Man var en ansiktsmålare

Tänk om jag fick jobb som ansiktsmålare.
En sådan där som man anlitar till marknader, där man sitter på en stol och målar förväntansfulla barn i ansiktet.
Så kom barnet då, och satte sig på stolen.
Jag fick nypa den lite så den satt still, för den skruvade så förbannat på sig hela tiden.
Sedan när det var färdigt sprang det glada barnet iväg.
Ganska snart kom barnet tillbaka.
Med en mamma med högrött ansikte.
-"Vad skall det här föreställa", väste mamman med det röda ansiktet.
-Hur menar du, frågar jag med min vänaste stämma.
- "Ja med du har ju för fan målat ett underliv i ansiktet på mitt barn"!
- " En jävla vagina"!
Hon river fram ungen som gömt sig bakom benen på sin ilskna mamma.
Pekar med ett korvigt pekfinger på barnets ansikte.
- "Hur fan tänker du"?, fräser hon.
- "Du är ju sjuk i huvudet"!
Jag tittar på barnet som fått en ansiktsmålning.
- Ja inte fan vet jag hur ditt underliv ser ut, men det där är ett marsvin som du kanske ser.
Mamman river runt ungen och stirrar med uppspärrade ögon på henne.
- "Ett marsvin säger du"!?
- "Vet du ens hur ett marsvin ser ut"?
- Absolut, säger jag.
- Sedan kan ju inte jag rå för att din vagina ser ut som ett marsvin.
- Du kanske borde få den undersökt?
- Och om du ursäktar har jag ett jobb atta sköta här, så jag får be dig att avlägsna dig härifrån.
I ögonvrån ser jag en pappa komma farande med barnet vars ansikte jag förvandlat till en elefant.
Varför kan folk aldrig vara nöjda med vad de får för fyrtio kronor.
Funderar jag.

Barnboken

 
Jag har tänkt på en sak.
De där refuseringarna jag fick från fyra olika bokförlag som helt frankt tackade nej till min lilla saga.
Sagan om masken Max.
En enligt mig själv, rätt söt liten saga om en bångstyrig och nyfiken maskunge som ger sin mor gråa hår och hjärtflimmer.
Tack, men nej tack, svarade förlagen.
Jag förstår ju att mängden inkomna barnsagor från halvdana författare är enorm.
Men hur gallrar man?
Vissa dagar jobbar jag i ett bibliotek.
På det biblioteket finns som på så många andra bibliotek en barnavdelning.
På barnavdelningen anpassar man böckerna till barn i olika åldrar.
Bilderböcker. Lättlästa böcker. Pekböcker. Sagor.
Inga farliga böcker får finnas på barnboksavdelningen.
Trots det hittade jag denna bok i en hög med återlämnade böcker.
"Jag vill hellre äta ett barn"
Ja.
Sådana här farliga böcker finns det tydligen på mitt jobb.
Krokodiler som vill äta barn!
Och det är sagor för barn.
"Sätt dig nu i mammmas knä så skall mamma läsa om den här krokodilen som vill äta barn"
"Det var en gång en kroko...
"Finns det krokodiler"?
"Ja, svarar mamman, det finns krokodiler"
"På riktigt"?
"Ja, på riktigt"
Jag vill inte ha en krokodil!
Ungen ser sig oroligt omkring och drar upp fötterna under sig.
Nej, men vi skall läsa den här sagan om en krokodil.
"Jag vill inte"!!!
Jo, nu läser vi sagan om kro..
"Jag vill inte"!!!
"Men jag har ju för i helvete lånat den här boken på biblioteket för att vi skall få en mysig stund tillsammans"
För ungens del kunde den mamman lika gärna ha läst en saga om Jack the ripper, så farlig tyckte ungen att den boken var.
Vidare hittade jag en bok om en mullvad som springer omkring med en bajskorv på huvudet boken igenom.
Han kröp upp ur sin håla och vips hade han en relativt stor stinkande bajskorv på huvudet.
Han spenderade dagen med att leta reda på vem som bajsat honom på huvudet, och för att få tag på den rätte fick de alla bajsa en klutt, och därefter kunde han utesluta alla utom vakthunden Bruno som visade sig vara den skyldige.
Då hämnades mullvaden och bajsade en oansenlig liten bajskorv på Brunos huvud.
Sedan var sagan slut.
Det är sådana sagor bokförlagen klappar händerna åt.
Ingen jävel vill läsa om en lite tanig daggmask på äventyr.
Jag har förstått det nu.
Mitt nästa barnboksmanus kommer således att handla om en barnätande krokodil som bajsar mullvadar på huvudet.
Ja, och ni förstår ju själva.
Succen är given.
 
