.Man fick en dödsannons

Det är knappt jag törs säga det här.
Men en av mina laster är att läsa dödsannonserna i vår lokala morgontidninig.
Kaffe, smörgås och dödsannonser ger en bra start på dagen.
Det är ju trots allt ett bevis på att man fortfarande lever, om man själv inte har sin dösruna framför näsan.
Oftast har man valt en bild som skall symbolisera personen som gått döden till mötes.
Ja, eller till mötes och till mötes.
Man kanske sprang så jävla fort man kunde för att hinna undan.
Och hur man än tittade bakom sig så hade man Döden hack i häl, och när man till sist trodde att man skakat av sig honom, dyker han upp FRAMFÖR ÖGONEN på en!
Och hur fan gick det där till, funderar man, och sedan har man funderat färdigt.
Det är då det här med dödsannonser kommer in.
Har man tur, har man kanske varit förutseende och valt en symbol man anser passa i sin dödsannons.
Ett kors. En förgätmigej. Ett hjärta. En solnedgång. En fredsduva.
Annars får man hålla till godo med det de efterlevande i sin sorg bestämmer sig för att välja.
Ibland verkar de efterlevande alldeles ha förlorat vettet av sorg, för hur tänker man när man väljer en Jordgubbe?
Åt den döde ihjäl sig på jordgubbar?
En tax?
Blev den döde uppäten av en tax som man nu vill varna andra för?
En semla?
Kunde den döde misstas för en semla, och man trodde att det var ett passfoto man valt?
En odefinierbar figur som inte kan tolkas som något annat än en spermie?
Hade den döde sått sin vildhavre så till den milda grad, att man tog tillfället i akt, att på det här sättet  berätta för alla födda och oföda att Pappa är död?
Det blir inga fler syskon nu.
Tyvärr.
Därför tänker jag, att jag borde sälla mig till de förutseende.
De som väljer själva.
Så slipper Han med de blå skjortorna göra det.
Även om jag litar på hans omdöme, så vet man ju inte vad som händer när sorgen sätter in.
Hans ögon svämmar ju nästan över ibland, bara av att jag lever, och hur skall det då bli när jag dör?
Han kanske bara pekar på något.
"Den där", säger han, och sätter fingret på en Bouillabaisse.
"Är det ditt svar", frågar begravningsentreprenören?
"Du vill inte ringa en vän"?
"Det är mitt svar", säger han, och låter fingret hoppa upp och ner på symbolen han valt.
Även om han anser sig vara vid sina sinnes fulla bruk så ser han inte klart, när ögonen svämmar över av tårar.
Allt blir så suddigt.
Och alla kan nu mellan raderna läsa, att hans hustru satt en mussla med skal och hela faderullan i halsen.
När det i själva verket skulle vara en bukett Ranunkel som symboliserade denna väna varelse.
Ni hör ju själva hur tokigt det blir.
Jag tycker ju inte ens om Bouillabaisse.
Det går ju knappt ens att stava till.
 
 
 
 
 
 

