Fingrarna i kors

Här, där jag bor, skiner solen och rappa tomtenissar springer längs kullerstensgatorna för att hinna med julbestyren.
De springer så fort de små benen bär med rosiga kinder och rimfrost i skäggen.
De har skägg fast de är barn.
För de är väl barn?
Sankta Lucia har varit här.
Eller varit och varit.
Eftersom hon tyckte det var så vackert här, och hon dessutom hört att Prinsen skall flytta hit, vägrade hon att åka tillbaka varifrån hon kom.
Så har ni inte sett henne i år, ber vi i vår stad om ursäkt för det.
Kanske kommer hon nästa år eller nå´t.
Vidare såg jag Elvis Presley i en gränd här om dagen.
Han har således inte dött, utan lever ett tillbkadraget liv på landsbygden i Flen.
Det var för mycket ståhej där borta i Amerikat, med Graceland och Priscilla som bara bråkade för att han åt för många hamburgare.
Om jag lovade att inte avslöja honom, skulle han skriva en sång tillägnad mig.
Den skulle framföras av Christer Sjögren som tror sig sjunga som Elvis, men jag tackade nej till det för jag gillar inte Christer Sjögren.
Jag lovade dyrt och heligt att inte skvallra ändå.
Sedan kan ju inte jag rå för att jag råkade hålla fingrarna i kors.
På båda händerna.
Och Trollmor vars elva små troll blivit tonåringar och alldeles bångstyriga, har börjat springa här hos mig för att prata av sig.
Hon rantar och rantar med sin långa svans släpande efter sig, och var jag går är hon mig hack i häl så jag nästan snubblar på henne.
Min tillbudsblankett kom tillbaka eftersom jag skrivit att jag snubblat på ett troll och stukat armen.
De sade att jag hittade på, och att jag kanske behövde lite julledigt
Ja.
Sade jag.
Det kanske är det jag behöver.
Så bråkar vi inte mer om det.
Sade de.
Nej.
Sade jag.
Och sedan kan ju inte jag rå för att jag råkade hålla fingrarna i kors.
På båda händerna.
 

Man bodde på slott


 
 
Vi har spenderat en del av helgen på detta fantastiska ställe!
Ulvsunda Slott. 
Sagolikt god mat och bedårande vackert.
Och Han med de blå skjortorna vid min sida.
Sexrätters med en "blinkning" åt julen. Och vinpaket.
Tycker man som jag inte om vin, kunde man få ölpaket.
Väljer man ölpaket får man osedvanligt lite öl till osedvanligt högt pris.
"Skall inte flickan fylla på i glaset, det var ju bara ett par klunkar", klagar jag.
Det skulle inte flickan, som glatt presenterade nästa ölsort som jag skulle få ett par centiliter av.
Tur att hon fyllde på mitt vattenglas med jämna mellanrum.
Så går det till när man bor och äter på slott.
Det gör vi ganska sällan, och då får det gå an.
Fast jag kanske kan vänja mig vid det?
 
 

Det blev korv

 
Lita hantverk så här i Juletid har vi hunnit med, som ni ser.
Jag och Han med de blå skjortorna, har tillsammans med Han med undertröjorna och Söta Karin, producerat korvar av olika slag.
Vi ställde till så in i helvete i deras kök.
Vi skar och malde och kryddade och stoppade.
De blev till små underverk allesammans.
Ingen var den andra lik.
Det var tur att vi började tidigt på dagen för det tar tid att stoppa korv vill jag lova.
Sedan måste man ju äta och dricka lite emellanåt.
Och prata strunt.
Sedan belv det "Så mycket bättre" på TV, och Han med undertröjorna skruvade upp volymen så håret fladdrade på oss och blev alldeles rufsigt.
Men det gör inget.
Man måste inte vara fin i håret när man stoppar korv.
Sedan blev det kväller och vi lämnade huset med dåligt samvete över att det såg ut som det gjorde.
Men nästa gång är vi hos oss, och då får de ge igen.
 
