Man lagar lite mat


Ja!
Visst blir man hungrig när man ser den här bilden tagen ur Charlotte Perellis bok Kickstart på 4 veckor.
Och enkelt är det.
Bara att blanda allt till marinaden och lägga kycklingbitarna däri, innan man går till jobbet.
Lagar man bara till det i ugnen man satt på tvåhundrafemtio grader när man kom hem från jobbet.
Femton minuter.
För att inte bara stå och sova dessa femton minuter, blandar man salladen som skall serveras till.
Femton minuter senare är kycklingen inte färdig.
Den är blek och rå.
Tio minuter till.
Tio minuter senare är kycklingen nästan lika blek och ful.
Fast torr.
Men färdig.
Som ni kan se här.
 
Ja.
Jag vet.
Jag borde hålla mig till redan beprövade recept.
Det tänkte jag redan igår när jag tillagade pannkakor vars recept plockats ur ovan nämnda bok.
De fastnade tyvärr inte på bild.
 
 
 

ÅNK (jag har snott den här texten)

Jag misstänker starkt att jag drabbats av den bekanta åkomman ÅNK.
Ni känner väl till den?
Åldersbetingad Nedsättning av Korttidsminnet.
Mina symptom enligt följande:
Jag bestämde mig för att tvätta bilen.
På väg ut till garaget upptäcker jag posten i hallen.
Bäst att kolla den innan jag tvättar bilen, säger jag högt till mig själv.
Jag lägger bilnycklarna på bordet, kastar reklamen i pappersinsamlingen, och märker att den behöver tömmas.
Därför lägger jag räkningarna och ett brev med en svarsblankett på bordet, och bestämmer mig för att tömma pappersinsamlingen först.
Eftersom jag trots allt går förbi en brevlåda när jag skall till återvinningsstationen kan jag lika gärna posta svarsblanketten.
Då behöver jag en penna.
Mina pennor ligger på skrivbordet i arbetsrummet, så jag går in dit och hittar en flaska juice som jag börjar dricka ur.
Jag skall börja leta efter pennan men först måste jag flytta juicen så jag inte råkar spilla på skrivbordet.
Juicen som börjar bli varm bör sättas in i kylen, på väg till köket med juicen får jag syn på en blomvas som står på bänken.
Blommorna behöver omgående vatten så jag ställer ifrån mig juicen på bordet.
Då får jag syn på mina glasögon som jag letat efter hela förmiddagen.
Det är bäst att jag lägger dem på mitt skrivbord, men först skall jag vattna blommorna.
Jag lägger glasögonen på köksbänken och fyller vattenkannan med vatten.
Då får jag plötsligt syn på fjärrkontrollen!
Någon har lagt den på köksbordet.
I kväll när vi skall se på TV kommer vi att få leta efter kontrollen, men ingen kommer tänka på att den nog ligger på köksbordet.
Jag bör lägga den där den skall vara, men först, blommorna.
Jag häller lite vatten i vasen, men det mesta hamnar på golvet.
Jag lägger tillbaka kontrollen på bordet och går för att leta efter en trasa.
Så går jag ut i hallen igen för att försöka komma på vad jag hade tänkt göra?
Vid dagens slut är bilen fortfarande smutsig, svarsblanketten har inte blivit ifylld och postad, det står en flaska varm juice på bänken, blommorna är vissna, jag kan inte hitta någon penna, jag kan inte hitta fjärrkontrollen till TV:n, jag kan inte hitta mina glasögon och jag har ingen aning om var jag lagt bilnycklarna?
Försöker komma på varför det inte blev något gjort i dag. Det är förbluffande, för jag vet att jag varit upptagen hela dagen och jag är helt FÄRDIG.
Jag förstår att detta är ett allvarligt problem och jag skall söka hjälp.
Jag vet bara inte var jag lagt telefonen. 

De tog lite Cocacola

Förr i tiden, ja så jävla långt tillbaka är det ju inte, men i alla fall.
Förr i tiden, kunde det vara lite si och så med preventivmedel.
Det kanske var förbjudet eller kanske för dyrt.
Eller så iddes man inte skaffa det helt enkelt.
Men då var det något geni som kom på en toppenidé.
Efter avslutad sexakt, tog man sig en flaska Cocacola, som man ruskade fram och tillbaka så att trycket i den blev lagom högt.
Sedan förde man den snabbt som ögat upp i den nyfjässade musen, som nu bubblade över av den söta drycken och andra kroppsvätskor.
Det här mina damer och herrar, var svaret på otillgänliga preventivmedel.
Cocacola med sitt låga PH-värde ansågs nämligen kunna ta död på de små simmarna.
De hade inget för att de simmade så jävla fort de kunde när de väl kommit ut, för snart nog var de upphunna av den skummande drycken.
Och vips så dog de.
Eller drunknade.
Den här metoden rekommenderas inte i dagsläget när preventivmedel kommer på tal.
Men tänk så det kan bli.
Läsken man delat på innan, när man värmde upp, blev till nytta även efteråt.
Tur att den som gjorde upptäckten inte hade en Pannkaka bredvid sin säng när han skulle till.
 
