Det är bara jag igen, om ni undrar...

 Serva bilen och få en matkasse.

Jaha.

Men om jag hellre vill ha lite reducerat pris på min service istället då?

- Går inte ser du, svarar mannen och hivar fram kassen i ögonhöjd på mig.

- Du får den här matkassen som vi har plockat ihop till dig, den innehåller så många godsaker så.

Mannen med matkassen ser glad ut.

Jag kikar över kanten på påsen han håller i sin famn.

- Jag äter inte korv.

- Du äter inte korv?

- Nej. Jag äter inte korv. Det ser ut att vara väldigt mycket korv i påsen.

- Du äter inte korv?

Han ser ut som om jag just sagt att jag begåvats med två kön.

-Kan jag inte bara få avdrag på priset för servicen, försöker jag igen.

- Nej, nu är det den här dealen som gäller, vare sig du äter korv eller inte.

Ja.

Nu har jag inte lämnat bilen på service hos Rejmes, tack och lov.

Men det här erbjudandet finns på riktigt.

Serva bilen och få en matkasse.

Kan jag inte låta bli att fundera över lite andra erbjudanden som skulle kunna passa i sammanhanget.....

Köp en cykel och få en gynekologisk undersökning.

Av ett proffs!

Vare sig du har en vagina eller inte.

Det är liksom inte förhandlingsbart.

Så ligger man där med benen i vädret och får blygdläpparna undersökta av proffset medan resten av kunderna provplingar på lite ringklockor och klämmer på cykeldäck.

Sedan, om man har tur, kanske man får cykla hem på sin nya cykel och ta vägen förbi djuraffären för att köpa lite kattmat.

I djuraffären har man just nu ett erbjudande som gör att jag trampar mitt fortaste förbi innan de hinner se mig.

"Köp en säck kattmat och få en bortsprungen farbror på köpet"

Vare sig du vill eller inte.

Nej nu får det vara slut på de här nymodigheterna, tänker jag.

Företagen får hitta andra sätt att locka kunder.

Det här går inte längre.

Vilket nummer har egentligen Sverker Olofsson?

 

 

 

Är vi inte lite stela i ryggen?

Vi böjer och bänder lite grann.

"Huvud axlar knä och tå knä och tå".

Går fint det här.

Kanske lite dåligt uppvärmda bara.

Huvud axlar knä och aj fan vad det knäckte till där!

Tå tå tå.

Jag kan inte räta på mig.

Går omkring som en mäla resten av dagen.

Men nu råder vi bot på detta förstår ni.

Sätter oss i bilen och åker mot butiken som säljer sängar.

Sängar är inte längre vad det har varit.

Sängar är boningar.

Man kan bo hela samhällen i en säng.

Utan att över huvud taget stöta på varandra.

Vi möts av en ung flicka som blir vår guide, och som skall hjälpa oss välja rätt säng.

De släpper inte folk lösa i den där butiken, det är så många som kommit bort och aldrig hittat hem igen.

Den leende flickan sveper inbjudande med armen och undrar hur våra tankar kring sängval ser ut.

Eftersom vi tittat på nätet vet vi vad vi söker, och blir visade till det vi tror är vårt val.

Vi får ta av våra jackor och erbjuds att lägga oss tillrätta på varsin sida I sängen.

Den leende flickan frågar hur det känns?

Han med de blå skjortorna frustar förnöjt och jag känner mig omsluten och välkomnad av den härliga sängen.

Får vi ligga där ett par minuter när hon går iväg en liten stund.

Så vi får känna efter i lugn och ro.

Mmmmmmm.

Den här kan vi tänka oss.

Hinner vi tänka innan hon är tillbaka och visar oss vidare till en annan säng.

Den andra sängen heter Hästens.

Den har "limited edition" klädsel, så den är det inte många som kommer att ha.

Flickan lägger huvudet på sned. "Är den snygg"?

Jättesnygg och jättedyr, men inte lika skön som den första.

Hon sätter sig på en sängkant mittemot, fortfarande huvudet på sned.

Vi ligger platt på rygg.

Det känns lite udda att föra en dialog liggande på rygg i en butik.

Det är som när man var liten och mamman skulle sitta på sängkanten och viska fram en lite saga hon hittat på.

Flickan vill att Han med de blå skjortorna och jag skall fundera över vad som är det viktigaste med vår nya säng, medan hon lämnar oss i fred ett par minuter.

Tillbaka berättar hon en kortare (tack gode gud för det) version av Hästens historia och tillverkningssätt.

Vi berättar vad som är viktigast med vår nya säng och sedan vandrar vi vidare till nästa.

