Salighetens tid

Salighetens tid.
Jag tänker vara lycklig hela veckan.
Det är semestertid.
En hel vecka mol allena.
Alltså, de andra kommer hem efter avslutat dagsverke, men annars, mol allena.
Jag har prickat in det bra.
Vädret skall vara som ett sensommarväder skall vara.
Inte för varmt, men mestadels sol.
Jag har skrivit en lapp där jag radat upp saker att göra den här veckan.
Så jag inte förslappar mig alldeles.
Det är inte säker att jag hittar den.
Den kan vara var som helst.
Sist jag såg den hade någon skrivit "HejHej" på den, så det inte fanns plats att skriva fler att-göra-saker.
Det kanske inte gör något?
Jag kanske bara får göra vad jag känner för den hä veckan.
Fast först måste jag ändra mitt "out of office meddelande".
Det säger visst att jag är ledig till sjuttonde september.
Och det är jag väl inte.
Eller är jag det.
Det är väl den där Freud som varit framme igen.
Gör om och gör rätt.
Sedan.
Semester.
 

Rättelse

Rättelse gällande felaktigheter I föregående inlägg:
Han med den blå skjortorna är INTE rädd för papperstussar I toaletten.
Han tror INTE att de skall hoppa upp och smälla till honom I baken.
Han motionerar avloppet.
Inget annat.
Slut på rättelse.

Farliga saker

Det finns saker som är faliga.
Som till exempel getingstick om du är allergisk mot getingstick
Eller, att bli biten av en rabiessmittad hund.
Eller, att bli attakerad av en haj när du är ute och simmar lite grann på morgonkvisten.
Sedan finns det saker som är JÄTTEFARLIGA.
I alla fall om man frågar Han med de blå skjortorna.
Som till exempel en liten pappersbit som ligger i toalettstolen när han lyfter på locket och skall slå sig ner.
Svetten tränger fram I pannan och hjärtat börjar skena.
Vad skall den där pappersbiten ta sig till?
Skall den attackera?
Flyga upp ur toalettstolen och smälla till honom I baken?
Han flackar med blicken hit och dit för att försäkra sig om en flyktväg  inom räckhåll.
Sedan tar han mod till sig.
Sträcker ut armen så låååångt han kan.
Petar till spolknappen och drar tillbaka handen så snabbt han kan.
Andas ut.
Handen sitter kvar.
Den livsfarliga pappersbiten snurrar envist ett varv I toalettstolen innan det försvinner utom synhåll, bortförd av vattenmassorna.
Nöjd med sitt hjältemod kan han I godan ro slå sig ned.
Andas ut.
Blundar. Njuter. Tittar upp.
Låta blicken svepa över golvet OCH VAD FAN I HELEVE ÄR DET DÄR FÖR JÄVLA ODJUR SOM KOMMER RULLANDE!!
Han drar upp benen till hakan och försöker balansera sig kvar på ringen.
Inte ett ljud kommer över hans läppar när han försöker ropa på sin älskade hustru.
Där sitter han och ser dum ut med ansiktet förvridet av skräck
Det rullande odjuret närmar sig och utanför dörren hör han hustrun nynnande slamra med dammsugaren.
Han försöker på telepatisk väg få kontakt med henne, och blir oerhört lättad när han hör en lätt knackning på dörren innan hon sveper in.
- Bajsar du eller Yogar du, kläcker hon ur sig, och sveper vidare med dammsugaren.
Och så är hon borta.
Liksom det rullande odjuret.
Och han kan inte låta bli att förundras över hur orädd och heroisk hans hustru är.
Räddaren i nöden.
När man som bäst behöver henne.
 
 
 
 
 
 
 
 

