Det är bara jag igen, om ni undrar...

Det sagolikt vackra vårvädret får mig att tänka klart.

Visst borde jag hinna med en rask promenad på morgonen innan jag far till jobbet.

Jag behöver ju inte åka förrän halv tio.

Jo.

Klart jag hinner.

På med träningskläder, ner i hallen och trär på joggingskor.

Men tänk om benen, mot alla odds, får för sig att jogga en bit.

Betyder det att jag måste ta på sport-BH också?

Känner lite på den trötta bysten.

Ja, det gör det.

På med den, och benen är i väg.

Och sådan tur jag hade!

Som tog på den där BH:n.

För benen sprang.

Som om de levde ett helt eget liv.

De lyssnade inte alls på hjärnan som febrilt letade efter svar.

Vad har hänt?

Hur länge skall de orka?

Är det en dröm?

Är det sista rycket?

Ja inte vet jag.

Men de sprang hela vägen hem och nu sitterjag här och är svettig och förbannat nöjd.

Kan jag ta mig an arbetsdagen med ett leende på läpparna.

Och kanske lite trötta ben...

Stegen blev längre och längre och lervällingen skvätte på rygg och ben när jag älgade fram över ängen.

Du får klä av dig utanför!, skulle Han med de blå skjortorna utbrista när jag kom hem, täckt i lera.

Fågelsången var nästan öronbedövande och solen värmde mer än jag trott att den skulle göra.

Fokuserad hoppade jag mellan tuvor av fjolårsgräs och sugande lerpölar.

Jag mötte ett par hundägare som knappt hann se mig eftersom jag susade förbi i en fart värdig en dam i fyrtiosjuårsåldern.

Det vill säga - inte så jävla fort visade det sig.

Hundägaren hade råkat tappa något längs vägen, vände om och kunde näst intill promenera ifatt mig.

- Härligt promenadväder, säer han, kanske för att vara trevlig.

- Ja, fast jag joggar som du kanske ser, stånkar jag förnärmad.

- Ok. Härligt joggingväder då, säger han och ser lite illa till mods ut.

Här försöker jag lägga i den där extra växeln jag hört talas om.

För att lämna honom stående kvar med sina hurtfriska kommentarer.

Jag växlar och växlar.

Vet inte om det är kopplingen eller gasen eller samspelet dem emellan som inte fungerar, för det händer ingentintg.

Has has has.

Det är så det ser ut nu.

Has has has.

Det här med att man måste ha ena foten i marken när man kör gångtävlingar, det skulle inte vara något problem för mig nu, för här har vi båda fötterna i marken samtidigt.

Has has has.

Som om jag skidade fram.

Kanske har jag lerkokor under skorna som tynger ner mina fötter?

Nej.

Ser inga lerkokor.

Det verkar helt enkelt vara bromsen som fastnat.

Den kan göra det ibland.

Mannen med hunden har för länge sedan vänt om och jag kan sätta mig ner i gräskanten en stund.

Vänta på att bromsen skall lossna.

Den har väl helt enkelt rostat fast bara.

Så där som den kan göra....

 

 

 

Det var en ytterst märklig upplevelse.

Jag kan än i dag minnas hur förvånad jag blev när jag klev in i en kompis kök, och såg mina kvarglömda trosor hänga över kökskranen.

Jag blinkade ett par extra gånger i hopp om att det jag sett skulle visa sig vara en synvilla.

Att det var min trosor rådde det inga tvivel om.

Jag var nämligen ytterst känslig för allt vad spetsar och skavande kantband hette, så mamma fick leta sig blå efter trosor sydda med mjuk bomullskant runt om.

Och där i köket hängde nu mina vita bomullstrosor med röda elefanter.

Lite slarvigt urvridna och nonchalant slängda över kranen.

Som om det vore den mest naturliga sak i världen.

Mina trosor tjänade numer alltså som disktrasa.

Blink blink.

De hängde likförbannat kvar.

Jag vet inte riktigt hur personen som hittade de kvarglömda underbyxorna tänkte när han eller hon bestämde sig för att använda dem till att torka sitt köksbord fritt från smulor.