Gipspaketet

Med handen i ett ytterst märkligt gipspaket satt den äldre damen och mässade hela tågresan.
Från det jag klev på, till det jag klev av, fick jag höra om allt hon tyckte var dåligt, fult, trist och allmänt idiotiskt.
Nu var det inte mig hon talade med, utan en stackars ung pojke som hon verkade resa tillsammans med, men jag kunde inte undgå att höra.
Jag har ju begåvats med en sällsynt bra hörsel, som ni vet.
- Bonde söker Fru! Vad fan är det att titta på!?
- Kan de inte ge sig ut i bushen och hitta en fru på ett normalt vis?
- Varför skall de vara på TV?
-Kan du svara på det?
Det kunde inte den unga pojken som tålmodigt lyssnade.
Sedan avhandlades IDOL, Ensam mamma söker, något trolleriprogram och några andra program som jag inte kommer ihåg.
Gemensamt för de alla var i alla fall att de var sämre än usla, och inte det minsta underhållande.
Inte vet jag varför hon inte bara stänger av TV.n?
- Sedan finns det så många människor som gloooor på handikappade.
- Det gör inte jag, fortsatte Damen med gipspaketet.
- Ser man att en människa är handikappad, ska man bara registrera att man sett handikappet och gå vidare, inte väääända sig om och glo som en annan fågelholk.
-Om det inte är en riktig pudding så klart, då får man glo, fortsätter hon och skrattar lite, eller vad det är hon gör.
Resesällskapet försöker läsa lite i sin medhavda bok som är ovanligt tjock.
Det är för att den innehåller tre böcker i samma pärm.
Till och från kommer det starka vindpustar så jag tror att någon öppnat fönstret, men det är bara Damen med gipspaket som suckar.
Hon gör det ganska ofta.
Puuuuust. Puuuuuuust. Puuuuuuuuuuuuuuuuust.
Så håret viner på oss som sitter runt omkring.
- Kommer du ursprungligen från Stockholm, frågar hon Pojken med boken mellan sina suckar, som på skånska svarar att han kommer från Lund.
Jag kunde nästan inte hålla mig, men om hon nu reser tillsammans med en människa borde hon kanske känna till lite grann om honom.
Som att hans dialekt väldigt tydligt skvallrar om varifrån han kommer.
Men kanske har han aldrig fått en syl i vädret förut, så att hon hört hans klingande skånska?
När jag går av ser jag hur Resesällskapet höjer den tjocka boken och smackar den i huvudet på Damen med gipspaket.
Sedan lutar han sig tillbaka i sätet och börjar läsa.
Eller så såg jag bara i syne.
För jag ser inte så bra.
 

Hon heter Gertrud

Jag vet inte vad jag skall säga om det här.
Är det ok.
Är det inte ok.
Det är Han med de blå skjortorna.
Han har börjat kasta lystna blickar på en annan.
Han kom hemsläpande med henne i förra veckan.
Hon heter tydligen Gertrud.
Jag: Jaha? Skall hon bo här nu då?
Han: Ja. Visst är det toppen!
Och nu är det liksom Gertud hit och Gertrud dit.
Titta vad duktig hon är.
Titta vad smart hon är.
Titta vad fint hon glider fram över gräset.
Och jag får vrida huvudet ur led för att följa hennes framgångar.
Hon kan sådant jag inte kan. 
Som att fickparkera.
Han: Titta nu när hon glider fram med ansiktet mot stationen och sedan vänder rumpan till och backar upp och parkerar.
Jag: Ansiktet? Du vet att det är en gräsklippare va? Gräsklippare har inga ansikten.
Han: Jo. Hon har. Det ser du väl. Han pekar på det som kanske är fram på gräsklipparen, lägger huvudet på sned och ler.
Jag: Ok. Hon har ett ansikte. Men vad sägs om vi skulle åka och äta en mysig Sommarbuffé, bara du och jag!
Han: Sommarbuffe? Gärna. Jag skall bara...
Någon timma senare sitter vi i bilen på väg mot den lilla Kvarnen som serverar ekologisk, närodlad och alldeles fantastisk buffé.
Vi får ett bord utomhus.
Solen strålar. Vattnet porlar i bäcken och fåglarna kvittrar.
Maten faller honom i smaken och han ser nöjd och glad ut.
Han: Vad glad jag är att vi åkte hit. Det är jättetrevligt och gott. Och vilken miljö. Det kan inte bli bättre.
Men vet du vad det bästa är, fortsätter han och tittar kärleksfullt på mig.
Nej, säger jag, och tänker att nu, nu säger han att han är så glad över att det är just jag som sitter där mitt emot honom denna ljuva sommardag.
Han: Det är att Gertrud klipper gräset samtidigt!
Och i samma ögonblick han säger det, ser jag att han kommer på, att det var in i helvete fel val av ord!
Jag: Ok. Och nu blir det ännu bättre, för du sover på gräsmattan i natt!