.Man fick en dödsannons

Det är knappt jag törs säga det här.
Men en av mina laster är att läsa dödsannonserna i vår lokala morgontidninig.
Kaffe, smörgås och dödsannonser ger en bra start på dagen.
Det är ju trots allt ett bevis på att man fortfarande lever, om man själv inte har sin dösruna framför näsan.
Oftast har man valt en bild som skall symbolisera personen som gått döden till mötes.
Ja, eller till mötes och till mötes.
Man kanske sprang så jävla fort man kunde för att hinna undan.
Och hur man än tittade bakom sig så hade man Döden hack i häl, och när man till sist trodde att man skakat av sig honom, dyker han upp FRAMFÖR ÖGONEN på en!
Och hur fan gick det där till, funderar man, och sedan har man funderat färdigt.
Det är då det här med dödsannonser kommer in.
Har man tur, har man kanske varit förutseende och valt en symbol man anser passa i sin dödsannons.
Ett kors. En förgätmigej. Ett hjärta. En solnedgång. En fredsduva.
Annars får man hålla till godo med det de efterlevande i sin sorg bestämmer sig för att välja.
Ibland verkar de efterlevande alldeles ha förlorat vettet av sorg, för hur tänker man när man väljer en Jordgubbe?
Åt den döde ihjäl sig på jordgubbar?
En tax?
Blev den döde uppäten av en tax som man nu vill varna andra för?
En semla?
Kunde den döde misstas för en semla, och man trodde att det var ett passfoto man valt?
En odefinierbar figur som inte kan tolkas som något annat än en spermie?
Hade den döde sått sin vildhavre så till den milda grad, att man tog tillfället i akt, att på det här sättet  berätta för alla födda och oföda att Pappa är död?
Det blir inga fler syskon nu.
Tyvärr.
Därför tänker jag, att jag borde sälla mig till de förutseende.
De som väljer själva.
Så slipper Han med de blå skjortorna göra det.
Även om jag litar på hans omdöme, så vet man ju inte vad som händer när sorgen sätter in.
Hans ögon svämmar ju nästan över ibland, bara av att jag lever, och hur skall det då bli när jag dör?
Han kanske bara pekar på något.
"Den där", säger han, och sätter fingret på en Bouillabaisse.
"Är det ditt svar", frågar begravningsentreprenören?
"Du vill inte ringa en vän"?
"Det är mitt svar", säger han, och låter fingret hoppa upp och ner på symbolen han valt.
Även om han anser sig vara vid sina sinnes fulla bruk så ser han inte klart, när ögonen svämmar över av tårar.
Allt blir så suddigt.
Och alla kan nu mellan raderna läsa, att hans hustru satt en mussla med skal och hela faderullan i halsen.
När det i själva verket skulle vara en bukett Ranunkel som symboliserade denna väna varelse.
Ni hör ju själva hur tokigt det blir.
Jag tycker ju inte ens om Bouillabaisse.
Det går ju knappt ens att stava till.
 
 
 
 
 
 

Gipspaketet

Med handen i ett ytterst märkligt gipspaket satt den äldre damen och mässade hela tågresan.
Från det jag klev på, till det jag klev av, fick jag höra om allt hon tyckte var dåligt, fult, trist och allmänt idiotiskt.
Nu var det inte mig hon talade med, utan en stackars ung pojke som hon verkade resa tillsammans med, men jag kunde inte undgå att höra.
Jag har ju begåvats med en sällsynt bra hörsel, som ni vet.
- Bonde söker Fru! Vad fan är det att titta på!?
- Kan de inte ge sig ut i bushen och hitta en fru på ett normalt vis?
- Varför skall de vara på TV?
-Kan du svara på det?
Det kunde inte den unga pojken som tålmodigt lyssnade.
Sedan avhandlades IDOL, Ensam mamma söker, något trolleriprogram och några andra program som jag inte kommer ihåg.
Gemensamt för de alla var i alla fall att de var sämre än usla, och inte det minsta underhållande.
Inte vet jag varför hon inte bara stänger av TV.n?
- Sedan finns det så många människor som gloooor på handikappade.
- Det gör inte jag, fortsatte Damen med gipspaketet.
- Ser man att en människa är handikappad, ska man bara registrera att man sett handikappet och gå vidare, inte väääända sig om och glo som en annan fågelholk.
-Om det inte är en riktig pudding så klart, då får man glo, fortsätter hon och skrattar lite, eller vad det är hon gör.
Resesällskapet försöker läsa lite i sin medhavda bok som är ovanligt tjock.
Det är för att den innehåller tre böcker i samma pärm.
Till och från kommer det starka vindpustar så jag tror att någon öppnat fönstret, men det är bara Damen med gipspaket som suckar.
Hon gör det ganska ofta.
Puuuuust. Puuuuuuust. Puuuuuuuuuuuuuuuuust.
Så håret viner på oss som sitter runt omkring.
- Kommer du ursprungligen från Stockholm, frågar hon Pojken med boken mellan sina suckar, som på skånska svarar att han kommer från Lund.
Jag kunde nästan inte hålla mig, men om hon nu reser tillsammans med en människa borde hon kanske känna till lite grann om honom.
Som att hans dialekt väldigt tydligt skvallrar om varifrån han kommer.
Men kanske har han aldrig fått en syl i vädret förut, så att hon hört hans klingande skånska?
När jag går av ser jag hur Resesällskapet höjer den tjocka boken och smackar den i huvudet på Damen med gipspaket.
Sedan lutar han sig tillbaka i sätet och börjar läsa.
Eller så såg jag bara i syne.
För jag ser inte så bra.
 

