Det är bara jag igen, om ni undrar...

40-årig bröllopsdag, det hinner väl inte vi fira, konstaterar Han med de blå kjortorna, samtidigt som jag ser att han räknar efter.

Nejdu, svarar jag och skrattar till.

Men...

Varför inte.

Någon omöjlighet är det ju faktiskt inte.

Om fyrtio år är jag åttiosex och han åttionio.

Våra barn har uppnått de aktningsvärda åldrarna av:

tre sextioåringar, en sextioettåring, och en femtiosjuåring.

Alla barn har kanske en respektive, eller i varje fall inte fler än en, vilket ger tolv familjemedlemmar, så här långt.

Vi har säkerligen begåvats med ett antal barnbarn.

Ok.

Anta att dessa par fått varsina två barn.

Då hamnar vi på tio barnbarn.

Nu blev den tjugotvå familjemedlemmar.

Tänk om det dessutom hunnit ploppa fram barnbarnsbarn här i krokarna.

När jag är åttiosex har jag kanske glömt bort hur man räknar så långt, och blandar ihop alla med varandra, och nu kom jag plötligt på en bra idé!

Döp alla flickbarnbarn till "Flickan" och alla pojkar till "Pojken".

Då kanske gammelmormor kommer ihåg dem.

Och det vill ni väl?

Ungar!?

 

 

 

 

 

Vi ringde våra vänner som bor backen upp, och bjöd ner dem på lite kaffe och nybakt kaka på kvällskvisten

Kakan blev inte som jag tänkt, men det gjorde inget för det bjöds starka drycker till, och då slinker det mesta ner vill jag lova.

- Jag höll nästan på att kräkas när jag sög på din bröstkorg sist!", utbrister plötsligt Han med undertröjorna

Jag försöker dra mig till minnes.

När sög han på min bröstkorg, och varför?

Det hander sällan att jag låter människor suga på min bröstkorg, så jag blir aningens förbryllad över uttalandet.

Jag skall väl I ärlighetens namn saga, att förbryllade blev även de andra som satt runt bordet med kaksmulor runt munnen.

Tills han rättade sig och sade:

Jasså den!

Nu förstår jag!

Och vilken himla tur!

Att jag inte bjuder ut min bröstkorg till höger och vänster.

Det skulle nästan vara smaklöst.

Eller?!

 

 

Jag har precis avslutat en Projektledarutbildning. Tillsammans med ett gäng från andra förvaltningar i vår kommun har jag grupparbetat, svarat på frågor, gjort riskanalyser, lyssnat och fikat. Det visade sig finnas en hel del kompetenta, roliga och trevliga människor bland dem, och på en fikarast kom vi att prata om träning. Jag ser mig själv som en person som tränar. Inget kan vara mer fel visade det sig. Jag hör ju själv hur det låter när jag delar med mig av mina träningstips:

Och det var då jag förstod. Jag är inte en person som tränar. Jag lever på gamla meriter. Jag måste ta mig ett allvarligt snack med de här två benen jag stolpar omkring på, för det är de som är så omedgörliga. Jag själv vill ju naturligtvis göra alla de här sakerna, men benen lyssnar inte, och detta trots att jag sagt till dem på skarpen! "Nu tar ni er till gymet", har jag sagt, och på den uppmaningen har de svarat med att sätta sig i soffan och bre ut sig.

Inte bara en gång utan fyrahundraåttio gånger.

Men i dag förstår ni, tog jag kommandot och styrde kosan mot gymet.

Personalen i luckan var mycket trevlig och hälsade mig välkommen tillbaka.

Benen vädjade in i det sista och hävdade att de var rädda att de skulle trassla in sig i någon maskin eftersom de var så håriga.

Men här hade jag varit förutseende och packat ner långbyxor som jag helt sonika knölade ner de vilt protesterande benen i, och sedan hörde jag dem inte mer.

De steg in på gymet, gjorde sitt jobb och gnällde inte en enda gång.

Vad sägs om jag skulle anmäla mig till Vasaloppet?