Man får vara som man är, när man inte blev som man skulle.
Ja.
Det är så sant.
Men hur vet man hur det egentligen skulle ha varit då?
Det har man ju ingen aning om.
Eftersom man är den man är.
Det finns de som är som de är, och ändå inte är riktigt nöjda.
Det är något som är fel.
Till exempel kan de ha en arm för mycket.
Trots att de bara har två, så är det ändå en för mycket tycker de.
Så de tvingar helt enkelt läkarna att operera bort den överflödiga armen.
Så att de blir hela.
I själen.
Och sedan går de där och är så lyckliga och alldeles enarmade.
Behöver de bara köpa en vante på vintern.
Och nagellacket räcker så mycket längre.
Men det blir svårt att klappa händerna när man är glad.
Det ser bara dumt ut när man försöker klappa händer med en hand.
Jag gör ofta det.
Klappar händerna när jag blir glad.
Det kan jag för att jag har två händer, som de flesta andra jag känner.
Trost det ville jag i natt, sälla mig till de som ampterar bort sina lemmar.
Jag hade sådant bekymmer med att få armen i ett bekvämt läge.
Hur jag än låg kändes det knasigt i armen.
Till slut fick jag bara ignorera att den fånade sig och inte ville ligga som jag ville att den skulle ligga.
Så jag somande väl till slut.
De där som amputerar sig löser det på sitt sätt.
De plockar bort fingrar, fötter, tår och vader så det står härliga till.
Fast det är sällan de anser sig ha ett huvud för mycket har jag hört.