 

Jesus

Sådärja.
Då har han varit på besök.
Mannen från helvetet, om man skulle fråga de möss som smiter in under vår köksbänk och äter på sladdar, disktrasor och kaffesump.
Eller Jesus, som vi skulle välja att kalla honom.
Kan han få de där jävlarna att ge fan i vårt hus är han Jesus.
Nu såg han inte ut att vara tvåtusen år gammal, utan snarare en medelålders trevlig man, ungefär som Han med de blå skjortorna.
Fast utan blå skjorta.
Jesus lade sig ner på golvet och lyste med sin Jesuslampa in under skåpet där sönderbiten isolering och musskit samsades.
Sedan gick han ett varv runt huset och kom in igen.
Lade sig på golvet.
Lös med lampan.
"Det kan vara en råtta".
"Men det är inte säkert".
Vi ser på varandra, jag och Han med de blå skjortorna som pratar i munnen på Jesus, så jag är tvungen att peta honom hårt på tån så han håller tyst.
Han skall alltid prata i munnen när hantverkare eller vad man skall kalla det, är på besök.
Jag är förvånad att han inte hade blåbyxor på, som han hade den gången elen försvann och elektrikern var på besök.
Då rantade han efter elektrikerna iförd blåbyxor, och avbröt och petade på olika saker som han inte alls borde peta på.
"Det drar dessutom väldigt här", fortsätter Jesus.
Ja det kan jag nog fan intyga, säger jag.
Drabbas inte jag av kallbrand efter ännu en vinter framför den spisen, så tror jag att kallbrand är en myt.
Det är inte för att jag älskar matlagning så mycket som jag står vid den där spisen.
Det är för att jag frusit fast, och inte kommer loss.
Jesus lyssnar nog inte så mycket på det, utan jobbar vidare på alla fyra.
Han laddar med ett par musfällor och åker vidare till nästa hus.
"För det är ett riktigt nusår i år", säger han och tackar för sig.
Och på Villagatan 9 håller vi tummarna och hoppas slippa fler besökare under skåpen.
Alla andra är välkomna.
 
 
 
 
 
 
 

Man lever

Herre Gud.
Jag lever!
För det gör jag väl?
Det känns som att ögonen är på väga att trilla ut, men annars känner jag mig rätt ok.
Jag har kört ungen til Arlanda.
Hon skall ut i världen och fara, och vädjade till sin mor om att få skjuts.
- Köra till Arlanda, säger du.
Jag ser framför mig åtta filer åt olika håll.
Bilar som kör i etthundrafemtio och fräser förbi och tränger sig.
Bilar som tvärbromsar, och att jag fastnar i en fil jag inte skall ligga i, men inte kan ta mig ur, och hamnar i Gävle.
Att jag stannar bilen, kliver ur och går hem.
Jag antar att hon ser min oro, för i nästa mening säger hon "GPS", och pekar på telefonen.
Hon vet att jag inte kan köra bil i Stockholm
Arlanda ligger långt från Flen.
På behörigt avstånd egentligen, men när jag skall sitta vid ratten och köra känns det allt för långt.
Får tips om att köra över Enköping.
Där är det aldrig några köer.
Går skitsmidigt, säger tipsaren.
Och!
Jag klarade det!
Jag hittade dit, och jag hittade hem.
Är det inte märkligt.
Vilka saker man kan, fast man intalar sig att man inte kan ett jäkla skit.
Jag kanske skulle knäcka extra som taxichaufför.

ny.jpg

Min unge fyller tjugotvå.