 

De amputerade sig

Man får vara som man är, när man inte blev som man skulle.
Ja.
Det är så sant.
Men hur vet man hur det egentligen skulle ha varit då?
Det har man ju ingen aning om.
Eftersom man är den man är.
Det finns de som är som de är, och ändå inte är riktigt nöjda.
Det är något som är fel.
Till exempel kan de ha en arm för mycket.
Trots att de bara har två, så är det ändå en för mycket tycker de.
Så de tvingar helt enkelt läkarna att operera bort den överflödiga armen.
Så att de blir hela.
I själen.
Och sedan går de där och är så lyckliga och alldeles enarmade.
Behöver de bara köpa en vante på vintern.
Och nagellacket räcker så mycket längre.
Men det blir svårt att klappa händerna när man är glad.
Det ser bara dumt ut när man försöker klappa händer med en hand.
Jag gör ofta det.
Klappar händerna när jag blir glad.
Det kan jag för att jag har två händer, som de flesta andra jag känner.
Trost det ville jag i natt, sälla mig till de som ampterar bort sina lemmar.
Jag hade sådant bekymmer med att få armen i ett bekvämt läge.
Hur jag än låg kändes det knasigt i armen.
Till slut fick jag bara ignorera att den fånade sig och inte ville ligga som jag ville att den skulle ligga.
Så jag somande väl till slut.
De där som amputerar sig löser det på sitt sätt.
De plockar bort fingrar, fötter, tår och vader så det står härliga till.
Fast det är sällan de anser sig ha ett huvud för mycket har jag hört.

ABBA kom

 
Redan när jag var åtta år älskade jag ABBA.
Redan när jag var åtta år hade jag en något udda förmåga att fantisera.
Det här ABBA konvolutet är ju fullständigt utflippat om man tittar lite mer noggrannt.
Fast fint ändå
Och roligt.
När jag var åtta bodde jag i ett av stadens hyreshusområden.
Ett sådant där med en asfalterad innergård, där ungar i alla åldrar samlades och roade sig med det som fanns, medan solen gassade så att asfalten nästan smälte under våra nakna fötter.
Somrarna var evighetslånga, och kvällarna på gården blev många.
Ibland hände det att man blev jagad av Janne Ljug.
Det var till exempel om man hade kastat hans nya morakniv i marken så den fick ett hack i eggen.
Då fick man lägga benen på ryggen och springa så in i helvete, och hade man tur fanns det någon hemma när man rusat trapporna upp och förtvivlat slet i ytterdörren.
Hade man inte tur, fick man en smäll i magen så luften gick ur en.
Hade man mindre tur, kanske man fick den hackiga eggen i magen.
Jag fick aldrig det.
Jag tror att de här löpningarna lade grunden till att jag alltid vann skolmästerskapen i 60 meter.
Jag hade liksom Janne Ljug bakom mig ända in i mål.
Och för det fick jag guldplaketter som jag lade i ett skrin med röd sammetsbotten.
Åter till åttaåringens drömmar och fantasier.
En av fantasierna var så här.
Jag hade skickat nytillverkade stövlar till alla i ABBA.
Exakt de stövlar som finns på det här konvolutet.
Rätt storlek och allt.
Plötsligt stod ABBA på vår asfalterade innergård.
Höll upp stövlarna framför sig, och frågade ganska bryskt vem som skickat dessa?
Alla ungar skruvade på sig, och jag klev till sist fram och erkände.
"Det var jag".
Då blev ABBA jätteglada visade det sig.
"Då får du den här jättepåsen med godis", sade de, och halde fram en gigantisk påse blandade karameller.
Jag blev jättpopulär på gården, för alla fick smaka. 
Ja.
Så kan det se ut i en åttaårings hjärna.
Det är ju tur at man växer upp och får lite perspektiv på saker och ting.
Man kan ju inte låta fantsin skena på det där viset.
Hur skulle det se ut.

