God Jul från Min gata i stan
God Jul
Kloka ord
Det finns inga bortskämda barn - bara generösa föräldrar.
Det var den sextonåriga ungen som kläckte ur sig det och blev själv överraskad av sin vishet.
"Fan vad bra sagt", sade hon och sken som en sol.
Och faktiskt har hon rätt.
Där knäppte hon mig på näsan så det skrek om det.
Fingrarna i kors
Här, där jag bor, skiner solen och rappa tomtenissar springer längs kullerstensgatorna för att hinna med julbestyren.
De springer så fort de små benen bär med rosiga kinder och rimfrost i skäggen.
De har skägg fast de är barn.
För de är väl barn?
Sankta Lucia har varit här.
Eller varit och varit.
Eftersom hon tyckte det var så vackert här, och hon dessutom hört att Prinsen skall flytta hit, vägrade hon att åka tillbaka varifrån hon kom.
Så har ni inte sett henne i år, ber vi i vår stad om ursäkt för det.
Kanske kommer hon nästa år eller nå´t.
Vidare såg jag Elvis Presley i en gränd här om dagen.
Han har således inte dött, utan lever ett tillbkadraget liv på landsbygden i Flen.
Det var för mycket ståhej där borta i Amerikat, med Graceland och Priscilla som bara bråkade för att han åt för många hamburgare.
Om jag lovade att inte avslöja honom, skulle han skriva en sång tillägnad mig.
Den skulle framföras av Christer Sjögren som tror sig sjunga som Elvis, men jag tackade nej till det för jag gillar inte Christer Sjögren.
Jag lovade dyrt och heligt att inte skvallra ändå.
Sedan kan ju inte jag rå för att jag råkade hålla fingrarna i kors.
På båda händerna.
Och Trollmor vars elva små troll blivit tonåringar och alldeles bångstyriga, har börjat springa här hos mig för att prata av sig.
Hon rantar och rantar med sin långa svans släpande efter sig, och var jag går är hon mig hack i häl så jag nästan snubblar på henne.
Min tillbudsblankett kom tillbaka eftersom jag skrivit att jag snubblat på ett troll och stukat armen.
De sade att jag hittade på, och att jag kanske behövde lite julledigt
Ja.
Sade jag.
Det kanske är det jag behöver.
Så bråkar vi inte mer om det.
Sade de.
Nej.
Sade jag.
Och sedan kan ju inte jag rå för att jag råkade hålla fingrarna i kors.
På båda händerna.
Man bodde på slott
Vi har spenderat en del av helgen på detta fantastiska ställe!
Ulvsunda Slott.
Sagolikt god mat och bedårande vackert.
Och Han med de blå skjortorna vid min sida.
Sexrätters med en "blinkning" åt julen. Och vinpaket.
Tycker man som jag inte om vin, kunde man få ölpaket.
Väljer man ölpaket får man osedvanligt lite öl till osedvanligt högt pris.
"Skall inte flickan fylla på i glaset, det var ju bara ett par klunkar", klagar jag.
Det skulle inte flickan, som glatt presenterade nästa ölsort som jag skulle få ett par centiliter av.
Tur att hon fyllde på mitt vattenglas med jämna mellanrum.
Så går det till när man bor och äter på slott.
Det gör vi ganska sällan, och då får det gå an.
Fast jag kanske kan vänja mig vid det?
Det blev korv
Lita hantverk så här i Juletid har vi hunnit med, som ni ser.
Jag och Han med de blå skjortorna, har tillsammans med Han med undertröjorna och Söta Karin, producerat korvar av olika slag.
Vi ställde till så in i helvete i deras kök.
Vi skar och malde och kryddade och stoppade.
De blev till små underverk allesammans.
Ingen var den andra lik.
Det var tur att vi började tidigt på dagen för det tar tid att stoppa korv vill jag lova.
Sedan måste man ju äta och dricka lite emellanåt.
Och prata strunt.
Sedan belv det "Så mycket bättre" på TV, och Han med undertröjorna skruvade upp volymen så håret fladdrade på oss och blev alldeles rufsigt.
Men det gör inget.
Man måste inte vara fin i håret när man stoppar korv.
Sedan blev det kväller och vi lämnade huset med dåligt samvete över att det såg ut som det gjorde.
Men nästa gång är vi hos oss, och då får de ge igen.
Det kanske var jag?
Det kanske är jag som har legat under den där bänken.
I köket.
Och tuggat på disktabletter, matrester och diskmaskinsslangar.
Men hur har jag då kommit in under skåpet, kan man ju fundera på.
Det är inte särskilt gott om plats.
Och kallt är det, så in i h-e.
Och ovanligt på något vis.
Det är ju inte var dag men ser en livs levande människa som ligger under skåp och rullar.
Därför utgår vi från att det inte var jag.
Utan mössen.
Eller råttan.
Men det är det där ljudet.
Pipandet.
Som den där apparaten ger ifrån sig.
Den som placerats under diskbänken för att skrämma iväg mössen.
Detta högfrekventa ljud skall endast uppfattas av arten gnagare.
Jag trodde mig inte tillhöra arten gnagare.
Känner mig inte så råttlik.
Likförbannat hör jag det där pipandet.
Piiip. Piiiiiip. Piiiiiiiiiip.
Han med de blå skjortorna gjorde stora ögon när jag frågade om det skulle pipa så där hela tiden.
"Du menar att du hör pipet", frågade han.
Ja.
Där under ifrån, sade jag och pekade på skåpet.
Han stirrade på mitt finger och vidare in i skåpet där apparaten sitter.
"Du hör den", frågar han igen, fast jag redan svarat en gång.
Ja. Den.
Men den är inställd på gnagare, säger han, och ler med hela ansiktet. Som blir skrynkligt.
När äldre människor ler med hela ansiktet, skrynklas det.
Han fortsätter le.
Och jag visar mina gnagartänder och vänder på klacken, samtidigt som jag undrar hur fan det skall bli när apparaten ställs om till våren.
För att skrämma bort kräldjur.