Det finns ungar som fyller år i dag, den 7 januari.
Som till exempel min.
Hon fyller tjugotvå.
Det är helt ofattbart och jag förstår återigen inte var tiden tagit vägen.
Någon glupsk jävel som tuggar i sig den utan att svälja mellan tuggorna verkar det som.
Om ytterligare tjugotvå år blir hon fyrtiofyra.
Jag blir sextionio.
Jag vill inte vara sextionio.
Bäst jag passar på att vara fyrtiosex ett tag till då.
Innan jag fyller fyrtiosju om två månader.
. 
Men grattis älskade flicka!
Passa på att vara tjugotvå, så länge det bara går.
 

imgres.jpg

Han blev lite grinig

- När han blev lite grinig tog jag bara med honom in i en butik med underkläder, och där fick han välja vad han ville att jag skulle köpa och ta på mig.
- Då blev han nöjd och glad igen, säger frissan och klipper vidare.
- Underkläder säger du, kommenterar jag liksom för mig själv.
- Ja!, han blir så glad när han får välja något riktigt snyggt som jag sedan tar på mig, ler hon, som förresten är nygift.
-Med spetsar och genomskinligt tyg då, frågar jag.
- Tja.... Lite olika, men det brukar det bli. Rikigt snygga, han har bra smak.
.
När Han med de blå skjortorna behöver muntras upp tar jag bara med honom in i en butik med husgeråd.
Gärna med stekpannor, kastruller, vispar och slevar från golv till tak.
Där han får klämma och känna.
Gå i timmar och glo.
Väga stekpannan i handen och känna hur bra den ligger där.
Dra den fram och tillbaka över en spis som inte finns.
Lyfta på locken till otaliga kastruller och mäta storlek på ugnsformar i himlens alla färger.
Jag vet inte hur det kommer sig.
Han lagar ju ingen mat?
Kan det betyda att Han som väljer underkläder egentligen bara nöjer sig med att titta, han också?
 
 
 

Tekoppen är tillbaka

Tekoppen är tillbaka!
Nu som julklappstips.
Återigen kan man köpa EN HELT NY Tekopp för 40 kr.
Den rymmer fortfarande sex deciliter och är även denna gång svart.
EK har ett stort antal annonser under köp & sälj, men detta förbryllar mig..
Tekoppen som med jämna mellanrum dyker upp och är till salu.
Till synes samma kopp.
Blir den aldrig såld?
När den är så billig.
Så rymlig.
Och så svart.
Eller är annonsen egentligen något helt annat.
En kod?
Till någon man vill, men av olika anledningar inte får träffa.
Håll utkik i tidningen.
När tekoppen dyker upp är det fritt fram.
Välkommen hem till mig.
Först kanske vi dricker te och sedan kanske vi dricker något annat.
Gör lite olika saker som ingen annan får veta.
Sedan går du hem och vi ses inte och vi hörs inte förrän koppen dyker upp igen.
Är det vad annonsen egentligen betyder?
Eller är det en helt vanlig, men ovanligt rymlig svart kopp, som är till salu?
För fyrtio kronor...
 

Man är lite positiv!

Allting smittar.
Det var så det stod med grön tusch på det vita blocket när vi kom in och tog plats i föresläsningssalen.
Kunde man ju tro att det var en föreläsning om sjukdomar, och att vi förr eller senare blir smittade allihop.
Nu var det inte så.
Allting smittar syftar i det här fallet till din sinnesstämning.
Är du glad smittar du omgivningen med det.
Är du bitter och arg smittar du omgivningen med det, varesig du vill det eller inte.
Det fungerar så.
Den OERHÖRT positiva mannen som höll föredraget hade förstått det här, och använt sig av detta under sina år som tränare på elitnivå och i mer blygsamma divisioner.
Inget kunde vara ett mer vinnande koncept visade det sig.
De framgångar han skördat tillsammans med hundratals olika idrottare, skvallrar om hur rätt han har.
Tänk positivt!
Det viktiga är inte att vinna, det är att känna glädje.
Och sedan vinner de i alla fall.
För att de tror på sig själva.
Bygger upp sitt och andras självförtroende.
Allt gott du tänker, säger, gör, får, lagras i din hjärna.
Till föresläsarens stora glädje valde hans då sexåriga son att börja med fotboll.
Föreläsaren visste inte till sig av glädje, och tog ungen i handen för att han skulle få vara med på nästa träning.
De två tränarna gjorde som så många andra tränare gjort före dem.
De bad de två bästa i laget att välja sina lag inför dagens träning.
Sist kvar stod föreläsarens långa skrangliga pojke tillsammans med en tjock lite pojke.
"Men se där", sade tränarna, här har vi två som inte blev valda.
På hemvägen efter träningen tänkte föreläsaren att detta förmodligen var första och sista gången hans son satte sin fot på fotbollsträningen.
Då säger sonen plötsligt:
"Såg du vad som hände på träningen"?
"Neeeeej, vad då", sade föreläsaren, och fick lite ont i magen.
"Men de valde ju de bästa till sist", säger pojken leende.
Så ser en positiv människa på saken.
 