 
 

Det kanske var jag?

Det kanske är jag som har legat under den där bänken.
I köket.
Och tuggat på disktabletter, matrester och diskmaskinsslangar.
Men hur har jag då kommit in under skåpet, kan man ju fundera på.
Det är inte särskilt gott om plats.
Och kallt är det, så in i h-e.
Och ovanligt på något vis.
Det är ju inte var dag men ser en livs levande människa som ligger under skåp och rullar.
Därför utgår vi från att det inte var jag.
Utan mössen.
Eller råttan.
Men det är det där ljudet.
Pipandet.
Som den där apparaten ger ifrån sig.
Den som placerats under diskbänken för att skrämma iväg mössen.
Detta högfrekventa ljud skall endast uppfattas av arten gnagare.
Jag trodde mig inte tillhöra arten gnagare.
Känner mig inte så råttlik.
Likförbannat hör jag det där pipandet.
Piiip. Piiiiiip. Piiiiiiiiiip.
Han med de blå skjortorna gjorde stora ögon när jag frågade om det skulle pipa så där hela tiden.
"Du menar att du hör pipet", frågade han.
Ja.
Där under ifrån, sade jag och pekade på skåpet.
Han stirrade på mitt finger och vidare in i skåpet där apparaten sitter.
"Du hör den", frågar han igen, fast jag redan svarat en gång.
Ja. Den. 
Men den är inställd på gnagare, säger han, och ler med hela ansiktet. Som blir skrynkligt.
När äldre människor ler med hela ansiktet, skrynklas det.
Han fortsätter le.
Och jag visar mina gnagartänder och vänder på klacken, samtidigt som jag undrar hur fan det skall bli när apparaten ställs om till våren.
För att skrämma bort kräldjur.
 
 
 

Det blev jul

 
Sakta men säkert smyger den sig på.
Julen.
Nu har den hittat till serveringsgången.
 

Man fick en jacka

Ännu en helg har kommit och gått.
Det är nu tjugosju dagar kvar till julafton.
I går bestämde jag och Han med de blå skjortorna att vi inte köper några julklappar till varandra.
Vi investerar i stället i lite saker vi anser oss behöva till vårt uterum som skall stå klart i vår.
Det räcker gott så.
Hur julen skall firas är i dagsläget oklart.
Vilka kommer, och vilka kommer inte.
Vi hoppas på många runt bordet så klart.
Rödmosiga och kanske smått berusade skall de sitta där och äta av godsakerna jag tillagat.
Sedan sätter de sig tillrätta i soffor och fåtöljer och väntar på tomten.
Eftersom tomten inte finns, får de nöja sig med en halvfull kopia av densamma.
Han läser fel på etiketterna.
Lyfter på tomtemasken för att ta en klunk av julölen.
Glömmer att förställa rösten, släpper sig ljudligt och flabbar sedan okontrollerat åt det resten av kvällen.
Nej.
Sådana tomtar har vi inte.
Men är det några tomtar som finns, är det de.
Men vi känner inte dem.
.
I lördags var det i alla fall kalas här i huset.
Mormor har uppnått den ansenliga åldern av sextiotre, och firades med trerätters och presenter.
Och på söndagen for jag och Han med de blå skjortorna iväg på en liten utflykt, helt appropå.
Jag såg nämligen i tidningen en jacka jag skulle kunna tänka mig till vintern, och eftersom jag är oerhört kräsen med vinterjacka bestämde han att vi skulle fara iväg.
Ända till Kungens Kurva bar det, och där hängde jackan så fint.
Dessutom föll den mig i smaken.
Ner i påsen ramlade dessutom en varsin mössa till oss, jag kan inte minnas när jag senast hade mössa?
När vi ändå var där, föll det sig naturligt att ramla in på IKEA och köpa lite ljuuuuuuus nu till vintern.
Och sedan lämnade vi storstaden bakom oss, och åkte hem till vårt kök som vi delar med okänt antal möss.
 