Hon heter Gertrud

Jag vet inte vad jag skall säga om det här.
Är det ok.
Är det inte ok.
Det är Han med de blå skjortorna.
Han har börjat kasta lystna blickar på en annan.
Han kom hemsläpande med henne i förra veckan.
Hon heter tydligen Gertrud.
Jag: Jaha? Skall hon bo här nu då?
Han: Ja. Visst är det toppen!
Och nu är det liksom Gertud hit och Gertrud dit.
Titta vad duktig hon är.
Titta vad smart hon är.
Titta vad fint hon glider fram över gräset.
Och jag får vrida huvudet ur led för att följa hennes framgångar.
Hon kan sådant jag inte kan. 
Som att fickparkera.
Han: Titta nu när hon glider fram med ansiktet mot stationen och sedan vänder rumpan till och backar upp och parkerar.
Jag: Ansiktet? Du vet att det är en gräsklippare va? Gräsklippare har inga ansikten.
Han: Jo. Hon har. Det ser du väl. Han pekar på det som kanske är fram på gräsklipparen, lägger huvudet på sned och ler.
Jag: Ok. Hon har ett ansikte. Men vad sägs om vi skulle åka och äta en mysig Sommarbuffé, bara du och jag!
Han: Sommarbuffe? Gärna. Jag skall bara...
Någon timma senare sitter vi i bilen på väg mot den lilla Kvarnen som serverar ekologisk, närodlad och alldeles fantastisk buffé.
Vi får ett bord utomhus.
Solen strålar. Vattnet porlar i bäcken och fåglarna kvittrar.
Maten faller honom i smaken och han ser nöjd och glad ut.
Han: Vad glad jag är att vi åkte hit. Det är jättetrevligt och gott. Och vilken miljö. Det kan inte bli bättre.
Men vet du vad det bästa är, fortsätter han och tittar kärleksfullt på mig.
Nej, säger jag, och tänker att nu, nu säger han att han är så glad över att det är just jag som sitter där mitt emot honom denna ljuva sommardag.
Han: Det är att Gertrud klipper gräset samtidigt!
Och i samma ögonblick han säger det, ser jag att han kommer på, att det var in i helvete fel val av ord!
Jag: Ok. Och nu blir det ännu bättre, för du sover på gräsmattan i natt!
 
 
 
 

Det var syrendoft

Kvinnan kliver leende ur hissen.
Eller nej.
Hon svävar ur hissen.
Håret fladdrar (det kanske är en blåsig hiss), syrenfärgade kläder på en tunn kropp sveper ut och kvar står alla andra i en hiss som inte luktar mutta.
Man riktigt ser hur tacksamma de är.
Den glada kvinnan har valt ett trosskydd som doftar blomma.
Kanske syren, som matchar kläderna.
Kan hon lugnt stå i hissen utan att det luktar mutta och folk slipper undra om hon har en död råtta mellan benen.
En winwin situation.
Nästa dag kanske hon matchar den lilla svarta med ett trosskydd som doftar lakrits?
Den bruna dräkten matchas med doften brunsås?
Den gröna klänningen med spenat?
Ingen behöver någonsin få veta, att under de där kläderna och bakom det där leende döljer sig en otvättad mus.
Det är bara att fläska på med de här trosskydden så går man säker.
Ta ett av varje vettja, för helgardering.
För har du en mutta som luktar mutta får du åka hiss ensam.
Och kliva ut med hår som inte fladdrar.
I grå kläder.
Så är det bara.
Jag förstår det nu.