Woodoo

Kan det finnas någon elak människa som tillverkat en Woodoodocka föreställande mig?
Någon som är avundsjuk för att jag äntligen kommit igång med träningen igen?
Som lyfter upp dockan, vänder upp och ner på den och borrar in en nål i hälen på den.
Vrider runt nålen ett par varv, och skrattar så saliven sprutar.
Vem?
Någon som vill ge sig till känna?
För första gången i mitt liv har jag nämligen fått hälsporre.
Vad skall jag med den till.
Den gör ju bara ont.
Inte så att jag inte kan hantera den, men jag misstänker att det kommer att bli bekymmersamt att kuta på löpbandet ett tag framöver.
Fast vem du än är, jag kommer inte att låta dig vinna.
Jag har nämligen att par löpartävlingar att delta i framöver.
Du får använda din fantasi lite bättre om du skall stoppa mig.
Som till exempel att kasta stora håriga spindlar på mig.
Då kanske jag rullar ihop mig till en liten boll och ber om nåd.
Men säg inte det till någon.
 

Hurra!

Och i dag är jag så lycklig för att Robin vann melodifestivalen igår!
Jag vill dansa och hoppa och sjunga när jag hör låten!
Fladdra iväg och snurra på stället med huvudet bakåtlutat och armarna rakt ut.
Kasta med håret, om jag hade något.
Så jäkla bra tycker jag den är!
Hurra hurra hurra för den.
Fast nu skall jag åka och jobba.
Skön söndag allesammans.
På återhörande.

SOLEN!

Morgonkaffe i frukostsoffan.
Med solen i ögonen!
Är det inte ljuvligt!
Jag visste inte att jag saknat den så mycket.
Den ger en sådan enorm energi.
Plötsligt vill man så mycket och känner att kanske orken också är med på noterna.
När kan man börja gräva i jorden?

Målaren

Egentligen vet jag inte om man får säga det här...
Men...
MÅLAREN KISSAR MED ÖPPEN DÖRR!
Han kom i morse.
Skulle hjälpa oss med målnng av rummet där vi plockat ner en vägg.
Inte för att vi inte skulle kunna göra det själva, men det skulle ta lite längre tid.
Bland annat.
Hur som helst.
Stor som ett hus var han.
Klev in och jag bjöd på kaffe.
Sedan började han med sitt arbete i rummet.
Radion har han på högsta volym och han smäller med saker så det ekar i huset.
När jag sitter i soffan hör jag hur han efter en stund stegar in i badrummet, fäller upp toalettlocket och börjar häva ur sig.
Det gör han en ganska lång stund.
Jag ser förmodligen ut som en tecknad figur där jag sitter med vitt uppspärrade ögon och glor framför mig.
Sväljer tyst som om jag var rädd att överrösta svallvågorna i toalettstolen.
Sedan spolar han, smäller igen locket och återgår till sitt arbete och radion som skvalar.
Fortsätter slamra med saker.
Som om inget hänt.
Och jag vet inte var jag skall ta vägen.
Glömde han bort att han inte var hemma?
Glömde han bort att jag var hemma?
Vad tar han sig för i morgon när han kommer?
Kryper ner i min säng och vilar middag?
Bajsar med öppen dörr?
Börjar klä av mig för han tror att jag är hans fru?
Nej.
Vi får låtsas som om inget hänt nu.
Jag pratar på som vanligt och bjuder på kaffe.
Håller mig på armlängds avstånd.
Ja.
Det är så man får göra med målare som kissar med öppen dörr i främmande hus.
 
 
 
 

