Knarr knarr.
Det är mina ögon som torkat ihop och knarrar lite.
Jag har nämligen kört bil i huvudstaden.
När man kör bil i huvudstaden får man inte blinka.
Om man blinkar hinner tusen saker hända utan att man har en aning om det.
Då kör man in i bilar som slänger sig in framför en.
Eller kör på en fotgängare som står och balanserar vid rödlyset och bara RÅKAR snubbla över gatan just när jag kommer.
Eller så hamnar man i fel fil och tvingas gråtande och skrikande rullar på i fel fil tills fan kommer och tar en.
Och när man väl kommer ur filen är man alldeles utschasad och rödgråten så man måste ta in på hotell och sova ut och då blir det i det stora hela ett jävligt dyrt frisörbesök.
Och då har man inte ens hittat till frissan.
Därför är mina ögon vitt uppspärrade när jag kör långs huvudstadens gator.
Bredvid sitter Han med de blå skjortorna.
Han peppar och berömmer.
Gnäller lite när jag missar att lämna företräde i en rondell.
Jag såg inte ens att det var en rondell, försöker jag, hur skulle jag kunna veta det?
Han med de blå skjortorna tycker att det var alldeles solklart att det var en rondell, såg jag inte alla pilar på marken på väg in i rondellen?
På marken?
Varför är pilarna på marken.
Hemma har vi inga pilar på marken.
Var skall jag titta efter dem nästa gång?
I arslet på en fotgängare?
Men i det stora hela är han nöjd, och jag med.
Nästa gång kan jag tänka mig att plocka upp min kamrat och köra hela vägen till och från frissan.
Fast som tur är hittar hon vägen.