Från och med nu skall jag försöka att vara mer positiv.
Se andra, och mig själv.
Uppmärksamma andra, och mig själv.
Applådera andra, och mig själv.
Det kanske går?
 
 
 
 

40-årig bröllopsdag

40-årig bröllopsdag, det hinner väl inte vi fira, konstaterar Han med de blå kjortorna, samtidigt som jag ser att han räknar efter.
Nejdu, svarar jag och skrattar till.
Men...
Varför inte.
Någon omöjlighet är det ju faktiskt inte.
Om fyrtio år är jag åttiosex och han åttionio.
Våra barn har uppnått de aktningsvärda åldrarna av:
tre sextioåringar, en sextioettåring, och en femtiosjuåring.
Alla barn har kanske en respektive, eller i varje fall inte fler än en, vilket ger tolv familjemedlemmar, så här långt.
Vi har säkerligen begåvats med ett antal barnbarn.
Ok.
Anta att dessa par fått varsina två barn.
Då hamnar vi på tio barnbarn.
Nu blev den tjugotvå familjemedlemmar.
Tänk om det dessutom hunnit ploppa fram barnbarnsbarn här i krokarna.
När jag är åttiosex har jag kanske glömt bort hur man räknar så långt, och blandar ihop alla med varandra, och nu kom jag plötligt på en bra idé!
Döp alla flickbarnbarn till "Flickan" och alla pojkar till "Pojken".
Då kanske gammelmormor kommer ihåg dem.
Och det vill ni väl?
Ungar!?
 
 
 
 

Kom på teater!

Lördag den 12 oktober spelar vi "Den bästa av världar" i TEA lokalen Flen.
Välkommen vem du än må vara!
OBS!
Har inte tid att leta efter aktuell affisch, detta är den med datum för i somras, men nu är det ovanstående som gäller.
 
 
 
 
 

Han sög på min bröstkorg

Vi ringde våra vänner som bor backen upp, och bjöd ner dem på lite kaffe och nybakt kaka på kvällskvisten
Kakan blev inte som jag tänkt, men det gjorde inget för det bjöds starka drycker till, och då slinker det mesta ner vill jag lova.
- Jag höll nästan på att kräkas när jag sög på din bröstkorg sist!", utbrister plötsligt Han med undertröjorna
Jag försöker dra mig till minnes.
När sög han på min bröstkorg, och varför?
Det hander sällan att jag låter människor suga på min bröstkorg, så jag blir aningens förbryllad över uttalandet.
Jag skall väl I ärlighetens namn saga, att förbryllade blev även de andra som satt runt bordet med kaksmulor runt munnen.
Tills han rättade sig och sade:
"När jag sög på den där kräftan du hade med till Kräftskivan!"
Jasså den!
Nu förstår jag!
Och vilken himla tur!
Att jag inte bjuder ut min bröstkorg till höger och vänster.
Det skulle nästan vara smaklöst.
Eller?!
 
 

Jag vann över benen!

