Morgonbestyr

På mitt jobb finns det människor som har sex på morgonen.
Det är dagens sanning.
Jag hittar inte på.
Det är för att de är nymfomaner, tänker ni.
Nej.
Det är för att de inte orkar på kvällen.
De är mer döda än levande då, och det förstår ju var och en, att ha sex med en död är som att ha....
Som att ha...
Som att ha sex med en död.
Dödsträkigt alltså.
Så de gökar innan de går till jobbet.
Kommer dit och ser nyfjässade ut.
Lite nöjda och kanske rufsiga.
En har en katt som vill tiitta på.
Fast de vill inte de som fjässar, så de viftar unnan katten som surt lommar iväg.
Sedan väcker de barnen och äter frukost.
En har en make som varje morgon gör en kärleksmacka till henne.
Får hon som en liten överraskning se, vad som gömmer sig i den, när hon kommer nyfjässad till jobbet.
Dubbelchans, heter den lotten.
Och hon vinner varje gång.
 
 
 
 
 

 
 

Allsång på Krogen

 
 
Idag blir det sjunga av förstår ni.
Allsång på Krogen - ett tämligen nytt koncept - tror jag I alla fall - där man får texthäfte och sjunger med I diverse pop och rocklåtar.
Förra gången fick jag micken upptryckt i ansiktet till Veronica Maggios "Jag kommer".
Det var ungefär också allt jag kunde ur den sången.
Så det blev lite tjatigt.
Och inte så charmigt.
En medelålders dam som sitter och gapar att hon kommer.
Den här gången håller jag tyst om den låten finns med på repertuaren.
Och hoppas på någon trevligare låt som passar min ålder och min röst.
Som till exempel något av Peter Jöback.
Jag tänker att jag sjunger som en kvinnlig Peter Jöback.
Det är det ingen annan som tänker, men det gör inget.
Jag sjunger ändå.
Och hoppas på en alldeles fantastisk kväll i goda vänners lag.
Han med de blå skjortorna får var hemma tillsammans med sin bror och dennes tämligen bestämda två-åring
Han med undertröjorna får vara med och hänga med dem så länge han orkar.
Fast om jag känner dem rätt, orkar han längst av alla.
Tjo!
 
 
 
 

Strömmen

Strömmen är spårlöst borta.
Tre gubbar ränner runt i mitt hus och letar efter den.
En av gubbarna är han med de blå skjortorna, som liksom rantar efter de andra två, som eventuellt vet vad de gör.
Han pekar och pratar och jag hör att de andra inte får tala till punkt.
Han har jobbarbyxor på.
Jag vet inte varför.
Han såg ut så när jag kom hem.
Kanske tror han att han också jobbar med el?
Det gör han inte.
Han jobbar med helt andra saker.
I kostym vanligtvis.
Nu tycker jag synd om honom i alla fall, för han har inte fått någon middag.
Det får man inte när elen är borta.
Av förklarliga skäl.
Men nu!
Nu hittade de någon knapp eller så, för nu rasslar det i kyl och frys!
Nu skall jag laga honom lite middag.
Fast inte korv.
Även om jag vet att han hemskt gärna skulle vilja ha det nu när han slitit så.
I sina jobbarbyxor.
Som också är blå.

Passa in då människa

Det är så befriande med småbarn.
Den självsäkerhet de besitter är värd sitt pris i guld.
De kan så mycket. De vill så mycket. De förstår så mycket.
De iklär sig  de mest omöjliga kreationer och tycker att de är finast i hela universum!
Speglar sig iklädda dagens val, som består av vit kjol med volanger och röda prickar, grön T-shirt med Stålmannenrtyck, turkos halsband med plastkulor á lá 80-tal, en svart och en gul knästrumpa, röda naglar och träskor.
Ler mot spegeln och kan knappt vänta tills alla andra får se hur fin hon är.
Varför är vi då så ivriga att bit för bit krossa denna självsäkerhet?
Och tala om för barnet att man faktiskt inte kan gå ut på det där viset.
Vad skall folk tro?
Att man har en unge som inte är riktigt klok?
Att man har rånat Röda Korsets second hand butik?
Att man är en fattiglapp som inte har råd att köpa matchande kläder?
Så man formar barnet till någon helt annan än den hon önskar vara.
Förgör självkänslan och säkerheten och ersätter den.
Med en längtan.
Efter att passa in.
En önskan att vara som alla andra.
En ständig oro över att inte vara rätt.
Säga rätt.
Skratta rätt.
Gå rätt.
Välja rätt.
Den självklara säkerheten är död.
Och sedan säger man till dem när de är vuxna;
- Tro på dig själv.
- Du måste tro på dig själv.
- Du kan mycket mer än du tror, låt ingen någonsin sätta sig på dig, och ta ifrån dig din värdighet, och det du är.
- Stå upp för dig själv!
Men om vi låtit barnet vara den Hon fötts att vara?
Hade världen då varit en sämre plats?
Eller skulle det dåliga självförtroendet ändå likt en jätteråtta gnaga hål i den mänskliga själen?
Jag har inget svar.
Jag vet bara att mitt hår är ovanligt fult just nu.
Och att mina kläder är helt fel.
Det kan jag med säkerhet säga.
För jag har läst tidningen.
Men mina barn är finast av alla....

