Det är bara jag igen, om ni undrar...

För många år sedan var Valborgsmässoafton något man väntat länge på.

Planerat veckor i förväg.

Vad man skulle ha på sig.

Var man skulle samlas innan.

Vilka man skulle vara med.

Var elden skulle bekådas.

Vad man skulle dricka.

Allt som oftas höll vi till i Malmköping.

"Vi", var de flesta tonåringar som gick på högstadiet.

Vilka andra som var där tänkte vi inte på.

Det var vi som var huvudpersonerna.

De viktiga.

Allt som oftast var det blåsigt, kallt, snö eller regn.

Trots det hade man ny vårjacka och tunna vårskor.

I tyg.

Som blev förstörda av lera och slask.

Kunde man aldrig mer använda de nya skorna man just tjatat sig till.

I dag.

I det här livet, tar vi det med ro.

Vädret är detsamma.

Annars är inget sig likt.

Det är inte jag som springer upp och ner för trappan och vevar med armarna för att kläderna inte passar.

Det är inte jag som bara måste ha skjuts så att inte håret blir förstört av blåsten, God Gud!

Det är inte jag som viskar i telefonluren när kompisarna ringer.

Men det är jag som undrar var tiden tagit vägen.