I dag skulle något sådant aldrig hända.

I dag använder ungdomarna trosor som inte syns.

Därför hittas de aldrig om de skulle råka glömmas kvar av någon övernattande ungdom.

De misstas för dammtussar.

Inget annat.

 

 

Jag har ju varit på en utställning och tittat på döda kroppar.

För somliga låter det makabert.

För mig låter det faschinerande.

I det här fallet är det människor som donerat sina kroppar till detta.

För att vi novisa levande skall förstå hur människokroppen är uppbyggd.

Hur alla organ ser ut, på riktigt.

I naturlig storlek.

Kan ni fatta hur stort tarmsystemet är?

Som en mellanstor hund ungefär.

inte undra på att man känner sig svullen ibland!

Och öronen.

Vet ni hur stora de tre benen hammaren, städet och stigbygeln är?

Pyttepyttepyttesmå.

De syns knappt.

Helt ofattbart allt detta.

Det var övervägande manliga kroppar man fick se.

Således övervägande manliga könsorgan.

De flesta ungefär som man känner igen dem.

Trevliga och tämligen ofarliga.

Tills vi kom fram till en man vars drule var groteskt stor.

Den hängde som en stor hästsnopp nästan nere vid knäna på den glade, men döde mannen.

Ingen av oss sade någonting.

Jag försökte verka normal, ja så gott det nu gick i alla fall, och tittade lite på övriga delar av den där kroppen, men det gick liksom inte att förbise den enorma sak som tronade mellan låren på den här mannan.

Alltså, när den här mannen levde borde han varit bygdens skräck.

Det var ju liksom ett vapen avsett för avrättning han begåvats med.

Fast när den i intima stunder fylldes av blod kan jag för allt i världen inte tänka mig att blodtillförseln räckte till resten av kroppen.

Således borde han tuppa av varje gång han skulle till.

Och hur kul är det.

Han kanske dog i ensamhet, den stackars mannen med den enorma staken som han fått sig tilldelad utan att ens ha bett om den

I sådana fall tycker jag synd om honom.

Sedan gick vi vidare och tittade på några lungor.

Det kändes tryggast så.

 

 

 

 

Jag skall väl erkänna att jag eventuellt, jag säger eventuellt, drog förhastade slutsatser angående den välutrustade mannens leverne och bortgång.

Scenariot kan naturligtvis ha varit ett annat.

Det kan ju vara så att det var en särdeles ärbar, mångfacetterad och respekterad man, som lämnade sin omgivning i en ödeläggande tomhet när Döden beslutade sig för att välkomna honom.

Det var ju så bra när vi hade Willy, som han kanske hette, ojade sig allesammans.

När de var på fiskeutflykt med honom var det ingen som behövde gå tomhänt hem.

Han bara halade fram sitt verktyg, böjde på knäna och klubbade fisken i huvudet så den fick hjärnskakning, och sedan var det bara att plocka upp den med händerna.

För att inte tala om alla mysiga dagar de haft tillsammans på stranden, då han skrämt bort alla oönskade turister som förtvivilat slet upp sina barn ur vattnet när ubåten kom.

Vad gjorde den där, det var ju inte ens krig, gapade de och for vidare till en annan strand.

Kvar var bara Willy och hans vänner.

Och tänk sedan, när de avslutade kvällen med ett par rundor brännboll.

Då hade Willy alltid med sitt eget slagträ.

Som alla fick låna.

Varv efter varv sprang de på brännbollsplanen, tills de alla var urtrötta och slagträt börjat anta en nyans av blått, och behövde vila.

Midsommaraftonskvällen skall vi bara inte tala om.

Då var Willy den självklara hjälpredan till alla damer som skulle klättra över gärdesgårdarna.

Han bara fällde ut sin sak, och simsalabim kunde damerna klättra lite tryggare, och lite säkrare.

Ja.

Det var nog så det var.

Och därför ber jag Willy om ursäkt för min föregående slutsats.

Och funderar vidare på vilken bild hans dödsannons pryddes med.