Det är bara jag igen, om ni undrar...

Du!

Hallå! Hörru!

Vem är du? Jag har inte sett dig förut, tjoar jag förvånat när en fullkomligt okänd varelse står i mitt badrum.

Du känner inte igen mig? svarar varelsen.

Jag stirrar med trötta torra ögon.

Nej... Jag synar den andre uppifrån och ner.

Nej.. Jag... Nej. Du får ge mig en ledtråd, säger jag och ler.

Är det inte uppenbart, eller är du dum i huvudet?

Jag ryggar tillbaka över den andres oförskämdhet.

Vad säger du? Du tränger dig in i mitt hem och har mage att vara otrevlig.

Jag blundar en stund för att se om den försvinner, det måste givetvis vara en dröm det här.

En oöm petning i sidan av ett hårt finger får mig att slå upp ögonen.

Men jag är här nu, säger den andra och ler.

Är det elakt den ler?

Jag gnuggar stället där det hårda fingret just petat.

Du kan ta ditt pick och pack och gå härifrån, jag väljer själv vem jag släpper in i mitt hem! ryter jag, samtidigt som jag pekar med hela jävla handen så att inte budskapet skall missförstås.

Du tror det ja, säger den andre och kliar sig mellan benen.

Helt ogenerat!

Jag vet inte var jag skall titta.

Här står en jävla otrevlig varelse och kliar sig mellan benen som om det vore det mest självklara i världen.

Jag sjasar på den oönskade som trängt sig in i mitt hem, och nu är jag fly förbannad.

Ut skall den!

Den oönskade sveper undan och skrattar hest.

Du kan väl få en ledtråd då, säger den och rotar i en av lådorna i badrummet och trollar fram en tampong.

Du kommer inte att ha användning för den här särskilt länge till, säger den oönskade och svingar den i luften som om den vore lodet i en gammal moraklocka.

Den slänger tampongen över axeln och sveper förbi mig vidare in i mitt sovrum där den kastar sig raklång på rygg i min säng

Av din blick att döma, fattar du fortfarande inte verkar det som?

Den slår med handflatan i min säng. Höjer ett buskigt ögonbryn.

Upp och ner far händerna.

Lite fuktigt här, ler den oönskade, och sveper med handen över mina lakan. Har inte du svettats en del på nätterna senaste tiden, och undrat vad det kan vara?

Ringer det en klocka nu då?

Ding dong ding dong, vem kan det vara?

Det hesa skrattet igen.

Du är jävligt oförskämd för att vara en objuden gäst i en främmande människas hu..

Här blir jag avbruten av att den oönskade far upp och rusar ner för trappan och loggar in på in dator, och jag tänker återigen att det här är en dröm.

Hur kan den här varelsen känna till mitt lösenord, och som om det vore det mest konstiga klickar den in på en sida och börjar beställa glidmedel.

Du beställer glidmedel, får jag ur mig, och nu behöver jag inga fler ledtrådar för den oönskade gapar högt

JAG ÄR JU FÖR FASIKEN KLIMAKTERIET!

Jag flytter snart in här för gott fattar du väl!

Men...

Men...

Jag är ju inte mer än fyrtiosju, får jag ur mig.

Du fyller fyrtioåtta, och förr i tiden blev man inte ens fyrtioåtta så kom inte och gnäll över lite klimakteriebesvär lilla gumman.

Och jag har ju redan förberett lite, säger Klimakteriet och verkar nästan förnärmad.

Jag har ju varit snäll och förutseende och beställt glidmedel åt dig, det kommer att gå åt skall du veta.

Till vad? Jag fattar inte.

Ja vad tror du? Valla skidorna eller?

Nja.... Jag vet in..

Men hello! Torra slemhinnor, hänger du med nu då?

Dom blir torra?

Ja visst, torkar ihop som en såda där gammeldags mascarakaka som man fick spotta i för att få lite att jobba med.

Klimakteriet visar i tomma intet hur man spottade och kladdade runt med borsten i asken.

Jag stirrar.

Klimakteriet säger att jag inte behöver stå där och se dum ut, ingen skall spotta mig mellan benen det är ju därför glidmedlet är beställt.

Kommer om två till tre arbetsdagar.

