Jag vet inte vad jag skall säga om det här.
Är det ok.
Är det inte ok.
Det är Han med de blå skjortorna.
Han har börjat kasta lystna blickar på en annan.
Han kom hemsläpande med henne i förra veckan.
Hon heter tydligen Gertrud.
Jag: Jaha? Skall hon bo här nu då?
Han: Ja. Visst är det toppen!
Och nu är det liksom Gertud hit och Gertrud dit.
Titta vad duktig hon är.
Titta vad smart hon är.
Titta vad fint hon glider fram över gräset.
Och jag får vrida huvudet ur led för att följa hennes framgångar.
Hon kan sådant jag inte kan.
Som att fickparkera.
Han: Titta nu när hon glider fram med ansiktet mot stationen och sedan vänder rumpan till och backar upp och parkerar.
Jag: Ansiktet? Du vet att det är en gräsklippare va? Gräsklippare har inga ansikten.
Han: Jo. Hon har. Det ser du väl. Han pekar på det som kanske är fram på gräsklipparen, lägger huvudet på sned och ler.
Jag: Ok. Hon har ett ansikte. Men vad sägs om vi skulle åka och äta en mysig Sommarbuffé, bara du och jag!
Han: Sommarbuffe? Gärna. Jag skall bara...
Någon timma senare sitter vi i bilen på väg mot den lilla Kvarnen som serverar ekologisk, närodlad och alldeles fantastisk buffé.
Vi får ett bord utomhus.
Solen strålar. Vattnet porlar i bäcken och fåglarna kvittrar.
Maten faller honom i smaken och han ser nöjd och glad ut.
Han: Vad glad jag är att vi åkte hit. Det är jättetrevligt och gott. Och vilken miljö. Det kan inte bli bättre.
Men vet du vad det bästa är, fortsätter han och tittar kärleksfullt på mig.
Nej, säger jag, och tänker att nu, nu säger han att han är så glad över att det är just jag som sitter där mitt emot honom denna ljuva sommardag.
Han: Det är att Gertrud klipper gräset samtidigt!
Och i samma ögonblick han säger det, ser jag att han kommer på, att det var in i helvete fel val av ord!
Jag: Ok. Och nu blir det ännu bättre, för du sover på gräsmattan i natt!