Det är bara jag igen, om ni undrar...

 

Redan när jag var åtta år älskade jag ABBA.

Redan när jag var åtta år hade jag en något udda förmåga att fantisera.

Det här ABBA konvolutet är ju fullständigt utflippat om man tittar lite mer noggrannt.

Fast fint ändå

Och roligt.

När jag var åtta bodde jag i ett av stadens hyreshusområden.

Ett sådant där med en asfalterad innergård, där ungar i alla åldrar samlades och roade sig med det som fanns, medan solen gassade så att asfalten nästan smälte under våra nakna fötter.

Somrarna var evighetslånga, och kvällarna på gården blev många.

Ibland hände det att man blev jagad av Janne Ljug.

Det var till exempel om man hade kastat hans nya morakniv i marken så den fick ett hack i eggen.

Då fick man lägga benen på ryggen och springa så in i helvete, och hade man tur fanns det någon hemma när man rusat trapporna upp och förtvivlat slet i ytterdörren.

Hade man inte tur, fick man en smäll i magen så luften gick ur en.

Hade man mindre tur, kanske man fick den hackiga eggen i magen.

Jag fick aldrig det.

Jag tror att de här löpningarna lade grunden till att jag alltid vann skolmästerskapen i 60 meter.

Jag hade liksom Janne Ljug bakom mig ända in i mål.

Och för det fick jag guldplaketter som jag lade i ett skrin med röd sammetsbotten.

Åter till åttaåringens drömmar och fantasier.

En av fantasierna var så här.

Jag hade skickat nytillverkade stövlar till alla i ABBA.

Exakt de stövlar som finns på det här konvolutet.

Rätt storlek och allt.

Plötsligt stod ABBA på vår asfalterade innergård.

Höll upp stövlarna framför sig, och frågade ganska bryskt vem som skickat dessa?

Alla ungar skruvade på sig, och jag klev till sist fram och erkände.

"Det var jag".

Då blev ABBA jätteglada visade det sig.

"Då får du den här jättepåsen med godis", sade de, och halde fram en gigantisk påse blandade karameller.

Jag blev jättpopulär på gården, för alla fick smaka. 

Ja.

Så kan det se ut i en åttaårings hjärna.

Det är ju tur at man växer upp och får lite perspektiv på saker och ting.

Man kan ju inte låta fantsin skena på det där viset.

Hur skulle det se ut.

Kan det finnas någon elak människa som tillverkat en Woodoodocka föreställande mig?

Någon som är avundsjuk för att jag äntligen kommit igång med träningen igen?

Som lyfter upp dockan, vänder upp och ner på den och borrar in en nål i hälen på den.

Vrider runt nålen ett par varv, och skrattar så saliven sprutar.

Vem?

Någon som vill ge sig till känna?

För första gången i mitt liv har jag nämligen fått hälsporre.

Vad skall jag med den till.

Den gör ju bara ont.

Inte så att jag inte kan hantera den, men jag misstänker att det kommer att bli bekymmersamt att kuta på löpbandet ett tag framöver.

Fast vem du än är, jag kommer inte att låta dig vinna.

Jag har nämligen att par löpartävlingar att delta i framöver.

Du får använda din fantasi lite bättre om du skall stoppa mig.

Som till exempel att kasta stora håriga spindlar på mig.

Då kanske jag rullar ihop mig till en liten boll och ber om nåd.

Men säg inte det till någon.

 

Och i dag är jag så lycklig för att Robin vann melodifestivalen igår!

Jag vill dansa och hoppa och sjunga när jag hör låten!

Fladdra iväg och snurra på stället med huvudet bakåtlutat och armarna rakt ut.

Kasta med håret, om jag hade något.

Så jäkla bra tycker jag den är!

Hurra hurra hurra för den.

Fast nu skall jag åka och jobba.

Skön söndag allesammans.

På återhörande.

Morgonkaffe i frukostsoffan.

Med solen i ögonen!

Är det inte ljuvligt!

Jag visste inte att jag saknat den så mycket.

Den ger en sådan enorm energi.

Plötsligt vill man så mycket och känner att kanske orken också är med på noterna.

När kan man börja gräva i jorden?

Egentligen vet jag inte om man får säga det här...

Men...

MÅLAREN KISSAR MED ÖPPEN DÖRR!

Han kom i morse.

Skulle hjälpa oss med målnng av rummet där vi plockat ner en vägg.

Inte för att vi inte skulle kunna göra det själva, men det skulle ta lite längre tid.

Bland annat.

Hur som helst.

Stor som ett hus var han.

Klev in och jag bjöd på kaffe.

Sedan började han med sitt arbete i rummet.

Radion har han på högsta volym och han smäller med saker så det ekar i huset.

När jag sitter i soffan hör jag hur han efter en stund stegar in i badrummet, fäller upp toalettlocket och börjar häva ur sig.

