Jag har ju varit ute och farit en sväng.
Alla som känner mig vet att jag helst av allt låter bli att fara överhuvudtaget.
Men för en tid sedan kom vi hem från Italien.
Toscana, närmare bestämt.
Eller Campagnatico och man skall vara jävlig précis.
Campagnatico finns knappt.
Så litet är det.
I Campagnatico bor det vithåriga damer och herrar I åldrarna åttiotre till etthundratvå.
De har aldrig förr sett en turist.
Gatorna vägarna gränderna var så trånga att vi nästan fastnade med bilen när vi körde förbi avfarten till vårt boende.
Att vända var inte att tänka på.
Det var bara att fälla in backspeglarna och hålla för munnen så man inte kräktes av rädsla för att bli fast mellan två husväggar och bli sittande I bilen hela veckan.
Ja, eller resten av livet om det ville sig illa.
Hur vi kom fram och lyckades parkera hyrbilen har jag ingen aning om, jag måste ha varit I chock.
Med några knaggliga engelska ord visade värden oss till vårt boende.
Vi hade tydligen beställt ett fuktigt boende med svag doft av mögel.
Enorma barrträd skuggade den lilla uteplatsen där jag hade hoppats få sitta med solen I ögonen och äta frukost tillsammans med vårt resesällskap.
Nu var det som det var och inget att göra något åt.
Första kvällen visade det sg vara en årlig tävling där de olika distrikten hade varsin åsna som skulle springa längs byns gator, ivrigt påhejade av resp invånare.
Efter det samladeds alla på en festplats på en kulle och det var mat, dryck, musik och stoj.
Väldigt trevligt och mycket gott.
Dagen efter var alla människor som bortblåsta.
De fanns ingenstans.
Det var bara de vithåriga damerna och herrarna som med stor ögon stirrade på oss där vi gick.
Som tur var kunde vi ta bilen och köra till ett par större städer och få oss lite kultur till livs.
Havet hann vi också med ett par dagar och sedan fick vi åka hem.
Ja.
Det var den veckan, och jag säger som jag brukar.
Jag längtar inte tillbaka.
Härligt att du är igång igen Anette! Hoppas att allt är bra med dig.
skriven