Jag har precis avslutat en Projektledarutbildning. Tillsammans med ett gäng från andra förvaltningar i vår kommun har jag grupparbetat, svarat på frågor, gjort riskanalyser, lyssnat och fikat. Det visade sig finnas en hel del kompetenta, roliga och trevliga människor bland dem, och på en fikarast kom vi att prata om träning. Jag ser mig själv som en person som tränar. Inget kan vara mer fel visade det sig. Jag hör ju själv hur det låter när jag delar med mig av mina träningstips:
  • Köp ett gymkort - betala 198:- varje månad
  • Gå inte till gymet
  • Förvara gymkortet på ett ställe där du aldrig hittar det
  • Tvinga personalen I receptionen på Stadshuset att ge dig ett passerkort så du får tillträde till gymet I stadshuset närhelst det passer dig
  • Gå aldrig till det gymet heller
  • anmäl dig och betala startavgift till Midnattsloppet
  • Glöm bort när Midnattsloppet går av stapeln

Allt detta garanterat fritt från träningsvärk och idrottsskador.

Och det var då jag förstod. Jag är inte en person som tränar. Jag lever på gamla meriter. Jag måste ta mig ett allvarligt snack med de här två benen jag stolpar omkring på, för det är de som är så omedgörliga. Jag själv vill ju naturligtvis göra alla de här sakerna, men benen lyssnar inte, och detta trots att jag sagt till dem på skarpen! "Nu tar ni er till gymet", har jag sagt, och på den uppmaningen har de svarat med att sätta sig i soffan och bre ut sig.
Inte bara en gång utan fyrahundraåttio gånger.
Men i dag förstår ni, tog jag kommandot och styrde kosan mot gymet.
Personalen i luckan var mycket trevlig och hälsade mig välkommen tillbaka.
Benen vädjade in i det sista och hävdade att de var rädda att de skulle trassla in sig i någon maskin eftersom de var så håriga.
Men här hade jag varit förutseende och packat ner långbyxor som jag helt sonika knölade ner de vilt protesterande benen i, och sedan hörde jag dem inte mer.
De steg in på gymet, gjorde sitt jobb och gnällde inte en enda gång.
Vad sägs om jag skulle anmäla mig till Vasaloppet?

Vinterpäls

Det var ett par väldigt håriga ben som låg på mitt soffbord härom morgonen.
Och det hade ju inte varit så himla farligt egentligen, om det inte hade varit för att de tillhörde mig.
Lite halvbleka, torra och som sagt, något för håriga för att anses attraktiva, låg de där och bredde ut sig.
Till synes, helt utan att skämmas.
Det är väl vinterpälsen som börjar ge sig tillkänna.
Den som skall värma mig nu när kylan och nordanvindarna gör sitt för att tränga undan det sista av sommaren.
Man kanske skulle ta och göra något roligt av den där pälsen vintern tjugohundratretton.
Det kan väl aldrig vara inne med råttfärgat, år tjugohundratretton, och har det någonsin varit det, funderar jag.
Vilken är årets färg egentligen.
Och har Loréal en palett avsedd för vinterpäls på benen?
Because I´m worth it?

Att göra lista

Jag hinner knappt innanför dörren innan Han med de blå skjortorna trycker upp en "att göra lista I mitt ansikte"
Han är mycket nöjd.
Alla de saker han skrivit upp, har han hinnit med under dagen när han varit ledig, och jag jobbat lördag.
Men bestämda streck har han strukit över alla de saker han utfört.
Han lägger lappen synlig framför mig på bordet.
Han har sannerligen varit drifitg, men vad vill människan?
Själv har jag en ledig dag kommande vecka, och jag anar att han vill se mig göra en liknande lista på de uppgifter jag tanker ta itu med på min lediga dag.
Jag vill ju inte vara sämre.
Här är min "att göra lista"
 
  • Koka och dricka kaffe
  • Ta in posten
  • Handla
  • Bära och stapla lite ved
  • Kasta en snigel på grannens tomt
  • Läsa lite
  • Titta ut genom fönstret (med händerna på ryggen)
Egentligen kan jag skriva vad jag vill på den där listan, för han läser den ändå inte.
Han är så nöjd bara över att komma hem till sin hustru efter en dag på arbetet och få tillbringa resten av kvällen med henne.
Det kallar jag kärlek det.
 
  Det här var ungefär det jag hann med

 

Dum som en gås

Ibland händer det att jag snor texter.
Fast bara om de är kloka.
Som den här:
 
Dum som en gås?
Genom att flyga i V-formation ökar hela flocken sin flygeffektivitet med minst 71 %, jämfört med om varje fågel flyger ensam. Med sina vingslag skapar varje fågel en uppvind för fågeln bakom.
Människor som arbetar mot ett gemensamt mål och med en känsla av samhörighet, kommer fortare och lättare dit, eftersom de får draghjälp av varandra.
 