Trädgårdscafé

Tänk om jag startade ett sommarcefé i min trädgård.
Det var öppet varje dag
Det var öppet vardagar
Det var öppet helgdagar
Det var öppet mellan Elvanollnoll och Sextonnollnoll på söndagar.
Ja, så var det.
Och så hade jag små bord och stolar utsällda i trädgården.
Under parasoll.
Udda kaffekoppar med fat och små mjölkkannor med blommor på.
Eller prickar.
Små blomvaser med en liten kvist från den egna rabatten.
På borden låg en liten meny.
Blommig.
Eller prickig.
Där kunde man beställa diverse hembakt.
Diverse hembakt från mitt kök blir sällan snyggt.
Men gott, tänker jag.
En kanna kall fläderblomssaft kunde man beställa till de små.
Inte cocacola.
Det var förbjudet.
Det ljöd vacker sång i trädgården fast jag vet inte varifrån den kom, men den var där, det var den.
Sedan kom jag ut i ett blommigt förkläde.
Eller prickigt.
Och tog emot beställngar.
Fast det kunde ju egentligen Hon som snart fyller sexton göra?
Och så fick gästerna något helt annat än de beställt, för hon hörde inte vad de sade, för hon hade lurar i öronen, och dessutom  tappade hon tuggummi i håret på en dam i rullstol, och skrattade sig nästan fördärvad över att damen satt med en uppblåst bubbla i sitt grå hår.
Därför tog jag själv upp beställningen.
Så att gästen fick det den beställt.
Och blev nöjd.
Utan tuggummibubblor i sitt grå hår.
Fast tänk om gästerna blev kissnödiga.
Eller nödiga på annat vis.
Då var de tvungna att gå in i mitt hus och då kanske de plötsligt började vandra runt och för att se sig omkring lite och inte hittade ut igen.
Och när kvällen kom låg det en förskrämd människa under mitt täcke och vägrade flytta på sig.
Ska det vara på det viset vet jag inte om jag vill öppna ett trädgårdscafé.
 
 

Man är rädd

Tänk förr.
Då var det inte mycket som var farligt.
Man kunde vara hemifrån större delen av dagen.
Ingen visste var man var och för det mesta kom man hem som man skulle.
Åt sin middag som var framdukad på bordet, och dagen efter var det samma sak.
Man klättrade i träd och skrapade upp armar och ben.
Men man dog sällan.
Man plockade upp urtuggade tuggummin som man hittade på marken, och fortsatte att smaska på dem.
Eller nej.
Jag gjorde inte det.
Men jag vet en som gjorde det.
Fast hon åt även snorkråkor för hennes mamma sade att hon inte fick kasta dem på golvet, så det kanske inte räknas?
Man kunde åka karusell hur fort och hur snurrigt som helst, håret stod som en kvast fårn huvudet och man skrek för att det var så roligt.
Man trampade i nerförsbackar när man cyklade och ibland stod man på sadeln!
Utan hjälm!
Hur som helst.
När man blev några år äldre än så, och ville vidga sina vyer kunda man helt sonika ställa sig vid vägkanten, sträcka fram tummen, och lifta.
Det var inte alls farligt.
Bara bra.
Man kunde ta sig var som helst.
När som helst.
Jag minns en gång när jag var osams med mamma.
Vi bodde långt ut på landet och jag behövde skjuts för att ta mig till en teaterföreställning jag skulle vara med i.
Det hände att jag var det på den tiden.
Jag vandrarde ursinnigt grusvägen upp till den stora vägen och slängde fram tummen.
Det dröjde inte länge innan en gubbe stannade och erbjöd skjuts.
Han skulle egentligen en annan väg, men vänlig som han var, tog han en omväg och skjutsade mig ända fram till dörren.
Inte hade jag en tanke på att det kunde ha varit det sista jag gjorde här på jorden.
Men på den tiden fanns inget som var farligt.
Jag plockade också själv upp liftare som stod i hällregent vid vägkanten och frös.
I det här livet, som jag lever nu, tycker jag det mesta är farligt.
Oerhört farligt.
Karusell kan jag bara inte åka.
Den kan  ju lossna och flyga iväg som en projektil genom luften.
Jag vill inte sitta i en karusellkorg och flyga fram och inte veta var jag landar.
Om jag landar.
Jag kanske hamnar i omloppsbanan och åker och åker runt jorden och aldrig kommer hem igen.
Klättra i träd fungerar bara om man slipper klättra ner igen.
Men man måste ju ner.
Om jag mot förmodan cyklar i en nerförsbacke bromsar jag frenetiskt och sitter ner på sadeln, gubevars.
Står det en liftare längs vägen kör jag liksom en gir runt, så att inte liftaren skall kunna hoppa in i farten.
Jag äter inte saker som legat på marken och jag håller andan om någon hostar rakt ut.
Det tar på krafterna att vara rädd för allt.
Jag kanske tar och slutar med det.
Vad det lider.
 
