Det är bara jag igen, om ni undrar...

I dag är det sjutton år sedan jag låg i förlossningssängen och ojade mig.

Jag minns att jag var alldeles överlycklig när det var dags att få epiduralen.

Ge mig den, gapade jag, viss om att den skulle ge mig lindrig och vila.

Förra gången jag fick den märkte jag inte ens av att de stack mig på fyra ställen någonstans där inne.

Det måste ha varit en särdeles skicklig läkare som lyckades med det.

Den här gången var jag beredd att döda den där jävla läkaren som misshandlade mig så!

Vad i helvete gjorde hon?

Släppte in ett helt jävla jordgetingbo i mitt allra heligaste?

Men hon ursäktade sig bara med att det kunde vara lite olika med hur man lyckades.

Jo jag tackar jag!

Kom lite närmare så skall ge dig en jävligt lyckad smocka så du inte står på tre dagar.

Snart nog lugnade jag väl ner mig och det blev dags att krysta.

Detta hade jag ju gjort en gång förut, och jag tänkte inte upprepa min förra erfarenhet på området, då mina första försök till krystning inte ens hade fått en ärta att trilla ut.

Nu för tiden ramlar saker och ting ut vare sig man vill det eller inte.

Ja.

Och sedan kom hon som i dag fyller sjutton år!

Dagen till ära, är hon som så ofta ansatt av halsfluss.

Kalaset får skjutas på.

Hon tillbringar dagen i soffan och väntar på att hennes nya rum skall bli klart för inflyttning.

Det blir en fin födelsedagspresent.

Ett helt nytt rum på 24 kvadratmeter.

Vita väggar och vitsåpat trägolv.

Kakelugn.

Dubbelsäng och soffa.

TV och Klädställning i smide.

Och för att citera henne själv:

"Det finns inga bortskämda barn, bara generösa föräldrar"

Hurra. Hurra. Hurra.