Nej, säger jag.

Nej.

Jag går och lägger mig nu.

Jag orkar inte med det här, och DU, Du kan gå nu, säger jag och går in till min säng.

Du gör som du vill gapar den oinbjudna tillbaka, men glöm inte bädda rent först.

Det var så in i helvete fuktigt i den där sängen.

På återseende.

Inom kort.

 

 

 

 

 

Jag har ju varit ute och farit en sväng.

Alla som känner mig vet att jag helst av allt låter bli att fara överhuvudtaget.

Men för en tid sedan kom vi hem från Italien.

Toscana, närmare bestämt.

Eller Campagnatico och man skall vara jävlig précis.

Campagnatico finns knappt.

Så litet är det.

I Campagnatico bor det vithåriga damer och herrar I åldrarna åttiotre till etthundratvå.

De har aldrig förr sett en turist.

Gatorna vägarna gränderna var så trånga att vi nästan fastnade med bilen när vi körde förbi avfarten till vårt boende.

Att vända var inte att tänka på.

Det var bara att fälla in backspeglarna och hålla för munnen så man inte kräktes av rädsla för att bli fast mellan två husväggar och bli sittande I bilen hela veckan.

Ja, eller resten av livet om det ville sig illa.

Hur vi kom fram och lyckades parkera hyrbilen har jag ingen aning om, jag måste ha varit I chock.

Med några knaggliga engelska ord visade värden oss till vårt boende.

Vi hade tydligen beställt ett fuktigt boende med svag doft av mögel.

Enorma barrträd skuggade den lilla uteplatsen där jag hade hoppats få sitta med solen I ögonen och äta frukost tillsammans med vårt resesällskap.

Nu var det som det var och inget att göra något åt.

Första kvällen visade det sg vara en årlig tävling där de olika distrikten hade varsin åsna som skulle springa längs byns gator, ivrigt påhejade av resp invånare.

Efter det samladeds alla på en festplats på en kulle och det var mat, dryck, musik och stoj.

Väldigt trevligt och mycket gott.

Dagen efter var alla människor som bortblåsta.

De fanns ingenstans.

Det var bara de vithåriga damerna och herrarna som med stor ögon stirrade på oss där vi gick.

Som tur var kunde vi ta bilen och köra till ett par större städer och få oss lite kultur till livs.

Havet hann vi också med ett par dagar och sedan fick vi åka hem.

Ja.

Det var den veckan, och jag säger som jag brukar.

Jag längtar inte tillbaka.

 

 

Tipp tapp tipp tapp. Smyger upp. Ser mig omkring. Det är julaftonsmorgon. Nattlinnet ut och in, raggsockor, håret på ända, letar lite.. Hoho? Julkänslan? Ropar lite högre - Hooohooo! Tänder några ljus. Kaffe. Macka med Julskinka. - Hoho? Sprang den förbi utanför huset nu? Går till köket igen och DÄR ÄR DEN JU! - Var har du varit så länge, frågar jag, och fyller upp ytterligare en kopp kaffe. Blåser lite på kaffet som är varmt. Julkänslan gör hastig nick ut mot gatan och svarar - Hos grannen. - Vilken granne, frågar jag och Julkänslan nickar igen samtidigt som den knäcker en valnöt. - Var har du fått nöten ifrån? Jag tål inte nötter, säger jag. - Vet jag väl, svarar Julkänslan, det var därför jag tog med mig egna. Det ligger en rejäl hög med skal från nötterna den suttit och knäckt. - Hur har du hunnit med att få i dig alla de där? Du kom ju nyss. - Du, jag har varit här en bra stund skall du veta. Du har bara inte sett mig. Den tittar bort när den säger det, och jag vet att den ljuger. - Du har inte varit här längre än en minut, säger jag. Julkänslan ber om en kopp kaffe. - Ja ja, så är det väl kanske. Men det var så himla trevligt där borta i backen så jag blev liksom kvar där av bara farten, ursäktar den sig. Den tittar skamset på mig och söker min blick. - Nästa år är det du som tittar in lite tidigare, säger jag. - Ja! svarar Julkänslan - jag lovar. Sedan sätter den sig i soffan tillsammans med mig och så delar vi smörgås. God Jul!