Det är bara jag igen, om ni undrar...

Ännu en helg har kommit och gått.

Det är nu tjugosju dagar kvar till julafton.

I går bestämde jag och Han med de blå skjortorna att vi inte köper några julklappar till varandra.

Vi investerar i stället i lite saker vi anser oss behöva till vårt uterum som skall stå klart i vår.

Det räcker gott så.

Hur julen skall firas är i dagsläget oklart.

Vilka kommer, och vilka kommer inte.

Vi hoppas på många runt bordet så klart.

Rödmosiga och kanske smått berusade skall de sitta där och äta av godsakerna jag tillagat.

Sedan sätter de sig tillrätta i soffor och fåtöljer och väntar på tomten.

Eftersom tomten inte finns, får de nöja sig med en halvfull kopia av densamma.

Han läser fel på etiketterna.

Lyfter på tomtemasken för att ta en klunk av julölen.

Glömmer att förställa rösten, släpper sig ljudligt och flabbar sedan okontrollerat åt det resten av kvällen.

Nej.

Sådana tomtar har vi inte.

Men är det några tomtar som finns, är det de.

Men vi känner inte dem.

.

I lördags var det i alla fall kalas här i huset.

Mormor har uppnått den ansenliga åldern av sextiotre, och firades med trerätters och presenter.

Och på söndagen for jag och Han med de blå skjortorna iväg på en liten utflykt, helt appropå.

Jag såg nämligen i tidningen en jacka jag skulle kunna tänka mig till vintern, och eftersom jag är oerhört kräsen med vinterjacka bestämde han att vi skulle fara iväg.

Ända till Kungens Kurva bar det, och där hängde jackan så fint.

Dessutom föll den mig i smaken.

Ner i påsen ramlade dessutom en varsin mössa till oss, jag kan inte minnas när jag senast hade mössa?

När vi ändå var där, föll det sig naturligt att ramla in på IKEA och köpa lite ljuuuuuuus nu till vintern.

Och sedan lämnade vi storstaden bakom oss, och åkte hem till vårt kök som vi delar med okänt antal möss.

 

 

 

Det var en händelserik dag, onsdagen.

Klipp och färg hos Frisören som förstår mig.

Vidare till Dramatens lilla scen för en titt på en annorlunda Fröken Julie.

Det är Hon som skall vara "Jag" i föreställningen som har en vän som till yrket är skådespelerska.

Skådespelerskan har fått strålande kritik för sin föreställning, och det kan jag förstå.

Ett bra tag var hon spritt språngande naken på scen.

Oerhört modigt.

Skulle jag aldrig våga.

Jag törs knappt vara naken i mitt eget hushålle.

Hemkommen möttes jag av Han med de blå skjortorna som stod i dörren och väntade, trots att timmen var sen.

Han hade längtat och varit orolig över att jag åkt bil i mörkret.

Det var tur det, för när jag ställde mig vid diskbänken blev jag synnerligen blöt om fötterna.

Men vad i....?

Det var de där helvetes jävla mössen som inte nöjt sig med choklad av bästa sort.

Av någon outgrundlig anledning har de valt att tugga i sig delar av vattenslangen till diskmaskinen, så vattnet som skulle pumpas in i maskinen, hamnade i stället under diskbänken och letade sig så sakterliga ut på köksgolvet.

Från Han med de blå skjortorna kom en svordomsramsa som inte lämpar sig för skrift.

Själv var jag inte till mycket hjälp när han drog fram maskinen och letade fel.

Jag var mest hungrig som vanligt.

Med diskmaskinen mitt på köksgolvet och diskhon full av disk gick vi och lade oss, och när vi kom ner morgonen efter såg det likadant ut.

Ingen liten tomte hade varit och städat upp.

Vad dåligt.

Och igår när jag kom hem låg han på golvet och svor vidare på den där ramsan, samtidigt som han försökte få fast en nyinköpt slang som skulle ersätta den uppätna.

Den nya slangen passar överhuvudtaget inte alls.

Men huset har inte brunnit upp och ingen har dött, så jag kunde tyvärr inte hjälpa till för det var finalen i Hela Sverige bakar på TV.

Så småningom gav han upp, och i dag kanske vi köper en slang som passar.

 

 

 

Nej nu!

Jeans är inte bara jeans, de är bra för celluliter också.

Det är Wrangler som kommer med den eminenta idén att smeta in sin nya damkolektion i någon slags lotion, som skall motverka celluliter.

Sitter i i 6-8 tvättar.

Fri från apelsinhud i ett nafs.

Fick jag en idé!

Mössa med inpackning.- motverkar frissighet och gör ditt hår silkeslent.

Vantar med fransk manikyr - garanterat välvårdade naglar - även på tisdagar.

