Måste man knäppa händerna?
Titta upp mot himlen?
Böja på nacken?
Titta ner?
Blunda?
Spärra upp ögonen för ögonkontakt?
Jag vet inte.
Men det är Gud jag letar efter.
Han ser väl mig nu?
Vart fan är han?
Jag tittar mig omkring.
Klösmärken och bitmärken efter folk som försökt ta sig ut?
Hålla sig kvar?
Jag sitter i en taxi med en chaufför som uppenbart vill döda mig och Han med de blå skjortorna.
Han kör så in i helvete fort, men det är ju inte dit vi bokat vår resa.
Det vore klädsamt att komma till det stundande bröllopet i ett stycke.
Inte utsmetad längs dörrar och tak på den här uppenbart, välanvända Mercan.
Chauffören märker inte att jag försöker göra mig förstådd.
Han talar inte mitt språk.
Hans högerfot trampar hårdare på gaspedalen och jag vill skrika att vi inte har så förbannat bråttom!
Men inte ett ljud kommer över mina läppar.
Min kropp är inställd på att dö, och chauffören kryssar vilt vidare mellan filerna på smala vägar med vägrenar som inte finns.
Han missar avfarten från motorvägen.
Tvärstannar.
Börjar backa.
"Are you sure"?, vrålar jag till en chaufför som inte kan ett ord engelska.
Ja.
Han är säker.
Backar vidare tills han kommer tillbaka till avfarten han missat, och sätter fart igen.
Jag kan inte nog uttrycka hur lättad jag är när bilen sladdar in framför det hyrda slottet, och vi får kliva ur taxin helskinnade.
Benen rejält skakiga, och kvar i taket på bilen, en och annan avriven nagel som borrat sig in i stoppningen.
Och redan nu har jag bestämt att jag promenerar tillbaka till flygplatsen.
Jag bär mina jävla väskor och går hela vägen dit.
För det finns väl trottoarer?