Stegen blev längre och längre och lervällingen skvätte på rygg och ben när jag älgade fram över ängen.
Du får klä av dig utanför!, skulle Han med de blå skjortorna utbrista när jag kom hem, täckt i lera.
Fågelsången var nästan öronbedövande och solen värmde mer än jag trott att den skulle göra.
Fokuserad hoppade jag mellan tuvor av fjolårsgräs och sugande lerpölar.
Jag mötte ett par hundägare som knappt hann se mig eftersom jag susade förbi i en fart värdig en dam i fyrtiosjuårsåldern.
Det vill säga - inte så jävla fort visade det sig.
Hundägaren hade råkat tappa något längs vägen, vände om och kunde näst intill promenera ifatt mig.
- Härligt promenadväder, säer han, kanske för att vara trevlig.
- Ja, fast jag joggar som du kanske ser, stånkar jag förnärmad.
- Ok. Härligt joggingväder då, säger han och ser lite illa till mods ut.
Här försöker jag lägga i den där extra växeln jag hört talas om.
För att lämna honom stående kvar med sina hurtfriska kommentarer.
Jag växlar och växlar.
Vet inte om det är kopplingen eller gasen eller samspelet dem emellan som inte fungerar, för det händer ingentintg.
Has has has.
Det är så det ser ut nu.
Has has has.
Det här med att man måste ha ena foten i marken när man kör gångtävlingar, det skulle inte vara något problem för mig nu, för här har vi båda fötterna i marken samtidigt.
Has has has.
Som om jag skidade fram.
Kanske har jag lerkokor under skorna som tynger ner mina fötter?
Nej.
Ser inga lerkokor.
Det verkar helt enkelt vara bromsen som fastnat.
Den kan göra det ibland.
Mannen med hunden har för länge sedan vänt om och jag kan sätta mig ner i gräskanten en stund.
Vänta på att bromsen skall lossna.
Den har väl helt enkelt rostat fast bara.
Så där som den kan göra....