Alla som känner sig spänstiga nog, kan hoppa upp och rita ett kors i taket!
Här har man utmanat sig själv nämligen.
JAG HAR KÖRT BIL I STOCKHOLM!
ENSAM!
Eller ja, jag hade ju en passagerare med, som var körkortslös, så det räknas inte.
Normalt sett när jag bokat tid hos den här frisören tar jag bilen till Södertälje, kliver ur förarsätet, tar plats i passagerarsätet, och låter min gode vän köra resten av resan.
Sedan sitter jag bredvid och utbrister ett och annat HOOOOH!
Någon gång har jag väl tvingat Han med de blå skjortorna att köra också.
MEN DET BEHÖVS INTE LÄNGRE!
Jag kan själv nu.
Jag blev inte ens svettig under armarna.
Jag vet inte vad som har hänt?
Har jag plötsligt blivit modig?
Eller dumdristig?
Hur som helst.
I fortsättningen behöver jag ingen chaufför när jag skall till just den här platsen.
Det enda jag behöver lära mig nu, är att fickparkera.
Så slipper ungen som åkte med skämmas ögonen ur sig.
Hon som fick se sin mor göra två försök till fickparkering.
Hon som fick se sin mor ge upp.
Hon som fick se sin mor kasta sig ur bilen och på klapprande klackar jaga efter en stackars hantverkare som just skulle kliva in i sin bil.
"HALLÅHALLÅHALLÅ. Har du? Ska du? Kan du hjälpa mig att parkera min bil"?
Hantverkaren följer min utsträckta arm mot den bil som står mitt i gatan en bit bort.
"Jag vet inte hur man gör, fortsätter jag, jag måste parkera vettu"
Han tycker att han är för smutsig, men erbjuder sig att lotsa mig rätt.
Jag tycker att han ser alldeles utomordentlige ren ut, och knölar in honom i bilen.
På ett försök, sveper han snyggt in bilen i en lucka som inte finns, kliver ur och ser glad ut.
Jag kan inte nog tacka för hans hjälp, och jag tror han förstår, att han gjort min dag.
Jag kanske kan ringa honom nästa gång jag kommer till Stockholm?