Det var fest

Och i helgen var det fest på Villagatan 9!
Sexton meddelålders personer åt, drack, skrattade, dansade och svarade på mina frågesportsfrågor.
Bara för att man är meddelålders är det inte säkert att man beter sig som medelålders när det kommer till tävlingar.
Jag hade nästan tappat rösten redan innan tävingen började, bara av att förklara reglerna om och om igen, samt försöka få tyst på de tävlande.
De var indelade i tre lag.
Alla tre lagen såg sig som segrare redan innan tävlingen började, och någon tyckte det var fusk att Han med de blå skjortorna var med över huvud taget. 
Han visste väl redan svaren?
Men de som hade honom i sitt lag klagade inte.
Om han höll sig medvetet passiv vet jag inte, men hans lag kom på sista plats, om det nu har någon betydelse.
Vilka som vann var det lite oklarheter kring för det ena laget deklarerade stolt tolv poäng, som sedan utan att någon förstod varför, växte till fjorton poäng, sedan det andra laget ropade ut att de hade tretton.
Jag lyckades avstyra slagsmål och i slutändan blev ändå alla vinnare eftersom var och en kunde få med sig ett pris hem.
Ungefär hälften av de sexton glömde sina priser, glasögon, plånböcker, skor eller fru när de gick hem.
Men det gjorde inget.
Vi har plats för det mesta.
Hon som alltid vill att jag skall baka, slutade kvällen sittande på hallgolvet och ropade efter ett ägg.
Han med de blå skjortorna langade inom loppet av tre sekunder fram ett ägg och serverade den hungriga, som genast ville ha ett till.
Ytterligre tre sekunder senare satte hon i sig ägg nummer två.
Han som bor en bit upp i backen stirrade med stora ögon och tyckte det artade sig till en Norén pjäs, dock utan regi skulle det visa sig, för snart nog var hon på benen och fladdrade ut till bilen som hennes make värmt upp.
I bilen på väg hem var hon ovanligt full, har hon i efterhand meddelat.
Att hon var det hela kvällen hade hon ingen aning om, verkar det som.
Nästa gång blir det fest när vi inviger Marrakech.
Då blir det dans utomhus så hela kvarteret håller sig vakna.
Det ser jag fram emot.
Alla ni som var här har en ny fest att se fram emot.
Vad det lider.
 

Medelålders

Om det skall vara så himla noga fyller jag fyrtiosex i morgon.
Det är ju inget särskilt med det egentligen.
Förutom det faktum att fyrtiosex inte är särsklit ungt.
Mer medelålders.
Ändå finns det folk som kallar mig Flickan.
Det är så sött tycker jag, och värmer i hjärtat.
Min kollega på biblioteket där jag ibland gör ett inhopp kallar mig det.
Hon och hennes make kan inte förstå att jag är en dag över trettio.
- Titta här, säger kollegan till en besökare på biblioteket.
- Titta här, kan du gissa hur gammal hon är?
Sveper med handen upp och ner framför min kropp så att besökaren förstår att hon skall syna mig.
Jag behöver inte snurra runt.
- Kan du gissa?
Armen vevar.
- Neeeej, säger besökaren, och tittar osäkert mellan mig och min kollega.
- Fytriofem!, nästan skriker hon.
- Kan du tänka att den här flickan är fyrtiofem?!
- Nej men oj! Det hade jag aldrig gissat, säger besökaren.
En gång i tiden var Kollegan också söt och fin, säger hon.
Besökarna flörtade med henne, men det är slut med det nu.
Och jag förstår ingenting.
Har hon inte tittat sig i spegeln på länge?
Hon är söt som en sockertopp, talar finlandssvenska och har ett hjärta av guld.
Och hon är just sextio fyllda.
 
PS. Jag vet inte om det är två blygdläppar på tårtan, eller ett spöke?
Det är inte jag som gjort den.
DS
 

Gips människa, gips!

Jag ÄLSKAR soptippen!
Eller återvinningscentral som det numer heter.
Där var jag i morse.
Alldeles ensam.
Bara jag, skräpet och en personal i en stor jävla traktor.
Alla containrarna är uppmärkta så att man inte skall kasta fel.
Brännbart där det skall vara.
Metall där det skall vara.
Wellpapp där det skall vara.
Och gips där det skall vara.
Fick jag se när jag nöjd satte mig i bilen och körde ifrån soptippen.
Helvete.
Jag som läste så noga.
Gips.
Nu har du kastat Gips i containern märkt "spånskivor" människa.
Jag kollar i backspelgeln om personalen i den enorma traktorn följer efter mig för att tvingar mig att plocka upp de där jäkla gipsskivorna och lägga dem där de skall ligga.
Men jag ser honom inte.
Ändå maler mitt dåliga samvete.
Det som kändes så miljövänligt blev ju bara fel.
Jag kanske åker tillbaka i morgon.
Gör om, och gör rätt.