 
 


Rödlyset blinkade orange

Han med de blå skjortorna har farit till Frankrike.
Han skall på möte.
Eller möten, det är väl flera.
Själv håller jag mig hemma och rör mig på säker mark.
Jag har roat mig på egen hand.
Gjort sådan som jag vet att han skulle bli avundsjuk på.
Som till exempel köpt tvätkorgar.
De två vi hade innan var fullkomligt värdelösa.
Vägen till inköpsstället kantas av vägbyggen.
Rödlysen och endast en fil att åka på långa sträckor.
Rödlysen skall lysa rött, grönt, eller orange.
Därför blev det lite förvirrat när jag kom fram til det första, som blinkade orange.
I normala fall, om man kör i stan, kan man ju avgöra om det går att köra mot blinkade ljus,eftersom man kan se de andra trafikanterna.
Nu kunde man inte det.
En lång uppförsbacke och sedan ett krön, försvårade den saken.
Bilen framför åkte, och jag åkte med av bara farten.
Femhundra meter senare kunde vi andas ut och samtidigt se trafikanterna från andra hållet sitta i sina bilar och klia sig i huvudet, för där hade trafikljuset valt att lysa rött och grönt samtidigt.
Om man hamnar först i en sådan bilkö gäller det att vara modig.
Att kasta sig ut.
Att avskärma sig från en vilt skrikande kärring som sitter bredvid och tar spjärn mot instrumentpanelen i väntan på Döden som kommer rullande från andra hållet.
Helskinnad kom jag fram till affären och hittade direkt vad jag sökte.
En svart och en vit tvättkorg.
Precis som jag redan planerat!
Jag unnade mig också en blommig plasthink.
Lite glamour i tillvaron skall man väl ändå ha, tänkte jag, och slängde ner ett par chokladkakor också.
På hemvägen hade jag återigen tur och hamnade bakom en modig bilist som jag bara rullade efter när signalen visade både rött och grönt.
Sedan kom jag hem.
Sedan städade jag garderoben.
Jävligt noga.
Sedan blev det kväller.
Och jag somnade.

Var han vansinnig?

Det kan ha varit något i luften.
Det kan ha varit våren.
Det kan ha varit vansinne.
Det var i natt någon gång.
Är det hammarljud vi hör genom det öppna fönstret?
Kan det väl inte vara?
Nu?
Mitt i natten?
Jag smyger upp (som om någon skulle se mig), kikar ut gemom fönstret, och jo!
Det är hammarslag jag hör.
Plankor som kastas på varandra.
Jag vet hur det låter för jag har själv kastat plankor.
En skruvdragare går på högvarv.
Fler plankor som kastas.
Nej nu!
Han med de blå skjortorna störs inte nämnvärt visar det sig, men jag kan inte sova.
Snart slutar den vansinnige snickaren.
Lugnet sänker sig, men tystnaden varar inte länge.
VRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL
VRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL!
VRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅLSÅINIHELVETE!
En moppejävel fräser fram längs gatorna.
Eller det kan vara två.
Trimmade måste de vara för de låter så förbannat högt!
Vem fan låter sina ungar vara ute mitt i natten och köra som vettvillingar utanför mitt fönster?
Jag känner mig som den där Percy Nilsson som blev så ilsk att han borrade sönder ett däck på Glassbilen när den tutade sin truddelutt alldeles för många gånger.
För det fick Percy böta 100 000.
Jag vill inte böta 100 000, och förresten är jag rädd för borrar, så det är ingen idé.
Men om jag slänger ut några häftstift då, tanker jag.
Helt anonymt.
Det borde väl inte kosta något.
 
