Var det Papphammar?

Nu när golvet snart är färdigt funderar jag över väggarna.
Borde jag inte tänka nytt här?
Göra gästrummet lite lyxigt?
Men en känsla av svunna tider som passar in i husets karaktär?
 
Jo visst borde jag det, och jag bestämmer mig för att bygga bröstpanel.
Bröstpanel känns lyxigt.
Det borde ju inte vara svårt, tänker jag och presenterar mitt förslag för Han med de blå skjortorna.
Jag tänker att han kanske vill känna sig delaktig, eller åtminstonne informerad om mitt projekt så att han slipper bli överraskad av att huset saknar väggar och tak när han kommer hem från jobbet.
 
Jag googlar fram lite bilder för att visa, och han kontrar med att rita en skiss.
- Så du vet hur du skall tänka, förklarar han sakligt.
Han har stenkoll.
Han tror att han är Bygglovs-Matte och sätter igång med skissen på hur saker och ting skall byggas korrekt.
- Så här, så här och så hääär!, säger han nöjd och vrider runt sin ritning för att jag skall se hur bra han gjort.
- En flaggstång?, säger jag undrande, det verkar ologiskt när det var en bröstpanel jag tänkt by..
Jag ser på hans min att jag borde sluta prata.
Bygglovs-Matte suckar och dyker ner på golvet för att nu på ett mer pedagogiskt sätt förklara hur han menar.
Jag blinkar.
Jag blinkar en gång till.
Är det Papphammar som sitter i hörnet på mitt köksgolv och gestikulerar?
Jag ser att munnen rör sig och han säger de mest obegripliga saker samtidigt som han måttar med tumstock och stegar fram och tillbaka över golvet.
Det är bara rullskridskorna som saknas.
- Förstår du NU då, frågar han och rätar ut sin trötta rygg.
- Ja NU förstår jag! säger jag, och verkar tydligen övertygande för han blir nöjd och säger att "det är bara att säga till om du behöver mer hjälp".
- Tusen tack, säger jag, och tar flaggstångsritningen under armen och går upp.
Halvvägs upp i trappen vänder jag och kikar in i köket där han nöjd sitter kvar.
- Förresten, kan du åka rullskridskor, frågar jag.
- Klart jag kan! svarar han glatt.
Och jag tror honom.
 
 

Hantverkstanten dök upp

Hantverkstanten är tillbaka.
Ni vet hon som river upp väggar och golv och vevar med hammare och kofötter.
På tur står det sista rummet med kvarvarande heltäckningsmatta.
Den förra ägaren tyckte det var mysigt och härligt för sina mindre barn att leka på.
Slippa frysa om stjärten där de satt och byggde med lego, alldeles byxlösa.
Nu för tiden sitter inga byxlösa barn på det golvet och mattan har således gjort sitt.
Jag plockar fram en mattkniv av sämre kvalitet och skär några snitt i mattan, håller tummarna för att det som kommer fram under skall vara ett underbart nästintill oskadat furugolv.
Sliter och drar i mattan som kämpar så in i helvete för att få sitta kvar.
Se där!
Trägolvet skymtar fram!
En bild skickas till Han med de blå skjortorna som kanske sväljer några gånger innan han bestämmer sig för att inte börja gråta.
Han befann sig dessutom i Tyskland och kunde inte gärna raska hem för att avbryta arbetet.
Fem timmar senare är mattan strimlad i remsor som med något mindre motstånd kan dras bort och kastas ut genom fönstret.
Det jag tror är ett fint furugolv är täckt av ett tjockt lager lim.
Den förra ägaren brydde sig inte om att det kanske skulle flytta in en hantverksatant som ville ta bort heltäckningsmattan på ett enkelt sätt.
Han smackade på med lim och kände sig nöjd med det.
Golvslip modell EDGE - som vem som helst kan använda, hyrs på närmaste ställe och jag plockar med mig slippapper och kommer ungefär ihåg hur killen förklarade hur jag skulle använda apparaten.
- Man kan koppla till en dammsugare också, säger han nöjd, och visar var jag skall placera slangen.
Jag nickar och fattar, man vill inte ha slipdamm i hela huset.
Den väger så in i h-e, men upp för trappen kommer den med hjälp av ungen som snart fyller 20.
Jag kopplar på slangen till dammsugaren, får på slippappret och drar igång odjuret.
Odjuret vibrerar sig fram över golvet med mig i släptåg.
Jag försöker febrilt lyfta på sladdar till slipmaskin och dammsugare och SPARKA undan dammsugaren innan slipmaskinen attackerar, innan jag bestämmer mig för att koppla bort slangen som skall suga upp dammet.
Nu går det bättre och några timmar senare har ett antal vändor över golvet gjort att det ser fint ut.
Jag kommer på att jag glömt ta på glasögon och munskydd och blir lite rädd när jag snyter träflisor ur näsan, men hoppas att jag inte skall dö av det innan jag fått njuta av mitt fina fina golv.
Jag får säga att jag är nöjd!
Det är sällan jag gör det, men fasen vad jag är bra.
Och den lovsången sjunger vi tillsammans, jag och Han med de blå skjortorna, för han är såååå imponerad av sin hustru som "bara gör".
Som inte är rädd för att prova.
Som har ett sådant tålamod.
Och som gör honom tårögd.
Japp!
Det är jag, och nu är jag tillbaka.
Kanske målar jag om hustaket till sommaren?