Det är bara jag igen, om ni undrar...

 

 

Ja.

Som ni ser går arbetet framåt.

Peruken är införskaffad, och det är ju svårt att tro att personen på bilden har lååångt svart hår.

Slagborren är inlånad och jordgloben finns även i verkligheten.

Hon tar form.

Mer och mer för var dag som går.

På det årliga evenemanget "Fest i Flen" får alla som inte kan vänta till föreställningen visas i sin helhet, kika på en liten "teaser".

Klockan femtonnollnoll.

Nu slog det mig plötsligt...

Måste jag säga något?

Vad?

Hur?

Hjälp!

Får man stå bakom en dörr så man inte syns?

Finns det ens en dörr i ett teatertält?

Om jag ber arrangören om en dörr att gömma mig bakom kanske han tror att jag är dum i huvudet.

"Det var väl en teater ni skulle spela", säger han frågande och kliar sig på det rakade huvudet.

"Skall ni gömma er bakom en dörr ser ju ingen er".

"Nej, det är bara jag som skall vara bakom dörren", säger jag.

"Den behöver inte vara så stor, jag kan stå på knä om det blir enklare för er".

Jag lägger huvudet på sned och kanske ler jag, eller kanske gör jag en grimas.

Han ser i alla fall trött ut.

"Nej, det blir ingen dörr, du får ställa dig på scenen som alla andra om du har något att säga, annars låter du bara bli".

Han blinkar frenetiskt och torkar bort svetten som rinner ner i ögonen (han har rakat bort ögonbrynen och får skylla sig själv att det svider i ögonen)

Och jag.

Jag får helt enkelt bestämma mig.

Tala eller tiga.

Den som lever får se.