Det blir midsommar

Nu blir det Midsommarfirande i hushållet på Villagatan.
Vi får hem alla ungdomar, varav två har med sig varsin respektive.
Eller nej förresten, hon som fyllt sjutton har andra planer.
Som vanligt.
Men de andra, de kommer.
Jag förbereder för trditionellt midsommarfirande med lekar, krans i håret, sill, midsommarstång, jordgubbstårta, sällskapsspel, dans och möjlighet till spontana infall.
Han med de blå skjortorna undrar om jag tror att midsommarafton varar i tre dagar.
Vi kommer inte att hinna med allt det där säger han, och vill reducera mitt program till 3-kamp och musikquizz med max fem låtar.
Om jag benämner någon "Partydödare" framöver, är det Blåskjortan jag menar.
Jag kör nog på som jag tänkt.
Fast utan midsommarstång, tror jag.
Jag köper en och ställer på bordet bara.
Men sedan.
Det andra hoppas jag blir av.
Kanske bäst att jag sätter igång nu?
 

Inga tecken på bröst

"Den undersökning vi gjort på er visar inga tecken på bröst"
Min första rekation var Nej det vet jag väl, samtidigt som jag tyckte det var lite konstigt att få dessa ord skickat till mig i ett brev.
Vem konstaterar det, och tar sig sedan friheten att skriva så?
Läste man sedan lite mer noggrannt var det naturligtvis "inga tecken på bröstcancer" som avsågs i det brev jag fick hemskickat från sjukhuset.
Aha!
Mammografiundersökningen.
Nu är jag med.
Vad skönt.
Mindre skönt är ju själva undersökningen...
"Fru Wallander", ropas upp.
Jag förstår att de menar mig, och rättar dem inte.
Kvinnan som jag ser är lätt stressad, pekar på ett skynke som jag skall kliva in bakom för att ta av mig på överkroppen.
Väl gjort, kliver jag fråm från skynket varpå kvinnan lyfter upp sina armar i luften.
Skall hon gymnastisera nu när jag står här som gud skapat mig från midjan och upp?
Tydligen betyder det att jag skall följa hennes exempel.
Jag har ingen aning om varför hon inte kan säga det till mig bara.
Armarna upp.
Hon nickar.
Jag tror det betyder armarna ner.
Jag föses fram till helvetesapparaten där mitt ena bröst knölas in, samtidigt som jag skall hålla undan det andra, balansera på tå, vrida på huvudet och slappna av.
Kvinnan trampar på pedalen på golvet som gör att de plattor som skall klämma fast mitt bröst, börjar röra sig.
Jag vet inte om hon fastnar med foten, men hon trampar så in i helvete innan hon är nöjd.
"Frimärkesplatt" verkar vara det hon eftersträvar.
Tre tillplattningar senare är jag färdig.
"Provsvaret kommer om ett par veckor", hinner jag höra innan jag försvinner hemåt.
Jo.
Det är bra att vi ges möjligheten till den här undersökningen.
Jag skall inte klaga, den räddar liv.
Men måste den göra så in i helvete ont bara...
 
 
 
 
 

Fest i Flen

 
 
Ja.
Som ni ser går arbetet framåt.
Peruken är införskaffad, och det är ju svårt att tro att personen på bilden har lååångt svart hår.
Slagborren är inlånad och jordgloben finns även i verkligheten.
Hon tar form.
Mer och mer för var dag som går.
På det årliga evenemanget "Fest i Flen" får alla som inte kan vänta till föreställningen visas i sin helhet, kika på en liten "teaser".
Klockan femtonnollnoll.
Nu slog det mig plötsligt...
Måste jag säga något?
Vad?
Hur?
Hjälp!
Får man stå bakom en dörr så man inte syns?
Finns det ens en dörr i ett teatertält?
Om jag ber arrangören om en dörr att gömma mig bakom kanske han tror att jag är dum i huvudet.
"Det var väl en teater ni skulle spela", säger han frågande och kliar sig på det rakade huvudet.
"Skall ni gömma er bakom en dörr ser ju ingen er".
"Nej, det är bara jag som skall vara bakom dörren", säger jag.
"Den behöver inte vara så stor, jag kan stå på knä om det blir enklare för er".
Jag lägger huvudet på sned och kanske ler jag, eller kanske gör jag en grimas.
Han ser i alla fall trött ut.
"Nej, det blir ingen dörr, du får ställa dig på scenen som alla andra om du har något att säga, annars låter du bara bli".
Han blinkar frenetiskt och torkar bort svetten som rinner ner i ögonen (han har rakat bort ögonbrynen och får skylla sig själv att det svider i ögonen)
Och jag.
Jag får helt enkelt bestämma mig.
Tala eller tiga.
Den som lever får se.
 