Den sista sängen vi provligger är gudomlig.

Mmmmmmm.

"Och när ni tycker så mycket om den, vad är det som gör att ni inte bestämmer er här och nu och köper den", frågar Flickan.

Det frågar hon, för att jag varit tydlig med att detta är vår första etapp på vägen mot ny säng.

Det kommer att ta oss ett par veckor innan vi bestämt vet vad vi vill ha.

Men hon gör ett fantastiskt jobb och försöker in i det längsta få oss till köp.

Frågar vad vi jobbar med, hur gamla våra barn är och vad de jobbar med.

Allt för att hitta en beröringspunkt så vi skall bli lite mer personliga med varandra.

Det går inget vidare, och vi vandrar därifrån.

Jag har lovat henne att OM vi bestämmer oss för den sista sängen skall vi självklart köpa den av henne.

Jag hoppas jag inte ljuger.

 

 

 

 

 

 

I förkortningarnas samhälle överöses vi med LOL, OMG, BTW, BFF, MILF mm.

Alla är de på engelska.

Internationella.

Så att alla kan förstå.

Det är inte säkert att du förstår dem ändå.

Det kan vara för att du inte förstår engelska.

Det kan vara för att du är mossig och inte hänger med.

Det kan vara för att du inte är intresserad.

En gång fick jag ett sms av ungen där det mycket utförligt gick att läsa "K".

Som svar på min fråga fick jag alltså "K".

Betyder Okej.

Det tar för lång tid att skriva Okej.

Ungomar har kort om tid och uttrycker sig därför kort.

Det är så förbannat mycke de måste hinna med när de sveper med rappa fingrar över den smarta telefonens skärm.

På vår tid fanns det inga smarta telefoner.

Det fanns telefoner som gick att ringa till eller ifrån, som  satt fast med en sladd I väggen så man fick sitta eller stå på ett och samma ställe under tiden man pratade.

Snurra sladden lite.

Kladda i block som låg bredvid.

Ett telefonblock.

Alla hade ärenden förbi och hörde précis vad man sade.

Jag kan inte minnas att det fanns några direkta förkortningar när jag var ung.

Det fanns ju å andra sidan inte heller några mobiltelefoner att skicka korta små medelanden på.

Men.

För oss medelålders finns många fina uttryck som vi använde som unga.

Som våra barn inte skulle ha en aning om vad de betydde om det kom svepande i ett sms...

Åkarbrasa.

Butelj.

Göka.

Ballhojta (ett mycket farligt tillstånd unga pojkar kunde råka ut för om det inte fick utföra ovanstående)

Brevlåda (en helt vanlig där det kom kuvert i papper med brev inuti, som man sedan fick GÅ och hämta själv)

OBS-klass

Paxa

Fluortant

TV 1 & TV 2

Puttersmälla

Hockeyfrilla

Orakade könsorgan

Inget av det här skulle min unge förstå.

Så är det bara.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har kommit på en toppengrej!

Tänk när man är på gymet och skall kuta på löpbandet.

Man värmer upp lite.

Stretchar musklerna (om man har några).

Gör några benböj och tar plats på bandet.

Sedan gör man HOPPSASTEG!

Vore inte det toppenroligt?

Hoppar fram som en unge och alla andra kliar sig i huvudet och undrar vad det är för en nyhet?

Skall man göra hoppsasteg nu?

Är det det senaste?

Och när jag hoppat klart och går hem kliver någon modig människa upp och provar sig fram.

Hoppar lite försiktigt och försöker se oberörd ut.

Och rätt som det är har man startat en trend.

Det är så det går till här i världen.

Trender kommer och går.

Det är snart ute med hoppsasteg.

Innan jag ens börjat...

 

Så småning om skall vi dö.

Det är inget jag bara säger som ni kanske förstår.

Hela livet är en enda lång vandring mot döden.

Kan man ju passa på att ha lite roligt under tiden då, funderar jag.

Roligt vore att ha en hobby.

Som man fullkomligt nördar in på, och är jätteduktig i just det valda ämnet.

Jag undrar vilken hobby det är?

Hur skall jag hitta en hobby när jag ingenting kan?

Jag: Perfekt att jag fick köpa den här gamla Amazonen, jag kan inte bärga mig tills jag får sätta igång!

Den skall bli som ny!, orerar jag onödigt högt.

Säljaren: Ja vad roligt att den hamnar i goda händer. Den är ju lite av en gammal förälskalse för mig, men jag har liksom inte tid längre.

Hur länge har du hållit på med renovering av gamla bilar?, fortsätter han ömt samtidigt som han smeker bilens motorhuv.

Jag: Hålit på med? Hur menar du?