 
 

Det var vatten på golvet

Det var en händelserik dag, onsdagen.
Klipp och färg hos Frisören som förstår mig.
Vidare till Dramatens lilla scen för en titt på en annorlunda Fröken Julie.
Det är Hon som skall vara "Jag" i föreställningen som har en vän som till yrket är skådespelerska.
Skådespelerskan har fått strålande kritik för sin föreställning, och det kan jag förstå.
Ett bra tag var hon spritt språngande naken på scen.
Oerhört modigt.
Skulle jag aldrig våga.
Jag törs knappt vara naken i mitt eget hushålle.
Hemkommen möttes jag av Han med de blå skjortorna som stod i dörren och väntade, trots att timmen var sen.
Han hade längtat och varit orolig över att jag åkt bil i mörkret.
Det var tur det, för när jag ställde mig vid diskbänken blev jag synnerligen blöt om fötterna.
Men vad i....?
Det var de där helvetes jävla mössen som inte nöjt sig med choklad av bästa sort.
Av någon outgrundlig anledning har de valt att tugga i sig delar av vattenslangen till diskmaskinen, så vattnet som skulle pumpas in i maskinen, hamnade i stället under diskbänken och letade sig så sakterliga ut på köksgolvet.
Från Han med de blå skjortorna kom en svordomsramsa som inte lämpar sig för skrift.
Själv var jag inte till mycket hjälp när han drog fram maskinen och letade fel.
Jag var mest hungrig som vanligt.
Med diskmaskinen mitt på köksgolvet och diskhon full av disk gick vi och lade oss, och när vi kom ner morgonen efter såg det likadant ut.
Ingen liten tomte hade varit och städat upp.
Vad dåligt.
Och igår när jag kom hem låg han på golvet och svor vidare på den där ramsan, samtidigt som han försökte få fast en nyinköpt slang som skulle ersätta den uppätna.
Den nya slangen passar överhuvudtaget inte alls.
Men huset har inte brunnit upp och ingen har dött, så jag kunde tyvärr inte hjälpa till för det var finalen i Hela Sverige bakar på TV.
Så småningom gav han upp, och i dag kanske vi köper en slang som passar.
 
 
 

Wrangler

Nej nu!
Jeans är inte bara jeans, de är bra för celluliter också.
Det är Wrangler som kommer med den eminenta idén att smeta in sin nya damkolektion i någon slags lotion, som skall motverka celluliter.
Sitter i i 6-8 tvättar.
Fri från apelsinhud i ett nafs.
Fick jag en idé!
Mössa med inpackning.- motverkar frissighet och gör ditt hår silkeslent.
Vantar med fransk manikyr - garanterat välvårdade naglar - även på tisdagar.
Trosa med glidmedel - gör som Scouten - var alltid redo.
Strumpbyxor med hårborttagningscreme - garanterat pälsfri - året runt.
Läppstift med lim - den givna morsdagpresenten.
Det är bara att välja och vraka här.
Glöm inte att hålla utkik efter vårkollektionen - 2013
Om du vägar.
 

Man lurar hjärnan lite

 
Ni som har ögonen med er ser ju kanske att allt inte står rätt till på den här bilden.
Antingen är det ett barn som löst Sudoku, eller en darrhänt pensionär.
Men se där har ni fel.
Det är nämligen en fullt frisk medelålders person som gnuggat geniknölarna och fattat pennan.
Dagen till ära med vänster hand.
Det är för att jag skall slippa Ahlzeimers, eller hur det stavas.
Då skall man utmana kroppen att göra saker den normalt inte gör.
Som att skriva med vänster hand.
Om du normalt sett är högerhänt vill säga.
Eller borsta tänderna med vänster hand.
Kan bli knepigt och eventuellt tålamodsprövande.
Ta en annan väg till jobbet.
Kan ta lite extra tid, eftersom hjärnan undrar vart fan du är på väg.
Så här dags på morgonen brukar inte de här vyerna dyka upp, och var i hela friden är allt jag känner igen?
Tänker kanske hjärnan.
Samtidigt som den luras att prestera något den inte har för vana att göra.
Är inte det toppen!
I dag när jag går på ICA skall jag backa hela vägen runt i butiken.
Samt börja från helt fel håll och gå medsols.
Jo. 
Man går motsols i butiken.
Det är ett trick för att få oss att köpa mer.
Så när jag kommer till kassan har jag kanske ingenting i min vagn.
Då får jag gå hem och lura min hjärna att koka soppa på en spik.
Det kan tänkas att den kan det.
 