 
 

Kalendern som försvann

Nej.
Den är borta.
Hur jag än letar hittar jag den inte.
Det är kalendern som är försvunnen.
Puts väck.
Finns inte att uppbringa.
Tio gånger letar jag på stället där den rimligtvis borde finnas.
Tio gånger lommar jag därifrån utan kalender.
Övriga huset vänds upp och ner, utan resultat.
Säkert finns den på jobbet, tänker jag, och kan inte snabbt nog komma innanför dörrarna.
Inte heller där finns den.
Kan det vara så att jag glömde den utanför dörren när jag låste och åkte hem sist jag jobbade?
Kanske någon hittat den?
Fast då borde denne någon hört av sig.
Alla kontaktuppgifter finns i den.
Jag styr hemåt och försöker tänka på var jag hade den sist.
Kanske har minnet blivit rubbat av den helvetsfärden i taxin här om dagen, för jag minns inte.
Han med de blå skjortorna kommer hem och bistår mig.
Han letar i hela huset och självklart på stället där den rimligtvis borde finnas.
Inga resultat.
Vi sätter oss i bilen och åker till mitt jobb för att söka vidare.
Åker hem igen.
Jag tittar återigen på stället där den rimligtvis borde finnas.
Men nej.
Den finns inte.
Jag kommer på att jag hade den när vi fotade affischen till föreställningen!
Vilket var hemma i vårt eget hushålle!
Jag är lättad över att veta att den finns i huset.
Men var?
Han med de blå skjortorna går i väg och kommer tillbaka med kalendern i sin hand.
Men... Men. Men..
Var var den?
På stället där den rimligtvis borde ligga, säger han och ser glad ut.
Och hur fan har det gått till?
Vi har båda letat där otaliga gånger.
Och nu står den där plötsligt.
Jag förstår fortfarande inte hur det kommer sig.
Men skit samma!
Kalendern är funnen!
 
 
 

Han ville döda oss

Måste man knäppa händerna?
Titta upp mot himlen?
Böja på nacken?
Titta ner?
Blunda?
Spärra upp ögonen för ögonkontakt?
Jag vet inte.
Men det är Gud jag letar efter.
Han ser väl mig nu?
Vart fan är han?
Jag tittar mig omkring.
Klösmärken och bitmärken efter folk som försökt ta sig ut?
Hålla sig kvar?
Jag sitter i en taxi med en chaufför som uppenbart vill döda mig och Han med de blå skjortorna.
Han kör så in i helvete fort, men det är ju inte dit vi bokat vår resa.
Det vore klädsamt att komma till det stundande bröllopet i ett stycke.
Inte utsmetad längs dörrar och tak på den här uppenbart, välanvända Mercan.
Chauffören märker inte att jag försöker göra mig förstådd.
Han talar inte mitt språk.
Hans högerfot trampar hårdare på gaspedalen och jag vill skrika att vi inte har så förbannat bråttom!
Men inte ett ljud kommer över mina läppar.
Min kropp är inställd på att dö, och chauffören kryssar vilt vidare mellan filerna på smala vägar med vägrenar som inte finns.
Han missar avfarten från motorvägen.
Tvärstannar.
Börjar backa.
"Are you sure"?, vrålar jag till en chaufför som inte kan ett ord engelska.
Ja.
Han är säker.
Backar vidare tills han kommer tillbaka till avfarten han missat, och sätter fart igen.
Jag kan inte nog uttrycka hur lättad jag är när bilen sladdar in framför det hyrda slottet, och vi får kliva ur taxin helskinnade.
Benen rejält skakiga, och kvar i taket på bilen, en och annan avriven nagel som borrat sig in i stoppningen.
Och redan nu har jag bestämt att jag promenerar tillbaka till flygplatsen.
Jag bär mina jävla väskor och går hela vägen dit.
För det finns väl trottoarer?
 