Säljaren: Ja, när började ditt intresse för renovering av gamla bilar? Hur många har du hunnit med, frågar han, fortfarande leende.

Jag: Nja.....

Säljare: För du har väl renoverat bilar förr? (lite osäkerhet i rösten nu).

Jag: Nja...

Säljaren: För du har väl renoverat bilar förr? (alldeles för högt)

Jag: Alltså.. Jag har ju sett på TV hur det går till. Det kan ju inte vara särskilt svårt. Bara skruva lite här och riva lite där.

Säljaren: Vänta lite nu, jag fick uppfattningen av att detta var din hobby, och att du var en kunnig mekaniker!

Jag: Det säger du? Jag kanske är det då!

Säljaren: Men det är ju det du inte är! Du har ju ingen koll alls!

Det kan väl inte jag veta, säger jag, och funderar vidare på vilken min nästa hobby kan tänkas vara.

 

 

 

En annan skall ju ut och flyga i morgon.

Bara så där, på en lördag.

Jag tar och flyger en sväng, säger jag till Han med de blå skjortorna, vill du med?

Det vill han, och vi tar fram kartan och en packe dartpilar, som vi skall kasta på kartan för att fastställa destinationen.

Första kastet.

Pilen fladdrar iväg och borrar sig djupt in i soffan.

Men herre gud, du måste ju sikta, säger Han med de blå skjortorna och knuffar undan mig.

Pil nummer två i högsta hugg.

Han tar sats.

Böjer på knäna och gungar upp och ner.

Upp och ner.

Det tar aldrig slut.

Upp och ner.

Kisar med ena ögat.

Den pilförsedda handen flaxar fram och tillbaka innan den slutligen släpper taget och låter pilen flyga, i en i och för sig ganska snygg, men oduglig båge, som gör att pilen med en smäll slår i fönstret, och sorgesamt landar i en blomkruka.

Du tog för lång tid på dig, du hann ju bli trött i armen, härjar jag och plockar upp pil nummer tre.

En grön.

Grön är min favoritfärg.

Jag tänker inte göra samma misstag som Han med de blå skjortorna så jag skickar iväg pilen direkt, vilket visar sig vara mindre lyckat, för jag glömde visst att sikta igen.

Pilen dinglar trött i gardinen en stund, innan den lossnar och ramlar ner under soffan.

Ååååååh. Han med de blå skjortorna suckar.

Du måste sikta, förmanar han igen, och jag svarar att det skall jag fanimig göra nästa gång så kanske jag träffar lika bra som han.

Men Han hör överhuvudtaget inte vad jag säger, för han är djupt koncentrerad av samma procedur som förra gången han skulle kasta.

I handen har han en orange pil.

Han kanske gillar orange.

Den orange pilen lämnar hans hand och fastnar distinkt i Tierp.

Tierp.

Vad skall vi göra i Tierp har du tänkt, frågar jag surt.

Han säger att kastet inte gills, för han blev distraherad av att jag härmade honom när han gungade upp och ner med knäna.

Han vill alltså kasta om.

Men gör det då, stönar jag, och känner att jag gett upp.

Återigen, samma procedur.

Jag sitter blick stilla.

Plötsligt får han för sig att han skall kasta med vänster hand.

Jag blinkar två gånger för Nej.

Så där som i filmer.

Blinka en gång för Ja, och två gånger för Nej.

Blink- blink.

Blink- blink.

Han fattar ingenting.

Blink- blink.

Blink-blink. Blink- blink, för i helvete!

Nej.

Inget av det här stämmer.

Det är ljug alltsammans.

Men ut och flyga skall vi!

Till Polen minsann.

Spanar in ett slott som ett blivnade brudpar hyrt för sitt bröllop till sommaren.

Sedan åker vi hem igen.

Planerar nya resor framöver.

Och vart fan ligger egentligen Tierp.

 

 

 

 

 

 

Ni som känner mig vet ju att den här bloggen har lett till en föreställning, närmare bestämt en två timmar lång monolog med musikinslag.

Vi skall på turné nu!

Ge oss ut till kommunens alla orter och hoppas att de tar emot oss med öppna armar.

Att de har ett sinne för humor och en förlåtande syn på antalet svordomar i föreställningen.

Jag tänkte att jag kanske i mitt välkomsttal passar på att be om ursäkt för språket, men ångrade mig när jag kom på att andra pjäsförfattare inte direkt ber om ursäkt för att de använder könsord på scenen.

Boka biljetter är ni söta, och följ med in i huvudet på en medelålders grå kvinna som inte har något jobb att gå till.

Själv skall jag ut och affischera!