Det var syrendoft

Kvinnan kliver leende ur hissen.
Eller nej.
Hon svävar ur hissen.
Håret fladdrar (det kanske är en blåsig hiss), syrenfärgade kläder på en tunn kropp sveper ut och kvar står alla andra i en hiss som inte luktar mutta.
Man riktigt ser hur tacksamma de är.
Den glada kvinnan har valt ett trosskydd som doftar blomma.
Kanske syren, som matchar kläderna.
Kan hon lugnt stå i hissen utan att det luktar mutta och folk slipper undra om hon har en död råtta mellan benen.
En winwin situation.
Nästa dag kanske hon matchar den lilla svarta med ett trosskydd som doftar lakrits?
Den bruna dräkten matchas med doften brunsås?
Den gröna klänningen med spenat?
Ingen behöver någonsin få veta, att under de där kläderna och bakom det där leende döljer sig en otvättad mus.
Det är bara att fläska på med de här trosskydden så går man säker.
Ta ett av varje vettja, för helgardering.
För har du en mutta som luktar mutta får du åka hiss ensam.
Och kliva ut med hår som inte fladdrar.
I grå kläder.
Så är det bara.
Jag förstår det nu.

Det blir midsommar

Nu blir det Midsommarfirande i hushållet på Villagatan.
Vi får hem alla ungdomar, varav två har med sig varsin respektive.
Eller nej förresten, hon som fyllt sjutton har andra planer.
Som vanligt.
Men de andra, de kommer.
Jag förbereder för trditionellt midsommarfirande med lekar, krans i håret, sill, midsommarstång, jordgubbstårta, sällskapsspel, dans och möjlighet till spontana infall.
Han med de blå skjortorna undrar om jag tror att midsommarafton varar i tre dagar.
Vi kommer inte att hinna med allt det där säger han, och vill reducera mitt program till 3-kamp och musikquizz med max fem låtar.
Om jag benämner någon "Partydödare" framöver, är det Blåskjortan jag menar.
Jag kör nog på som jag tänkt.
Fast utan midsommarstång, tror jag.
Jag köper en och ställer på bordet bara.
Men sedan.
Det andra hoppas jag blir av.
Kanske bäst att jag sätter igång nu?
 

Inga tecken på bröst

"Den undersökning vi gjort på er visar inga tecken på bröst"
Min första rekation var Nej det vet jag väl, samtidigt som jag tyckte det var lite konstigt att få dessa ord skickat till mig i ett brev.
Vem konstaterar det, och tar sig sedan friheten att skriva så?
Läste man sedan lite mer noggrannt var det naturligtvis "inga tecken på bröstcancer" som avsågs i det brev jag fick hemskickat från sjukhuset.
Aha!
Mammografiundersökningen.
Nu är jag med.
Vad skönt.
Mindre skönt är ju själva undersökningen...
"Fru Wallander", ropas upp.
Jag förstår att de menar mig, och rättar dem inte.
Kvinnan som jag ser är lätt stressad, pekar på ett skynke som jag skall kliva in bakom för att ta av mig på överkroppen.
Väl gjort, kliver jag fråm från skynket varpå kvinnan lyfter upp sina armar i luften.
Skall hon gymnastisera nu när jag står här som gud skapat mig från midjan och upp?
Tydligen betyder det att jag skall följa hennes exempel.
Jag har ingen aning om varför hon inte kan säga det till mig bara.
Armarna upp.
Hon nickar.
Jag tror det betyder armarna ner.
Jag föses fram till helvetesapparaten där mitt ena bröst knölas in, samtidigt som jag skall hålla undan det andra, balansera på tå, vrida på huvudet och slappna av.
Kvinnan trampar på pedalen på golvet som gör att de plattor som skall klämma fast mitt bröst, börjar röra sig.
Jag vet inte om hon fastnar med foten, men hon trampar så in i helvete innan hon är nöjd.
"Frimärkesplatt" verkar vara det hon eftersträvar.
Tre tillplattningar senare är jag färdig.
"Provsvaret kommer om ett par veckor", hinner jag höra innan jag försvinner hemåt.
Jo.
Det är bra att vi ges möjligheten till den här undersökningen.
Jag skall inte klaga, den räddar liv.
Men måste den göra så in i helvete ont bara...
 