 
 
 
 

Kors i taket

Alla som känner sig spänstiga nog, kan hoppa upp och rita ett kors i taket!
Här har man utmanat sig själv nämligen.
JAG HAR KÖRT BIL I STOCKHOLM!
ENSAM!
Eller ja, jag hade ju en passagerare med, som var körkortslös, så det räknas inte.
Normalt sett när jag bokat tid hos den här frisören tar jag bilen till Södertälje, kliver ur förarsätet, tar plats i passagerarsätet, och låter min gode vän köra resten av resan.
Sedan sitter jag bredvid och utbrister ett och annat HOOOOH!
Någon gång har jag väl tvingat Han med de blå skjortorna att köra också.
MEN DET BEHÖVS INTE LÄNGRE!
Jag kan själv nu.
Jag blev inte ens svettig under armarna.
Jag vet inte vad som har hänt?
Har jag plötsligt blivit modig?
Eller dumdristig?
Hur som helst.
I fortsättningen behöver jag ingen chaufför när jag skall till just den här platsen.
Det enda jag behöver lära mig nu, är att fickparkera.
Så slipper ungen som åkte med skämmas ögonen ur sig.
Hon som fick se sin mor göra två försök till fickparkering.
Hon som fick se sin mor ge upp.
Hon som fick se sin mor kasta sig ur bilen och på klapprande klackar jaga efter en stackars hantverkare som just skulle kliva in i sin bil.
"HALLÅHALLÅHALLÅ. Har du? Ska du? Kan du hjälpa mig att parkera min bil"?
Hantverkaren följer min utsträckta arm mot den bil som står mitt i gatan en bit bort.
"Jag vet inte hur man gör, fortsätter jag, jag måste parkera vettu"
Han tycker att han är för smutsig, men erbjuder sig att lotsa mig rätt.
Jag tycker att han ser alldeles utomordentlige ren ut, och knölar in honom i bilen.
På ett försök, sveper han snyggt in bilen i en lucka som inte finns, kliver ur och ser glad ut.
Jag kan inte nog tacka för hans hjälp, och jag tror han förstår, att han gjort min dag.
Jag kanske kan ringa honom nästa gång jag kommer till Stockholm?
 
 

17 - 18 - 19 juli

Hej hej Monica, hej på dej Monica!
Det finns människor som heter Monica som läser den här bloggen.
Jag vet åtminstonne en som heter så, och som uppskattar det jag skriver.
Jag vet också att hon, och kanske en och annan som inte heter Monica, väntar på en föreställning jag tjatat om en längre tid nu.
Tyvärr har datum för detta evenemang flyttast fram i tid!
Hon som skall skådespela har fått ett nytt datum för tryck av den tidning hon skriver i, och detta krockar så klart med vår föreställning.
Så snälla ni.
Monica, eller annan, skriv med stora bokstäver i er alamancka:
17, 18, 19 juli.
"Den bästa av världar"
Gamla teatern - Eskilstuna.
Återkommer med exakt tid.
Och hur ni bokar era biljetter.
Tack för ert tålamod.

.

Det är av största vikt för vår hälsa att vi är vid liv.

Valborg

För många år sedan var Valborgsmässoafton något man väntat länge på.
Planerat veckor i förväg.
Vad man skulle ha på sig.
Var man skulle samlas innan.
Vilka man skulle vara med.
Var elden skulle bekådas.
Vad man skulle dricka.
Allt som oftas höll vi till i Malmköping.
"Vi", var de flesta tonåringar som gick på högstadiet.
Vilka andra som var där tänkte vi inte på.
Det var vi som var huvudpersonerna.
De viktiga.
Allt som oftast var det blåsigt, kallt, snö eller regn.
Trots det hade man ny vårjacka och tunna vårskor.
I tyg.
Som blev förstörda av lera och slask.
Kunde man aldrig mer använda de nya skorna man just tjatat sig till.
I dag.
I det här livet, tar vi det med ro.
Vädret är detsamma.
Annars är inget sig likt.
Det är inte jag som springer upp och ner för trappan och vevar med armarna för att kläderna inte passar.
Det är inte jag som bara måste ha skjuts så att inte håret blir förstört av blåsten, God Gud!
Det är inte jag som viskar i telefonluren när kompisarna ringer.
Men det är jag som undrar var tiden tagit vägen.
 
 
 

En väldigt död spindel

 
NI SER JU SJÄLVA HUR FARLIG DEN ÄR!
Den är så gott som intakt, trots att den fåt en dvd-box kastad på sig.
 