Det gör han en ganska lång stund.

Jag ser förmodligen ut som en tecknad figur där jag sitter med vitt uppspärrade ögon och glor framför mig.

Sväljer tyst som om jag var rädd att överrösta svallvågorna i toalettstolen.

Sedan spolar han, smäller igen locket och återgår till sitt arbete och radion som skvalar.

Fortsätter slamra med saker.

Som om inget hänt.

Och jag vet inte var jag skall ta vägen.

Glömde han bort att han inte var hemma?

Glömde han bort att jag var hemma?

Vad tar han sig för i morgon när han kommer?

Kryper ner i min säng och vilar middag?

Bajsar med öppen dörr?

Börjar klä av mig för han tror att jag är hans fru?

Nej.

Vi får låtsas som om inget hänt nu.

Jag pratar på som vanligt och bjuder på kaffe.

Håller mig på armlängds avstånd.

Ja.

Det är så man får göra med målare som kissar med öppen dörr i främmande hus.

 

 

 

 

Och i helgen var det fest på Villagatan 9!

Sexton meddelålders personer åt, drack, skrattade, dansade och svarade på mina frågesportsfrågor.

Bara för att man är meddelålders är det inte säkert att man beter sig som medelålders när det kommer till tävlingar.

Jag hade nästan tappat rösten redan innan tävingen började, bara av att förklara reglerna om och om igen, samt försöka få tyst på de tävlande.

De var indelade i tre lag.

Alla tre lagen såg sig som segrare redan innan tävlingen började, och någon tyckte det var fusk att Han med de blå skjortorna var med över huvud taget. 

Han visste väl redan svaren?

Men de som hade honom i sitt lag klagade inte.

Om han höll sig medvetet passiv vet jag inte, men hans lag kom på sista plats, om det nu har någon betydelse.

Vilka som vann var det lite oklarheter kring för det ena laget deklarerade stolt tolv poäng, som sedan utan att någon förstod varför, växte till fjorton poäng, sedan det andra laget ropade ut att de hade tretton.

Jag lyckades avstyra slagsmål och i slutändan blev ändå alla vinnare eftersom var och en kunde få med sig ett pris hem.

Ungefär hälften av de sexton glömde sina priser, glasögon, plånböcker, skor eller fru när de gick hem.

Men det gjorde inget.

Vi har plats för det mesta.

Hon som alltid vill att jag skall baka, slutade kvällen sittande på hallgolvet och ropade efter ett ägg.

Han med de blå skjortorna langade inom loppet av tre sekunder fram ett ägg och serverade den hungriga, som genast ville ha ett till.

Ytterligre tre sekunder senare satte hon i sig ägg nummer två.

Han som bor en bit upp i backen stirrade med stora ögon och tyckte det artade sig till en Norén pjäs, dock utan regi skulle det visa sig, för snart nog var hon på benen och fladdrade ut till bilen som hennes make värmt upp.

I bilen på väg hem var hon ovanligt full, har hon i efterhand meddelat.

Att hon var det hela kvällen hade hon ingen aning om, verkar det som.

Nästa gång blir det fest när vi inviger Marrakech.

Då blir det dans utomhus så hela kvarteret håller sig vakna.

Det ser jag fram emot.

Alla ni som var här har en ny fest att se fram emot.

Vad det lider.

 

Om det skall vara så himla noga fyller jag fyrtiosex i morgon.

Det är ju inget särskilt med det egentligen.

Förutom det faktum att fyrtiosex inte är särsklit ungt.

Mer medelålders.

Ändå finns det folk som kallar mig Flickan.

Det är så sött tycker jag, och värmer i hjärtat.

Min kollega på biblioteket där jag ibland gör ett inhopp kallar mig det.

Hon och hennes make kan inte förstå att jag är en dag över trettio.

- Titta här, säger kollegan till en besökare på biblioteket.

- Titta här, kan du gissa hur gammal hon är?

Sveper med handen upp och ner framför min kropp så att besökaren förstår att hon skall syna mig.

Jag behöver inte snurra runt.

- Kan du gissa?

Armen vevar.

- Neeeej, säger besökaren, och tittar osäkert mellan mig och min kollega.

- Fytriofem!, nästan skriker hon.

- Kan du tänka att den här flickan är fyrtiofem?!

- Nej men oj! Det hade jag aldrig gissat, säger besökaren.

En gång i tiden var Kollegan också söt och fin, säger hon.

Besökarna flörtade med henne, men det är slut med det nu.

Och jag förstår ingenting.

Har hon inte tittat sig i spegeln på länge?

Hon är söt som en sockertopp, talar finlandssvenska och har ett hjärta av guld.

Och hon är just sextio fyllda.

 

PS. Jag vet inte om det är två blygdläppar på tårtan, eller ett spöke?

Det är inte jag som gjort den.

DS