Det var en ytterst märklig upplevelse.
Jag kan än i dag minnas hur förvånad jag blev när jag klev in i en kompis kök, och såg mina kvarglömda trosor hänga över kökskranen.
Jag blinkade ett par extra gånger i hopp om att det jag sett skulle visa sig vara en synvilla.
Att det var min trosor rådde det inga tvivel om.
Jag var nämligen ytterst känslig för allt vad spetsar och skavande kantband hette, så mamma fick leta sig blå efter trosor sydda med mjuk bomullskant runt om.
Och där i köket hängde nu mina vita bomullstrosor med röda elefanter.
Lite slarvigt urvridna och nonchalant slängda över kranen.
Som om det vore den mest naturliga sak i världen.
Mina trosor tjänade numer alltså som disktrasa.
Blink blink.
De hängde likförbannat kvar.
Jag vet inte riktigt hur personen som hittade de kvarglömda underbyxorna tänkte när han eller hon bestämde sig för att använda dem till att torka sitt köksbord fritt från smulor.
I dag skulle något sådant aldrig hända.
I dag använder ungdomarna trosor som inte syns.
Därför hittas de aldrig om de skulle råka glömmas kvar av någon övernattande ungdom.
De misstas för dammtussar.
Inget annat.