har, eller rättare sagt, de har, ett digert arbete framför sig.
Jag slipper ju som tur är arbetet med att memorera texter och pianostycken och det är tur.
För jag kan inget av dem.
 
 

Vi skulle vara tjugofyra

2013
Nej, det är inte titeln på en ny  Science Fictionfilm.
Det är året vi nu lever i.
Tjugohundratretton.
När jag gick i ettan var det något geni som räknat ut, att år 2014 är vi tjugofyra år.
Kan ni tänka er, tjugofyra år!
Ja, det kunde vi allesammans tänka oss, och funderade på vad vi gjorde då, när vi var så gamla.
Kanske har vi barn. Kanske är vi gifta. Kanske är vi döda.
Men det var lång tid till dess.
Innan vi nådde dit hade vi åratal med krossade hjärtan, nageltrång, nakenbad, körlektioner, permanentade hår, öroninflammationer, himlastormande kärlekar, begravningar, arbetsintervjuer och julgransplundringar framför oss.
Och nu är vi där.
Nästan.
Och jag hoppas att det där geniet är något bättre på att räkna idag.
Jag verkar nämligen inte alls vara tjugotre som vore det mest rimliga om jag skulle fylla tjugofyra nästa år.
Jag är ju för i helvete inne på mitt fyrtiosjätte år.
Jag fyller fyrtiosex!
Fyrtiosex.
Det är som ett skällsord.
Slå upp skällsord i SAOL och där står - fyrtiosex.
Jag har således förmodligen levt mer än hälften av mitt liv redan.
Och det har gått så rasande fort.
Finns det något geni, obs - inte du som räknades som geni i ettan, som kan uppfinna någon slags broms, som gör att tiden inte går så förbannat fort?
Det skulle kännas skönt när året är 2047 och jag fyller femtioett, att veta att jag hunnit med det jag skulle vilja.
Någon?