 

Tre grader

Men det är för kallt!
Våren traskar med jävligt långsamma steg i år.
Verkar som om den har svårt att ta sig fram för all drivis, snålblåst och vattenmassor.
Den kanske behöver rullator till nästa år, så det går lite fortare.
Det är trots allt tjugoandra april.
Klockan är 08.18.
Det är tre grader ute.
På min lediga dag hade jag tänkt gå ut och göra lite vårfint i min trädgård.
Men jag vill helst inte blåsa bort, som ni vet.
Jag tror inte att jag sett en endaste grön knopp på några buskar eller träd.
Är inte det konstigt?
Fast i och för sig såg jag blåsippor på promenaden i lördags.
De trotsade kylan och borrade sig upp ur den frusna jorden för att yrvaket kika lite på omgivningarna.
De hade tur när omgivningarna var en ekbacke med gamla vissna fjolårslöv som skyddar dem mot blåsten.
Det kanske är så jag får göra.
Lägga mig i fjolårslöven och rulla.
Plira på folk som storögda går förbi och glor.
Vad glor ni på? skall jag säga. Jag bara ligger här och värmer mig lite.
Som om det vore något konstigt med det, tänker jag, och brer ut mig bland blåsipporna.
 
 
 

Hon blev sjutton år

Aj aj aj.
Gör något!
Någon!
I dag är det sjutton år sedan jag låg i förlossningssängen och ojade mig.
Jag minns att jag var alldeles överlycklig när det var dags att få epiduralen.
Ge mig den, gapade jag, viss om att den skulle ge mig lindrig och vila.
Förra gången jag fick den märkte jag inte ens av att de stack mig på fyra ställen någonstans där inne.
Det måste ha varit en särdeles skicklig läkare som lyckades med det.
Den här gången var jag beredd att döda den där jävla läkaren som misshandlade mig så!
Vad i helvete gjorde hon?
Släppte in ett helt jävla jordgetingbo i mitt allra heligaste?
Men hon ursäktade sig bara med att det kunde vara lite olika med hur man lyckades.
Jo jag tackar jag!
Kom lite närmare så skall ge dig en jävligt lyckad smocka så du inte står på tre dagar.
Snart nog lugnade jag väl ner mig och det blev dags att krysta.
Detta hade jag ju gjort en gång förut, och jag tänkte inte upprepa min förra erfarenhet på området, då mina första försök till krystning inte ens hade fått en ärta att trilla ut.
Nu för tiden ramlar saker och ting ut vare sig man vill det eller inte.
Ja.
Och sedan kom hon som i dag fyller sjutton år!
Dagen till ära, är hon som så ofta ansatt av halsfluss.
Kalaset får skjutas på.
Hon tillbringar dagen i soffan och väntar på att hennes nya rum skall bli klart för inflyttning.
Det blir en fin födelsedagspresent.
Ett helt nytt rum på 24 kvadratmeter.
Vita väggar och vitsåpat trägolv.
Kakelugn.
Dubbelsäng och soffa.
TV och Klädställning i smide.
Och för att citera henne själv:
"Det finns inga bortskämda barn, bara generösa föräldrar"
Hurra. Hurra. Hurra.
 
 
 
 
 
 

Man blir lite nostalgisk

Det finns saker jag saknar.
Alla fina hus längs Drottninggatan.
Butikerna.
Det fanns butiker.
Det är inte bara som jag hittar på, som man kanske kan tro när man färdas längs Drottninggatan i dag.
Det var riktiga butiker.
Med trevlig personal, och utan skränig musik i högtalarna.
Vi 2.
Det var en tuff butik för modemedvetna.
Jag tror inte att jag var modemedveten, men där köpte jag mina första Gul & Blå jeans, som var kolsvarta.
Tages Foto på hörnet, där man köpte sin första LP. Smokie.
Konditoriet som jag inte minns namnet på, med traditionell Jukebox, och Fricks konditori där man kunde tillförskansa sig hembakt som blivit lite illa gräddat.
På Oscaria köpte jag och Anna varsitt par ursnygga svarta promenadskor i mocca.
Bertils Kiosk som låg så fint vid parken, där vi alltid köpte lördagsgodis för de två och femtio man hade
i veckopeng (ja, jag är hundra år. Känns det som.)
Lagerboden.Basaren.Asta Gustavssons. de Woul. Partilagret. Stuvfynd. Zaars klädshop. Gamla Loftet. Unos livs.
Alla bor ni i mitt hjärta.
Var tog ni vägen.
Varför blev det så här.
Jag vill att staden skall vara som den var förr.
Men den blir sig aldrig mer lik.