Under vår tid tillsammans har det aldrig någonsin tidigare hänt.
Jag vaknade av att han for ur sängen, och tänkte väl mest att han var kissnödig.
Vände mig om och tittade på klockan för att se hur länge jag kunde ligga kvar.
Kvartisju.
Kvartisju brukar Han med de blå skjortorna hunnit med alla sina morgonbestyr förutom tandborstningen.
Halvsex är den tid han normalt kliver upp ur sängen.
Snabbare än vinden var han nere i köket och slängde på en balja kaffe.
For upp för trappan, och med tandborsten i munnen drog han snabbt på sina kläder.
Tio sekunder senare ser jag honom fladdra ut genom grindhålet i den lastbil han i dag skall ta sig till jobbet med.
Kaffet har inte ens runnit ner i sin behållare.
Det blir mycket kaffe till mig det där, tänker jag, och hoppas att han fått med sin telefon.
Utan sin telefon får han ett helvete på jobbet, eller ja, allt blir i alla fall mycket krångligare.
När dagen inleds med att du får flyga upp ur sängen är sannolikheten att du försöker jaga ikapp den tid du sov bort, ganska stor.
Sannolikheten att du hinner ikapp den där förlorade tiden är ungefär lika med noll.
Du kommer att ligga entimmaochenkvart efter hela dagen, och hur du än jagar är det samma status när kvällen kommer.
De mornar du vaknar entimmaochenkvart för tidigt borde därför vara dagar då du hinner så ortoligt mycket, och hela tiden har tid kvar till annat.
Varför är det inte så då?