När en gås faller ur formationen, märker den plötsligt att luftmotståndet blir större när den flyger ensam, vilket får den att sacka efter. Den återgår snabbt till sin plats i formationen för att dra nytta av lyftkraften hos fågeln framför.
Om vi hade lika mycket förstånd som en gås, skulle vi ansluta oss till dem som har samma mål som vi.
 

När ledargåsen blir trött flyttar den bakåt i formationen, och en annan gås intar tätplatsen.
Det lönar sig att turas om med de tunga jobben och dela upp ledarskapet sinsemellan, varesig det gäller människor eller gäss på väg söderut.
 

Gässen i de bakre leden skriker uppmuntrande för att få sina kollegor i de främre leden att hålla farten.
Vad skriker vi när vi står i de bakre leden?
 

När en gås blir sjuk eller skottskadad och faller ur formationen följer två andra gäss med ner för att ge hjälp och skydd. De stannar tills gåsen antingen kan flyga igen, eller dör. 
Först då ger de sig av på egen hand, eller med en annan gåsflock för att hinna ikapp sin egen grupp.
Om vi hade lika mycket förstånd som en gås, skulle vi också hålla ihop och stödja varandra när vi blir "skadeskjutna".
 Se hela bilden

 

 

 

Mannen

För många många år sedan dök han upp här på jorden.

Mannen.

Som en avbild av Gud själv, dök han upp från ingenstans. Vi kan således inte anklaga Gud för att sakna humor

Mannen vandrade i Edens lustgård och njöt av sin egen fullkomlighet.   Speglade sig i vattenbrynet och imponerades av hur ståtlig han var. Efter en tid upptäckte han att något fattades honom. Här borde finnas någon som kan få njuta av det som är Jag, tänkte han osjälviskt.  Gud erbjöd, att han i utbyte mot ett revben, skulle få en kamrat att tillbringa sina dagar med. Till honom skulle nu en annan varelse komma. Hon är av det svagare könet, och bör behandlas varsamt, ömt och med respekt, predikade Gud.

Jaja, bara man kan använda henne till något, tänkte mannen och offrade sitt revben. Denna ljuvliga varelse som uppenbarade sig för honom kallades Kvinnan.

Så fullkomlig. Så fulländad. Så bedårande i sin uppenbarelse, och mannen visste inte vilket ben han skulle stå på för att fånga hennes uppmärksamhet. Han slog kullerbyttor. Slog sig för bröstet. Sprätte gräs och ylade som en varg. Allt medan Kvinnan satt och tvinnade sitt långa hår mellan de smala fingrarna och suckade, lätt uttråkad. Mannen förstod ingenting? Varför verkade hon så sval?

Mannen, som Gud försett med vad vi skämtsamt brukar säga ”två hjärnor”, kände hur det pockade på i den hjärna som placerats mitt på kroppen. Han mindes plötsligt Guds ord om att Kvinnan behövde behandlas varsamt och ömt, och lade därför om sin taktik.

Och se! Med blommor, smicker och en varm famn fick han henne dit han ville.

Han lovade att vara hennes beskyddare och försörjare. Hennes vän och älskare.

Han skulle alltid stå vid hennes sida och intet skulle fattas henne. Dock ville han vara herre i sitt eget hus och fatta de stora och avgörande besluten. Detta skulle hon inte bekymra sitt lilla huvud med, då det var Mannens uppgift.

Allt detta gick Kvinnan med på. Dock hade hon istället för två hjärnor, begåvats med list. Den kvinnliga listen används väldigt finurligt, vid speciella tillfällen. Den går ut på att föra diverse problem på tal, låta mannen fatta beslut kring dessa, tacka för hjälpen och återgå till sina sysslor. Förnöjt lutar sig mannen tillbaka i sin fåtölj och inväntar middagen. Det mannen inte har en aning om är att kvinnan redan fattat beslut i frågan. Hon får honom bara att tro, att han varit delaktig.