 
 

Dagens första kopp kaffe

Tänk att morgonkaffet är så osannolikt härligt gott.
Får jag bara dagens första kopp klarar jag mig hela dagen utan en enda kopp tlll.
Det är den där första jag inte kan vara utan.
När den är urdrucken och jag fyller på en liten aning till smakar den plötsligt inte alls lika bra.
Tur att det inte gäller karlar.
Nu har jag provat mig fram i livet.
Tagit den första, fyllt på med en del andra.
Och ingen har smakat så gott som den jag har nu.
Han är en keeper, som de säger i Amerikat.
Han med de blå skjortorna, ni vet.
Han är min "dagens-första-kopp-kaffe".
Bara så ni vet.
 

Benen sprang

Det sagolikt vackra vårvädret får mig att tänka klart.
Visst borde jag hinna med en rask promenad på morgonen innan jag far till jobbet.
Jag behöver ju inte åka förrän halv tio.
Jo.
Klart jag hinner.
På med träningskläder, ner i hallen och trär på joggingskor.
Men tänk om benen, mot alla odds, får för sig att jogga en bit.
Betyder det att jag måste ta på sport-BH också?
Känner lite på den trötta bysten.
Ja, det gör det.
På med den, och benen är i väg.
Och sådan tur jag hade!
Som tog på den där BH:n.
För benen sprang.
Som om de levde ett helt eget liv.
De lyssnade inte alls på hjärnan som febrilt letade efter svar.
Vad har hänt?
Hur länge skall de orka?
Är det en dröm?
Är det sista rycket?
Ja inte vet jag.
Men de sprang hela vägen hem och nu sitterjag här och är svettig och förbannat nöjd.
Kan jag ta mig an arbetsdagen med ett leende på läpparna.
Och kanske lite trötta ben...

Bromsen

Stegen blev längre och längre och lervällingen skvätte på rygg och ben när jag älgade fram över ängen.
Du får klä av dig utanför!, skulle Han med de blå skjortorna utbrista när jag kom hem, täckt i lera.
Fågelsången var nästan öronbedövande och solen värmde mer än jag trott att den skulle göra.
Fokuserad hoppade jag mellan tuvor av fjolårsgräs och sugande lerpölar.
Jag mötte ett par hundägare som knappt hann se mig eftersom jag susade förbi i en fart värdig en dam i fyrtiosjuårsåldern.
Det vill säga - inte så jävla fort visade det sig.
Hundägaren hade råkat tappa något längs vägen, vände om och kunde näst intill promenera ifatt mig.
- Härligt promenadväder, säer han, kanske för att vara trevlig.
- Ja, fast jag joggar som du kanske ser, stånkar jag förnärmad.
- Ok. Härligt joggingväder då, säger han och ser lite illa till mods ut.
Här försöker jag lägga i den där extra växeln jag hört talas om.
För att lämna honom stående kvar med sina hurtfriska kommentarer.
Jag växlar och växlar.
Vet inte om det är kopplingen eller gasen eller samspelet dem emellan som inte fungerar, för det händer ingentintg.
Has has has.
Det är så det ser ut nu.
Has has has.
Det här med att man måste ha ena foten i marken när man kör gångtävlingar, det skulle inte vara något problem för mig nu, för här har vi båda fötterna i marken samtidigt.
Has has has.
Som om jag skidade fram.
Kanske har jag lerkokor under skorna som tynger ner mina fötter?
Nej.
Ser inga lerkokor.
Det verkar helt enkelt vara bromsen som fastnat.
Den kan göra det ibland.
Mannen med hunden har för länge sedan vänt om och jag kan sätta mig ner i gräskanten en stund.
Vänta på att bromsen skall lossna.
Den har väl helt enkelt rostat fast bara.
Så där som den kan göra....
 