Knarr knarr

Knarr knarr.
Det är mina ögon som torkat ihop och knarrar lite.
Jag har nämligen kört bil i huvudstaden.
När man kör bil i huvudstaden får man inte blinka.
Om man blinkar hinner tusen saker hända utan att man har en aning om det.
Då kör man in i bilar som slänger sig in framför en.
Eller kör på en fotgängare som står och balanserar vid rödlyset och bara RÅKAR snubbla över gatan just när jag kommer.
Eller så hamnar man i fel fil och tvingas gråtande och skrikande rullar på i fel fil tills fan kommer och tar en.
Och när man väl kommer ur filen är man alldeles utschasad och rödgråten så man måste ta in på hotell och sova ut och då blir det i det stora hela ett jävligt dyrt frisörbesök.
Och då har man inte ens hittat till frissan.
Därför är mina ögon vitt uppspärrade när jag kör långs huvudstadens gator.
Bredvid sitter Han med de blå skjortorna.
Han peppar och berömmer.
Gnäller lite när jag missar att lämna företräde i en rondell.
Jag såg inte ens att det var en rondell, försöker jag, hur skulle jag kunna veta det?
Han med de blå skjortorna tycker att det var alldeles solklart att det var en rondell, såg jag inte alla pilar på marken på väg in i rondellen?
På marken?
Varför är pilarna på marken.
Hemma har vi inga pilar på marken.
Var skall jag titta efter dem nästa gång?
I arslet på en fotgängare?
Men i det stora hela är han nöjd, och jag med.
Nästa gång kan jag tänka mig att plocka upp min kamrat och köra hela vägen till och från frissan.
Fast som tur är hittar hon vägen.

Klipp klipp

"Förstföderskor i Sörmland spricker mest"
Det var den rubriken man fick serverad till morgonkaffet av dagens EK.
Anledningen är att man inte längre gör som på 70-talet, då man rutinmässigt klippte ett snitt för att kvinnan lättare skulle få ut det som skulle ut.
Nu låter man det bara vara, och kvinnorna spricker från Ystad till Haparnada medan man bara hejar på.
Om det vill jag säga:
Klipp för i helvete!! Klipp!
Annars gör vi om det här.
Och låter männen vara de som krystar fram våra barn i fortsättningen.
Ur den lilla öppningen som sitter...
Som sitter...
Var sitter den?
De har ju inte ens en öppning!
Nej då jäklar blev det till att klippa ett rejält hack.
Var som helst.
Klipp till bara!
Längs med, eller på tvären, ungen måste ju ut!
Och skynda på så inte allt spricker!
Det är ju ingen som vill ha den där slamsan sedan annars.
Och då är det ett som är säkert, vore det på det viset, då hade vi allsköns smärtlindringar att välja på och saxarna skulle gå varma.
Nå?!

Vintergatan

Det är tur att jag inte är en Dyngbagge.
Jag skulle då kanske vara den enda dyngbaggen som kom ur kurs och aldrig hittade dit den skulle.
Jag kanske irrade hit och dit, och de jag hade lyckats få med mig på färden blev argare och argare för att vi aldrig kom fram.
"Men du sade ju att du hittade", klagade de och rullade till synes planlöst vidare med sina dyngbollar.
Jag försöker hålla dem vid gott mod och sjunger hejarramsor, men eftersom dyngbaggar sällan begåvats med någon vidare sångröst, tystas jag brutalt av de andra.
Ja.
Så skulle det förmodligen se ut, i mitt liv som dyngbagge.
Jag har nämligen ingen aning om hur man läser en karta, eller hittar dit man skall med hjälp av den.
För min del kan kartan lika gärna vara upp och ner, eller bak och fram.
Jag vet helt enkelt inte hur man använder den.
Som dyngbagge behöver du ingen karta.
Du navigerar dig fram med hjälp av Vintergatan.
Det är helt ofattbart, men sant.
Jag känner mig smått IQ - befriad när jag förstår, att en dyngbagge lätt som en plätt navigerar sig fram genom att med sina fyra ögon lokalisera var Vintergatan är.
De bara rullar ihop sin bajsboll och traskar på, spikrakt!
Mot Vintergatan!
Om man sätter ögonbindel (eller tejp, fast det låter så brutalt, så jag väljer ögonbindel) på de små ögonen, irrar de runt i cirklar!
Och när man tar bort ögonbindeln:
Vips!
Så pinnar de små benen på i en alldeles spikrak linje.
Det här har forskarna alldeles nyss kommit på, vad jag förstår.
Och det är väl bra.
Det är bara mitt självförtroende som får sig en knäck.
Jag är tyvärr inte smartare än en dyngbagge.
Dyngbaggar har stor betydeles för nedbrytningen av organiska ämnen, främst djurbajs, i naturen.
Det är tur att vi har dem.
Jag har stor betydelse för...
För.....
Lite olika.
 
 
 

Det här var ett gammalt inlägg

Tänk om jag sökte jobb som underhållstekniker.

Så kom jag på intrevju och berättade om all underhållning jag kan.