 Med ett leende rör hon i sina grytor och gläds över mannen. För hur listig hon än må vara, är det honom hon har att tacka för sitt liv. Vore det inte för mannen skulle det inte finnas någon mänsklighet. Att få tillbringa livet med en man som är ämnad för just Dig, är en ynnest. När du vaknar bredvid han med stort H, och känner dig som den vackraste och mest eftertraktade kvinnan i världen för att han får dig att känna så, då har du hittat rätt. Eller när han ler och du känner pirret i magen, och vet att han gör allt för dig. Tveka inte! Kasta dig in i det som kommer att leda till fler liv på jorden. Lev, älska och framför allt, hylla mannen vid din sida. Som den Gudomliga avbild han är, är han värd det.

 

 

Tre stora händelser

Jag har varit med om tre stora händelser den här sommaren, sade han.
Det ena var rally I Italien.
Det andra var Operan.
Och det tredje, var din föreställning.
Jag tänkte, det här blir väl lite småkul, och hade väl egentligen Inga särskilda förväntningar.
Och så blev det så här!
Han tar sig lite åt magen för att visa hur den drabbat honom.
Jag tänker på den så gott som varje dag, fortsätter han.
Och jag.
Jag bara sitter där och vet inte hur jag skall ta åt mig av berömmet.
För det skall jag väl?
Vi spelar den igen i oktober, säger jag, och hinner knappt avsluta meningen innan han säger att han garanterat kommer!
Och till er andra som kanske läser det här men ännu inte sett föreställningen säger jag:
Se den.
Om ni ändå inte har annat inbokat den 12 oktober kl 15.00 och råkar befinna er i Flen har ni inget att skylla på.
Ni kanske inte ångrar er.

Röda mattan

Jag vet hur den känns att vara C-kändis.
Eller kanske D-kändis.
Eller O-kändis.
Det är i alla fall vad jag tror.
Av en händelse hamnade jag på den officiella invigningen av Tele2 Arena.
Som VIP.
På röda mattan.
Hade vi ingen aning om när vi åkte hemifrån.
Men Gud så mycket folk vad gör alla här, och i galakläder?
Urringningar ända ner till blygdbenet blottade konstgjorda bröst.
Blekta blondiner och män i kostym.
Backslick.
Klänningen som jag fyndat för en hundring på rea och hittills varit ganska nöjd med, kändes plötsligt malplace.
Och kängorna.
Varför tog jag svarta kängor och tights till klänning med sprund i sidorna.
Pinsamt medveten om glipan mellan tights och känga, krokade jag arm med Han med de blå skjortorna och skred röda mattan fram.
Längre fram till vänster stod mingelfotograferna på rad.
Innanför avspärrningsband!
För att förhindra dem från att attackera, Gode Gud!
Kameror i högsta hugg som förnedrande sänktes när vi gled förbi.
Ingen som ens råkade komma åt knappen och fota ens av misstag.
På andra sidan röda mattan andas vi ut.
Vänder oss om och ser Håkan Juholt glatt posera inför smattrande blixtar.
Det är då man förstår.
Man är en O-kändis.
Och är rätt bekväm med det.
För vilken annan kändis skulle komma undan med en glipa mellan tights och känga utan att bli utskälld av modekunniga.
Och inte behöver man skriva autografer heller.
Hurra för oss!
 
 

HOHO

Om det finns någon människa som läser den här bloggen vore det roligt med en liten hälsning någon gång för Guds skull.
 

Medelåldern tränger sig på

Långa hårstrån på baksida lår - Inte snyggt.
Irriterande hårstrå på näsan som du försöker vifta bort - sitter fast - får tas bort med pincett - Inte snyggt.
Din make kallar dig skämtsamt "Skäggiga damen" - Inte roligt.
Ordet "Gäddhäng" får plötsligt en helt ny betydelse - Betyder inte längre "Gäddor som är coola och hänger" - betyder helt enkelt just vad det är - En jävligt liten gäddformad muskel i träda - Inte snyggt.
Din make svarar "Det är för tidigt att säga", på din fråga om inte rumpan blivit lite fastare sedan du 
börjat träna - Din make får en BH i födelsedagspresent.
Armarna räcker inte till för att synen blivit så jävla dålig - Ganska bra.