 
 
 
 

Fest i Flen

 
 
Ja.
Som ni ser går arbetet framåt.
Peruken är införskaffad, och det är ju svårt att tro att personen på bilden har lååångt svart hår.
Slagborren är inlånad och jordgloben finns även i verkligheten.
Hon tar form.
Mer och mer för var dag som går.
På det årliga evenemanget "Fest i Flen" får alla som inte kan vänta till föreställningen visas i sin helhet, kika på en liten "teaser".
Klockan femtonnollnoll.
Nu slog det mig plötsligt...
Måste jag säga något?
Vad?
Hur?
Hjälp!
Får man stå bakom en dörr så man inte syns?
Finns det ens en dörr i ett teatertält?
Om jag ber arrangören om en dörr att gömma mig bakom kanske han tror att jag är dum i huvudet.
"Det var väl en teater ni skulle spela", säger han frågande och kliar sig på det rakade huvudet.
"Skall ni gömma er bakom en dörr ser ju ingen er".
"Nej, det är bara jag som skall vara bakom dörren", säger jag.
"Den behöver inte vara så stor, jag kan stå på knä om det blir enklare för er".
Jag lägger huvudet på sned och kanske ler jag, eller kanske gör jag en grimas.
Han ser i alla fall trött ut.
"Nej, det blir ingen dörr, du får ställa dig på scenen som alla andra om du har något att säga, annars låter du bara bli".
Han blinkar frenetiskt och torkar bort svetten som rinner ner i ögonen (han har rakat bort ögonbrynen och får skylla sig själv att det svider i ögonen)
Och jag.
Jag får helt enkelt bestämma mig.
Tala eller tiga.
Den som lever får se.
 
 
 

Kalendern som försvann

Nej.
Den är borta.
Hur jag än letar hittar jag den inte.
Det är kalendern som är försvunnen.
Puts väck.
Finns inte att uppbringa.
Tio gånger letar jag på stället där den rimligtvis borde finnas.
Tio gånger lommar jag därifrån utan kalender.
Övriga huset vänds upp och ner, utan resultat.
Säkert finns den på jobbet, tänker jag, och kan inte snabbt nog komma innanför dörrarna.
Inte heller där finns den.
Kan det vara så att jag glömde den utanför dörren när jag låste och åkte hem sist jag jobbade?
Kanske någon hittat den?
Fast då borde denne någon hört av sig.
Alla kontaktuppgifter finns i den.
Jag styr hemåt och försöker tänka på var jag hade den sist.
Kanske har minnet blivit rubbat av den helvetsfärden i taxin här om dagen, för jag minns inte.
Han med de blå skjortorna kommer hem och bistår mig.
Han letar i hela huset och självklart på stället där den rimligtvis borde finnas.
Inga resultat.
Vi sätter oss i bilen och åker till mitt jobb för att söka vidare.
Åker hem igen.
Jag tittar återigen på stället där den rimligtvis borde finnas.
Men nej.
Den finns inte.
Jag kommer på att jag hade den när vi fotade affischen till föreställningen!
Vilket var hemma i vårt eget hushålle!
Jag är lättad över att veta att den finns i huset.
Men var?
Han med de blå skjortorna går i väg och kommer tillbaka med kalendern i sin hand.
Men... Men. Men..
Var var den?
På stället där den rimligtvis borde ligga, säger han och ser glad ut.
Och hur fan har det gått till?
Vi har båda letat där otaliga gånger.
Och nu står den där plötsligt.
Jag förstår fortfarande inte hur det kommer sig.
Men skit samma!
Kalendern är funnen!
 
 
 

Han ville döda oss

Måste man knäppa händerna?
Titta upp mot himlen?
Böja på nacken?
Titta ner?
Blunda?
Spärra upp ögonen för ögonkontakt?
Jag vet inte.
Men det är Gud jag letar efter.
Han ser väl mig nu?
Vart fan är han?
Jag tittar mig omkring.
Klösmärken och bitmärken efter folk som försökt ta sig ut?
Hålla sig kvar?
Jag sitter i en taxi med en chaufför som uppenbart vill döda mig och Han med de blå skjortorna.
Han kör så in i helvete fort, men det är ju inte dit vi bokat vår resa.
Det vore klädsamt att komma till det stundande bröllopet i ett stycke.
Inte utsmetad längs dörrar och tak på den här uppenbart, välanvända Mercan.
Chauffören märker inte att jag försöker göra mig förstådd.
Han talar inte mitt språk.
Hans högerfot trampar hårdare på gaspedalen och jag vill skrika att vi inte har så förbannat bråttom!
Men inte ett ljud kommer över mina läppar.
Min kropp är inställd på att dö, och chauffören kryssar vilt vidare mellan filerna på smala vägar med vägrenar som inte finns.
Han missar avfarten från motorvägen.
Tvärstannar.
Börjar backa.
"Are you sure"?, vrålar jag till en chaufför som inte kan ett ord engelska.
Ja.
Han är säker.
Backar vidare tills han kommer tillbaka till avfarten han missat, och sätter fart igen.
Jag kan inte nog uttrycka hur lättad jag är när bilen sladdar in framför det hyrda slottet, och vi får kliva ur taxin helskinnade.
Benen rejält skakiga, och kvar i taket på bilen, en och annan avriven nagel som borrat sig in i stoppningen.
Och redan nu har jag bestämt att jag promenerar tillbaka till flygplatsen.
Jag bär mina jävla väskor och går hela vägen dit.
För det finns väl trottoarer?