Jag skall väl erkänna att jag eventuellt, jag säger eventuellt, drog förhastade slutsatser angående den välutrustade mannens leverne och bortgång.
Scenariot kan naturligtvis ha varit ett annat.
Det kan ju vara så att det var en särdeles ärbar, mångfacetterad och respekterad man, som lämnade sin omgivning i en ödeläggande tomhet när Döden beslutade sig för att välkomna honom.
Det var ju så bra när vi hade Willy, som han kanske hette, ojade sig allesammans.
När de var på fiskeutflykt med honom var det ingen som behövde gå tomhänt hem.
Han bara halade fram sitt verktyg, böjde på knäna och klubbade fisken i huvudet så den fick hjärnskakning, och sedan var det bara att plocka upp den med händerna.
För att inte tala om alla mysiga dagar de haft tillsammans på stranden, då han skrämt bort alla oönskade turister som förtvivilat slet upp sina barn ur vattnet när ubåten kom.
Vad gjorde den där, det var ju inte ens krig, gapade de och for vidare till en annan strand.
Kvar var bara Willy och hans vänner.
Och tänk sedan, när de avslutade kvällen med ett par rundor brännboll.
Då hade Willy alltid med sitt eget slagträ.
Som alla fick låna.
Varv efter varv sprang de på brännbollsplanen, tills de alla var urtrötta och slagträt börjat anta en nyans av blått, och behövde vila.
Midsommaraftonskvällen skall vi bara inte tala om.
Då var Willy den självklara hjälpredan till alla damer som skulle klättra över gärdesgårdarna.
Han bara fällde ut sin sak, och simsalabim kunde damerna klättra lite tryggare, och lite säkrare.
Ja.
Det var nog så det var.
Och därför ber jag Willy om ursäkt för min föregående slutsats.
Och funderar vidare på vilken bild hans dödsannons pryddes med.