Jag & "Jag"

Vi har haft så trevligt i dag så.
Jag och "Jag".
Skrattat och plockat med grejer.
Frågat och svarat.
Fixat lite i köket och bakat en kaka.
Jag och "Jag".
Den ena är Jag.
Den andra är också Jag.
Jag har nämligen börjat prata med mig själv.
Har visserligen gjort det förr, men inte som nu.
Det har liksom eskalerat. Pratandet.
Jag till och med tillrättavisar mig själv.
"Det där var en väldigt hög bil", säger jag högt, men blir avbruten mitt i av ett;
"Det där är väl för fan ingen hög bil"!
I dag har Jag pysslat och gjort fint på den gamla gjutjärnsspisen.
"Jag" har högljutt lagt sig i och tyckt att "det där var väl inte så snyggt, det andra var bättre".
Men då ändrar jag väl då, säger Jag lite surt.
Så där håller det på.
Jag pratar och svarar som om det vore en annan människa närvarande.
Är inte det underligt?

Halva pris

Vi har avlagt ett besök i storstaden minsann.
Den där som går under epitetet "Sveriges huvudstad".
Många vet vilken det är, men så klart finns det de som inte har en aning.
Han med de blå skjortorna vet definitivt, för han har bott där.
Under hela sin uppväxt vandrade han längs gatorna i Stockholm.
Lärde sig gå, cykla, simma.
Blev kär.Gjorde slut.
Skaffade eget hushålle.
Köpte en svartpepparkvarn.
Den har han kvar än i dag.
Och i den staden skulle vi handla lite saker tänkte vi.
Vad mysigt.
Bara vi två.
Strosa lite. Titta lite. Köpa lite. Fika lite.
Som det verkade var det ungefär en miljon andra som vaknat med samma tanke som vi.
Vi fick trängas och knuffas.
Springa och zigzacka mellan horder av målmedvetna Stockholmare och förvirrade besökare.
Det är då köplusten går ur oss.
Vi får inte handlat de saker vi avsett spendera några slantar på.
Man orkar liksom inte.
Han med de blå skjortorna hade bestämt att han skulle köpa blommor på torget till mig.
I snålblåsten står försäljare och skriker "halva pris", "halva priiiis".
Vad som är ordinarie pris har jag ingen aning om för det är alltid halva pris.
Vi tittar lite och jag håller diskret för öronen.
Det kanske är därför jag missar någon slags given signal, för plötsligt stormar folk från alla håll och kanter.
Han med de blå skjortorna får en knuff av en tanig dam med vassa arnbågar, men lyckas ändå köpa två förpackningar vita rosor.
Till halva pris.
Jag lyckas i alla fall hitta en klänning, en sprits och oasisbollar.
Övriga saker på vår inköpslista får vänta.
Fast det är inte säkert att vi kommer tillbaka.
Numer kan man ju handla det mesta på nätet..
 
 
 

Fin eller ful

 
Efter lite pysslande fick jag ihop denna skapelse.
Jag kan inte bestämma mig för om den är fin eller ful.
Men nu står den där i alla fall.
Och glor på mig...

Hur gör man?