Trosa med glidmedel - gör som Scouten - var alltid redo.

Strumpbyxor med hårborttagningscreme - garanterat pälsfri - året runt.

Läppstift med lim - den givna morsdagpresenten.

Det är bara att välja och vraka här.

Glöm inte att hålla utkik efter vårkollektionen - 2013

Om du vägar.

 

Vi har haft så trevligt i dag så.

Jag och "Jag".

Skrattat och plockat med grejer.

Frågat och svarat.

Fixat lite i köket och bakat en kaka.

Jag och "Jag".

Den ena är Jag.

Den andra är också Jag.

Jag har nämligen börjat prata med mig själv.

Har visserligen gjort det förr, men inte som nu.

Det har liksom eskalerat. Pratandet.

Jag till och med tillrättavisar mig själv.

"Det där var en väldigt hög bil", säger jag högt, men blir avbruten mitt i av ett;

"Det där är väl för fan ingen hög bil"!

I dag har Jag pysslat och gjort fint på den gamla gjutjärnsspisen.

"Jag" har högljutt lagt sig i och tyckt att "det där var väl inte så snyggt, det andra var bättre".

Men då ändrar jag väl då, säger Jag lite surt.

Så där håller det på.

Jag pratar och svarar som om det vore en annan människa närvarande.

Är inte det underligt?

Vi har avlagt ett besök i storstaden minsann.

Den där som går under epitetet "Sveriges huvudstad".

Många vet vilken det är, men så klart finns det de som inte har en aning.

Han med de blå skjortorna vet definitivt, för han har bott där.

Under hela sin uppväxt vandrade han längs gatorna i Stockholm.

Lärde sig gå, cykla, simma.

Blev kär.Gjorde slut.

Skaffade eget hushålle.

Köpte en svartpepparkvarn.

Den har han kvar än i dag.

Och i den staden skulle vi handla lite saker tänkte vi.

Vad mysigt.

Bara vi två.

Strosa lite. Titta lite. Köpa lite. Fika lite.

Som det verkade var det ungefär en miljon andra som vaknat med samma tanke som vi.

Vi fick trängas och knuffas.

Springa och zigzacka mellan horder av målmedvetna Stockholmare och förvirrade besökare.

Det är då köplusten går ur oss.

Vi får inte handlat de saker vi avsett spendera några slantar på.

Man orkar liksom inte.

Han med de blå skjortorna hade bestämt att han skulle köpa blommor på torget till mig.

I snålblåsten står försäljare och skriker "halva pris", "halva priiiis".

Vad som är ordinarie pris har jag ingen aning om för det är alltid halva pris.

Vi tittar lite och jag håller diskret för öronen.

Det kanske är därför jag missar någon slags given signal, för plötsligt stormar folk från alla håll och kanter.

Han med de blå skjortorna får en knuff av en tanig dam med vassa arnbågar, men lyckas ändå köpa två förpackningar vita rosor.

Till halva pris.

Jag lyckas i alla fall hitta en klänning, en sprits och oasisbollar.

Övriga saker på vår inköpslista får vänta.

Fast det är inte säkert att vi kommer tillbaka.

Numer kan man ju handla det mesta på nätet..

 

 

 

Nej, jag tycker det är för svårt.

Jag vet inte hur man gör.

Blir så himla stressad och vet inte var jag skall titta.

Den här känslan kommer när jag tvingas stå öga mot öga med en skelögd person.

Där ena ögat till synes tittar rakt fram och det andra fladdrar iväg åt det ena eller andra hållet.

Hur gör man?

Mest riktigt känns att titta i det öga som ser rakt fram.

Men jag blir ändå osäker.

Flackar hit och dit med blicken.

Tittar på det ena tittar på det andra. Den ena, det andra.Det ena, det andra.

Förmodligen ser jag helt sinnessjuk ut där jag står.

Men jag vet verkligen inte hur man gör!?

I går morse fick jag möjlighet att på nära håll studera två ögon som jobbade åt två helt skilda håll.

Det ena tittade rakt på mig, det andra stirrade stint åt höger.

Bruna och vackra.

Vänliga.

Jag behövde inte svettas och fundera på var jag skulle fästa blicken, för ögonen såg inte mig.

De var i tidningen, ögonen.

Satt i huvudet på en författare vars debutroman jag har för avsikt att läsa.

Han heter Sami.

På Samis ögon kunde jag glo och öva mig på hur man tittar på en skelögd.

Det gick sådär.

Jag flackar fortfarande med blicken och vet inte var jag skall titta.

Känner mig oförskämd över att jag stressar upp mig.

Det är som det är.

Men nästa gång jag samtalar med en skelögd kan det tänkas att jag låtsas vara blind.