Det är bara jag igen, om ni undrar...

Om det skall vara så himla noga fyller jag fyrtiosex i morgon.

Det är ju inget särskilt med det egentligen.

Förutom det faktum att fyrtiosex inte är särsklit ungt.

Mer medelålders.

Ändå finns det folk som kallar mig Flickan.

Det är så sött tycker jag, och värmer i hjärtat.

Min kollega på biblioteket där jag ibland gör ett inhopp kallar mig det.

Hon och hennes make kan inte förstå att jag är en dag över trettio.

- Titta här, säger kollegan till en besökare på biblioteket.

- Titta här, kan du gissa hur gammal hon är?

Sveper med handen upp och ner framför min kropp så att besökaren förstår att hon skall syna mig.

Jag behöver inte snurra runt.

- Kan du gissa?

Armen vevar.

- Neeeej, säger besökaren, och tittar osäkert mellan mig och min kollega.

- Fytriofem!, nästan skriker hon.

- Kan du tänka att den här flickan är fyrtiofem?!

- Nej men oj! Det hade jag aldrig gissat, säger besökaren.

En gång i tiden var Kollegan också söt och fin, säger hon.

Besökarna flörtade med henne, men det är slut med det nu.

Och jag förstår ingenting.

Har hon inte tittat sig i spegeln på länge?

Hon är söt som en sockertopp, talar finlandssvenska och har ett hjärta av guld.

Och hon är just sextio fyllda.

 

PS. Jag vet inte om det är två blygdläppar på tårtan, eller ett spöke?

Det är inte jag som gjort den.

DS