Nej, jag tycker det är för svårt.
Jag vet inte hur man gör.
Blir så himla stressad och vet inte var jag skall titta.
Den här känslan kommer när jag tvingas stå öga mot öga med en skelögd person.
Där ena ögat till synes tittar rakt fram och det andra fladdrar iväg åt det ena eller andra hållet.
Hur gör man?
Mest riktigt känns att titta i det öga som ser rakt fram.
Men jag blir ändå osäker.
Flackar hit och dit med blicken.
Tittar på det ena tittar på det andra. Den ena, det andra.Det ena, det andra.
Förmodligen ser jag helt sinnessjuk ut där jag står.
Men jag vet verkligen inte hur man gör!?
I går morse fick jag möjlighet att på nära håll studera två ögon som jobbade åt två helt skilda håll.
Det ena tittade rakt på mig, det andra stirrade stint åt höger.
Bruna och vackra.
Vänliga.
Jag behövde inte svettas och fundera på var jag skulle fästa blicken, för ögonen såg inte mig.
De var i tidningen, ögonen.
Satt i huvudet på en författare vars debutroman jag har för avsikt att läsa.
Han heter Sami.
På Samis ögon kunde jag glo och öva mig på hur man tittar på en skelögd.
Det gick sådär.
Jag flackar fortfarande med blicken och vet inte var jag skall titta.
Känner mig oförskämd över att jag stressar upp mig.
Det är som det är.
Men nästa gång jag samtalar med en skelögd kan det tänkas att jag låtsas vara blind.
 

Mandelkubb

Kaffe & Mandelkubb
Det är sådant man får unna sig när man varit ute och kutat på förmiddagen.
Det känns också lite lagom medelålders på något vis.
Mandelkubb.
Ni vet en sådan där som smular sönder och rullar runt i hela munnen.
Och som nästan är omöjlig att svälja, för den blir så degig och sitter fastklistrad på tänder och tandkött i flera dagar.
De väger för övrigt tjugoåtta gram och eftersom inte det är någonting får man unna sig två.
Om man vill.
Det vill man inte, men det kan vara bra att veta i fall någon ringer och frågar.
Vem nu det skulle vara har jag ingen aning om, men det är så Han med de blå skjortorna säger ibland.
"Det är bäst man håller sig uppdaterad ifall Reinfeldt ringer och frågar".
Jag vet inte varför han tror att Reinfeldt skulle ringa just till hushållet på Villagatan 9 i Flen om han undrade något.
Han har väl eget fok som håller reda på saker och ting.
Men för säkerhets skull, låter jag bli att svara när det ringer.
Jag vet inte om det kan vara av intresse för nationen att en mandelkubb väger tjugoåtta gram.
 
 

