Jag har ju varit på en utställning och tittat på döda kroppar.
För somliga låter det makabert.
För mig låter det faschinerande.
I det här fallet är det människor som donerat sina kroppar till detta.
För att vi novisa levande skall förstå hur människokroppen är uppbyggd.
Hur alla organ ser ut, på riktigt.
I naturlig storlek.
Kan ni fatta hur stort tarmsystemet är?
Som en mellanstor hund ungefär.
inte undra på att man känner sig svullen ibland!
Och öronen.
Vet ni hur stora de tre benen hammaren, städet och stigbygeln är?
Pyttepyttepyttesmå.
De syns knappt.
Helt ofattbart allt detta.
Det var övervägande manliga kroppar man fick se.
Således övervägande manliga könsorgan.
De flesta ungefär som man känner igen dem.
Trevliga och tämligen ofarliga.
Tills vi kom fram till en man vars drule var groteskt stor.
Den hängde som en stor hästsnopp nästan nere vid knäna på den glade, men döde mannen.
Ingen av oss sade någonting.
Jag försökte verka normal, ja så gott det nu gick i alla fall, och tittade lite på övriga delar av den där kroppen, men det gick liksom inte att förbise den enorma sak som tronade mellan låren på den här mannan.
Alltså, när den här mannen levde borde han varit bygdens skräck.
Det var ju liksom ett vapen avsett för avrättning han begåvats med.
Fast när den i intima stunder fylldes av blod kan jag för allt i världen inte tänka mig att blodtillförseln räckte till resten av kroppen.
Således borde han tuppa av varje gång han skulle till.
Och hur kul är det.
Han kanske dog i ensamhet, den stackars mannen med den enorma staken som han fått sig tilldelad utan att ens ha bett om den
I sådana fall tycker jag synd om honom.
Sedan gick vi vidare och tittade på några lungor.
Det kändes tryggast så.