Det är bara jag igen, om ni undrar...

Egentligen vet jag inte om man får säga det här...

Men...

MÅLAREN KISSAR MED ÖPPEN DÖRR!

Han kom i morse.

Skulle hjälpa oss med målnng av rummet där vi plockat ner en vägg.

Inte för att vi inte skulle kunna göra det själva, men det skulle ta lite längre tid.

Bland annat.

Hur som helst.

Stor som ett hus var han.

Klev in och jag bjöd på kaffe.

Sedan började han med sitt arbete i rummet.

Radion har han på högsta volym och han smäller med saker så det ekar i huset.

När jag sitter i soffan hör jag hur han efter en stund stegar in i badrummet, fäller upp toalettlocket och börjar häva ur sig.

Det gör han en ganska lång stund.

Jag ser förmodligen ut som en tecknad figur där jag sitter med vitt uppspärrade ögon och glor framför mig.

Sväljer tyst som om jag var rädd att överrösta svallvågorna i toalettstolen.

Sedan spolar han, smäller igen locket och återgår till sitt arbete och radion som skvalar.

Fortsätter slamra med saker.

Som om inget hänt.

Och jag vet inte var jag skall ta vägen.

Glömde han bort att han inte var hemma?

Glömde han bort att jag var hemma?

Vad tar han sig för i morgon när han kommer?

Kryper ner i min säng och vilar middag?

Bajsar med öppen dörr?

Börjar klä av mig för han tror att jag är hans fru?

Nej.

Vi får låtsas som om inget hänt nu.

Jag pratar på som vanligt och bjuder på kaffe.

Håller mig på armlängds avstånd.

Ja.

Det är så man får göra med målare som kissar med öppen dörr i främmande hus.