Femtiofem dagar

Femtiofem dagar kvar.
Jasså?, till något spännande tänker ni.
Det kan man väl kanske säga, om det är det man tycker.
Att julafton är spännande.
För det är till den, det är femtiofem dagar kvar.
Jag träffade en bekant som i fredags, dvs när det var femtioåtta dagar kvar, skulle hem och plocka fram sina julkartonger.
Och för det var hon uppriktigt lycklig.
Det strålade om henne.
Jag vet inte vad hon gör med de där kartongerna när det är femtioåtta dagar kvar, men plockas fram skulle de.
Hon kanske dammar av de där gamla tomtarna lite.
Pratar med dem.
Beklagar att de fått vänta så länge.
Kikar om någon behöver lagas.
Provar olika stilleben med tomtar, änglar, mossbollar och stjärnor innan hon blir riktigt nöjd.
Och det är så sött på något vis, för hon hade en sådan kärlek i rösten när hon talade om dem.
På något vis är hon en kontrast till många andra jag känner som nu hävdar att julångesten smyger sig på.
De drar i kragen för att lättare få luft, men det är inte där skon klämmer.
Det är inifrån den kommer.
Julångesten.
Allt som skall ordnas.
Alla julklappar som skall införskaffas.
Till ett lika värde för alla barn naturligtvis.
Annars blir det orättvist.
"Men köp det där jäkla nagellacket då, som hon vill ha. Olle har ju fått för ettusenfemhundra, men Anna har bara fått för ettusenfyrahundratrettioåtta. Det blir väl rättvist", säger man till sig själv.
Det kanske också är det man tycker.
Men för säkerhets skull, säger man det högt, för att liksom övertyga sig själv.
"Nu blir det rättvist"
Och så provar man att le lite.
Man kanske är glad på riktigt.
Sedan står man vid spisen och vevar som besatt med slevar och vispar, och sedan har man ingen aning om var man skall förvara den jävla maten som man ju måste ha.
Kyl och frys är sedan länge fyllda.
Hatthylla, skohylla, linneskåp vedlår, blomkrukor och toppenstället under sängen i ungens rum får duga så länge nu.
Skit i att ungen gnäller över att hon inte kan sova för det luktar strömmingslåda och paté i hennes rum.
"Nu är det jul förstår du ungen, då skall vi vara snälla. Och nöjda"
Det säger du i något som avses vara en vänlig ton, men eftersom du inte ätit på fyra och en halv dagar kan det tänkas att det mer blir ett................. Vansinnes vrål?
Men det är alls inte meningen, och ungen borde väl ha överseende när du uppoffrar dig så för att hon skall få en fin traditionell helvetes jävla jul.
Ungefär så uttrycker sig de som har drabbats av julångesten.
Och dem är det synd om.
För det är ju trots allt femtiosex dagar kvar tills de kan andas ut igen.
Och bli som folk igen.
 

Man matchar lite

Återigen funderar jag lite.
Inte på saker jag är rädd för, utan på hur saker förändras med åren.
Som det här med hemmet.
Det är ju så viktigt att man trivs där.
I sitt eget hem.
Man boar in sig och gör det mysigt för alla som bor där och eventuella besökare.
Ser till att färgerna på alla textilier harmoniserar med varandra.
Och med väggen.
I badrummet tronar små burkar fyllda med bomull, topz och tamponger.
De går i samma stil som pumptvålsbehållaren.
Som går ton i ton med handdukarna.
I köket som man renoverat i moderna och funktionell stil lagar man allt mindre mat.
Det är inget jag hittar på.
Det är så det är.
Jag passar själv in i den här beskrivingen.
Kan inte tänka mig att ha en ful filt i soffan.
Med ful menas färg som inte matchar övriga.
Men när blev det så här?
I hemmet jag växte upp var det aldrig något tal om att matcha prylarna med varandra.
Det blandades hej vilt, och man tog vad man hade.
Luxtvålen som låg och löddrade på handfatet fyllde sin funktion, liksom de udda handdukar man sedan torkade händerna på.
Det hände allt som oftast att jag sov i en säng bäddad med lakan som inte ens hörde ihop, och än mindre harmoniserade med väggarna.
Jag vill minnas att jag trots det somande gott.
På morgonen åt jag frukost i ett illa matchat kök och drack choklad ur koppar av annat märke än "Swedish Grace".
Förmodligen fanns inget designernamn bakom de kopparna, men det gick likförbannat att dricka ur dem.
I det hemmet finns fortfarande samma bokhylla kvar som då.
Med samma prydnadssaker.
En igelkott av röda flörtkulor. En gungstol tillverkad av en ölburk. Ett lila ljus som någon snirklat till och gjort ett konstverk av. Små porslinsgummor och gubbar. En och annan fågel. Gamla skolfoton i ram eller utan ram. Vitrinskåp med små spritflaskor. Ljusstakar med bivaxljus och blommiga ljusmanchetter.
Och här sitter jag nu.
Jag är vuxen.
Älskar inredning och tidningar som följer dess spår.
Jag har ett vackert hem med vackra saker.
Som matchar varandra.
Men har det gått för långt när ungen kommer hem från dagis med en egentillverkad pärlplatta, och man får ont i magen för att man tycker den är så ful, och den passar ju herre gud inte in alls, och man kan bara inte förmå sig att ha den på bordet.
Det funderar jag på såhär en onsdagsmorgon i oktober.
 