"Jag kan kullerbyttor. Roliga historier. Hjula. Har kunnat handvolt, kan säkert lära mig det igen. Även om jag blir lite yr. Om det krävs för tjänsten".

"Kan dansa. Och kanske sjunga. Helst inte, men det går".

Nu  avbryter intervjuaren och säger att det inte är den sortens underhåll man syftar till.

Jasså? Säger jag.

Vilken sort är det då?

Mer åt showhållet? Porr? Fast det kan inte jag.

Men människa, det handlar inte om kultur!

Det handlar om underhållslösningar för effektiv, tillförlitlig och säker produktion!

Oj! Det låter ju avancerat. Tycker jag.

Produktiv kan jag ju vara. Jag har fött två barn. Fast det är ju inget man gör på beställning precis. Skrattar jag.

Han skrattar inte.

Han undrar om jag är riktigt riktig?

Jadå det är jag, du kan få ta på mig om jag verkar för bra för att vara sann, ler jag.

Nu tar han inte på mig.

Han reser sig och ber mig lämna rummet.

Jag är inte välkommen tillbaka.

Ingen kan ju säga att jag inte försöker i alla fall.

Det är omöjligt med alla gubbar som skall intervjua en.

Som att försöka imponera på ett träd ungefär.

21 maj

Hon som skådespelar och Kantorn har varit på besök.
En hel eftermiddag satt vi och funderade på hur vi skall kunna skära ner föreställningen.
Den är för lång nämligen.
Det går ju inte an att låta publiken sitta ner och glo i timtal.
"Ta med sovsäck och kudde, det kommer att ta tid det här"
Det visade sig vara en ganska svår uppgift.
Men vi kämpade på.
Strök lite här och strök lite där.
Och när jag läser igenom det, undrar jag vem fan som skrivit den där skiten.
Vem i hela friden kommer att vilja se den här föreställningen?
Någon?
De närmast sörjande som inte levande skulle slippa undan om de uteblev.
Men vem mer?
Så kände jag, men blev nerröstad av de två entusiasterna som tycker så mycket om mina texter.
Så.
Den 21 maj är Lilla Scenen i Eskilstuna bokad för premiär.
Hur sjukt är det?
Vi har, eller rättare sagt, de har, ett digert arbete framför sig.
Jag slipper ju som tur är arbetet med att memorera texter och pianostycken och det är tur.
För jag kan inget av dem.
 
 

Vi skulle vara tjugofyra

2013
Nej, det är inte titeln på en ny  Science Fictionfilm.
Det är året vi nu lever i.
Tjugohundratretton.
När jag gick i ettan var det något geni som räknat ut, att år 2014 är vi tjugofyra år.
Kan ni tänka er, tjugofyra år!
Ja, det kunde vi allesammans tänka oss, och funderade på vad vi gjorde då, när vi var så gamla.
Kanske har vi barn. Kanske är vi gifta. Kanske är vi döda.
Men det var lång tid till dess.
Innan vi nådde dit hade vi åratal med krossade hjärtan, nageltrång, nakenbad, körlektioner, permanentade hår, öroninflammationer, himlastormande kärlekar, begravningar, arbetsintervjuer och julgransplundringar framför oss.
Och nu är vi där.
Nästan.
Och jag hoppas att det där geniet är något bättre på att räkna idag.
Jag verkar nämligen inte alls vara tjugotre som vore det mest rimliga om jag skulle fylla tjugofyra nästa år.
Jag är ju för i helvete inne på mitt fyrtiosjätte år.
Jag fyller fyrtiosex!
Fyrtiosex.
Det är som ett skällsord.
Slå upp skällsord i SAOL och där står - fyrtiosex.
Jag har således förmodligen levt mer än hälften av mitt liv redan.
Och det har gått så rasande fort.
Finns det något geni, obs - inte du som räknades som geni i ettan, som kan uppfinna någon slags broms, som gör att tiden inte går så förbannat fort?
Det skulle kännas skönt när året är 2047 och jag fyller femtioett, att veta att jag hunnit med det jag skulle vilja.
Någon?
 
 

God Jul

 
God Jul från Min gata i stan

Kloka ord

Det finns inga bortskämda barn - bara generösa föräldrar.
Det var den sextonåriga ungen som kläckte ur sig det och blev själv överraskad av sin vishet.
"Fan vad bra sagt", sade hon och sken som en sol.
Och faktiskt har hon rätt.
Där knäppte hon mig på näsan så det skrek om det.