 
 
 
 

Sextiosex minuter och femtio sekunder

 
Jasså?
En timer?
Som står på sextiosexochfemtio.
En jävligt välgräddad sockerkaka?
En ganska lång middagslur?
Tidernas längsta orgasm?
Nej.
Inget av detta.
Sextiosexochfemtio är den sammanlagda tiden för dagens joggingpass.
Inkluderat fem minuter uppvärmning - rask promenad.
Sedan malde benen på i en takt av femtio procent av maxkapacitet.
Det kan finnas de som tror att jag ljuger.
Jag tror nästan själv att jag ljuger.
Men jag tittade då och då på benen och de sprang verkligen.
De fuskade inte ens en liten sekund.
Tre gånger var de dock tvugna att stanna för stretch av en eventuell muskel i vänster lår som bråkade lite.
Men den var ju inte van, klart som fan den bråkade.
Sedan sprang de glatt vidare och jag kom på mig själv med att le.
Mitt i joggingpasset log jag med hela ansiktet.
Solen värmde.
Lövens färger i gul orange och rött.
Doften från den omslutande alskogen.
Ge mig den doften på flaska och jag skall bära den varenda dag, resten av mitt liv.
Vid målgången väntade ingen kranskulla och inte ens en reporter som stack microfonen under min snoriga näsa för att fråga:
"Hur känns det"?
Men det känns bra kan jag meddela.
Sextiosexochfemtio.
Det är jag som sprungit den tiden.
Sprid gärna det.
Tack.
 
 

Solen!

Solen!
Solen syns!
Jag kan inte minnas när jag senast såg den.
Luften är klar och lätt att andas och alla färger träder fram på ett nästan onaturligt vackert sätt.
Tänk så mycket vackrare, skönare och behagligare allt känns när solen tittar fram.
Törs man hoppas på att den stannar över dagen?
Det skulle göra det sista träningspasset i "Kickstart på fyra veckor" till en slags Grande Finale.
Fattas bara någon som slänger en krans runt halsen på mig när jag med rosiga kinder springer i mål efter fyra veckors hård träning.
Ja, i alla fall vissa dagar var det hård träning.
När man läste instruktionerna och gjorde som man skulle.
Och i dag skall jag alltså jogga lågintensivt i fyrtiofem till sextio minuter.
I solsken.
Hög och klar luft.
Med en färgsprakande avslutning.
Utan kranskulla.
 
 
 

Man funderar lite

Jag har i och för sig tänkt på en sak.
Det händer att jag gör det.
Funderar och grubblar lite.
I dag vandrar ungefär sju miljarder mäniskor på jordens yta.
Eller, det är ju inte säkert att alla vandrar.
De kan ju sitta, ligga eller stå på alla fyra för den delen.
Men alla väger de ju något.
År 2050 lär siffran ha stigit till niokommatre miljarder.
Det är ofattbart många människor.
I takt med att befolkningen växer, växer också antalet prylar niokommatre miljarder människor anser sig behöva.
Även de väger en del.
Min tanke är således...
Tänk om jorden blir för tung.
Om den inte orkar snurra i den omloppsbana den befinner sig i, för det är för tungt nu.
Då fladdrar den okontrollerat ut i rymden, och vi med den.
År 2050 är jag åttiotre år.
Jag tycker att det är för gammalt att ge sig ut på en tur i rymden.
Helt oförberedd dessutom.
Jag har aldrig varit där.
Vad skall jag säga.
Hur skall jag bete mig.
Var landar jag, och med vem.
Nej.
Jag förstår att om jag okontrollert fladdrar ut i rymden dör jag.
Det är inte säkert att jag vill det fast jag är åttiotre.
Nej.
Jag förstår att jorden inte kommer att ge sig iväg.
Men funderingar kan man ju ha.
Fast man är fyrtiofem.
 
 
 
 

Prag

 
I somras var vi i Prag.
Här är bildbevis på det.