 
 

Den kvarglömda underbyxan

Det var en ytterst märklig upplevelse.
Jag kan än i dag minnas hur förvånad jag blev när jag klev in i en kompis kök, och såg mina kvarglömda trosor hänga över kökskranen.
Jag blinkade ett par extra gånger i hopp om att det jag sett skulle visa sig vara en synvilla.
Att det var min trosor rådde det inga tvivel om.
Jag var nämligen ytterst känslig för allt vad spetsar och skavande kantband hette, så mamma fick leta sig blå efter trosor sydda med mjuk bomullskant runt om.
Och där i köket hängde nu mina vita bomullstrosor med röda elefanter.
Lite slarvigt urvridna och nonchalant slängda över kranen.
Som om det vore den mest naturliga sak i världen.
Mina trosor tjänade numer alltså som disktrasa.
Blink blink.
De hängde likförbannat kvar.
Jag vet inte riktigt hur personen som hittade de kvarglömda underbyxorna tänkte när han eller hon bestämde sig för att använda dem till att torka sitt köksbord fritt från smulor.
I dag skulle något sådant aldrig hända.
I dag använder ungdomarna trosor som inte syns.
Därför hittas de aldrig om de skulle råka glömmas kvar av någon övernattande ungdom.
De misstas för dammtussar.
Inget annat.
 
 

Utställningen

Jag har ju varit på en utställning och tittat på döda kroppar.
För somliga låter det makabert.
För mig låter det faschinerande.
I det här fallet är det människor som donerat sina kroppar till detta.
För att vi novisa levande skall förstå hur människokroppen är uppbyggd.
Hur alla organ ser ut, på riktigt.
I naturlig storlek.
Kan ni fatta hur stort tarmsystemet är?
Som en mellanstor hund ungefär.
inte undra på att man känner sig svullen ibland!
Och öronen.
Vet ni hur stora de tre benen hammaren, städet och stigbygeln är?
Pyttepyttepyttesmå.
De syns knappt.
Helt ofattbart allt detta.
Det var övervägande manliga kroppar man fick se.
Således övervägande manliga könsorgan.
De flesta ungefär som man känner igen dem.
Trevliga och tämligen ofarliga.
Tills vi kom fram till en man vars drule var groteskt stor.
Den hängde som en stor hästsnopp nästan nere vid knäna på den glade, men döde mannen.
Ingen av oss sade någonting.
Jag försökte verka normal, ja så gott det nu gick i alla fall, och tittade lite på övriga delar av den där kroppen, men det gick liksom inte att förbise den enorma sak som tronade mellan låren på den här mannan.
Alltså, när den här mannen levde borde han varit bygdens skräck.
Det var ju liksom ett vapen avsett för avrättning han begåvats med.
Fast när den i intima stunder fylldes av blod kan jag för allt i världen inte tänka mig att blodtillförseln räckte till resten av kroppen.
Således borde han tuppa av varje gång han skulle till.
Och hur kul är det.
Han kanske dog i ensamhet, den stackars mannen med den enorma staken som han fått sig tilldelad utan att ens ha bett om den
I sådana fall tycker jag synd om honom.
Sedan gick vi vidare och tittade på några lungor.
Det kändes tryggast så.
 
 
 
 

Willy, som han kanske hette.

Jag skall väl erkänna att jag eventuellt, jag säger eventuellt, drog förhastade slutsatser angående den välutrustade mannens leverne och bortgång.
Scenariot kan naturligtvis ha varit ett annat.
Det kan ju vara så att det var en särdeles ärbar, mångfacetterad och respekterad man, som lämnade sin omgivning i en ödeläggande tomhet när Döden beslutade sig för att välkomna honom.
Det var ju så bra när vi hade Willy, som han kanske hette, ojade sig allesammans.
När de var på fiskeutflykt med honom var det ingen som behövde gå tomhänt hem.
Han bara halade fram sitt verktyg, böjde på knäna och klubbade fisken i huvudet så den fick hjärnskakning, och sedan var det bara att plocka upp den med händerna.
För att inte tala om alla mysiga dagar de haft tillsammans på stranden, då han skrämt bort alla oönskade turister som förtvivilat slet upp sina barn ur vattnet när ubåten kom.
Vad gjorde den där, det var ju inte ens krig, gapade de och for vidare till en annan strand.
Kvar var bara Willy och hans vänner.
Och tänk sedan, när de avslutade kvällen med ett par rundor brännboll.
Då hade Willy alltid med sitt eget slagträ.
Som alla fick låna.
Varv efter varv sprang de på brännbollsplanen, tills de alla var urtrötta och slagträt börjat anta en nyans av blått, och behövde vila.
Midsommaraftonskvällen skall vi bara inte tala om.
Då var Willy den självklara hjälpredan till alla damer som skulle klättra över gärdesgårdarna.
Han bara fällde ut sin sak, och simsalabim kunde damerna klättra lite tryggare, och lite säkrare.
Ja.
Det var nog så det var.
Och därför ber jag Willy om ursäkt för min föregående slutsats.
Och funderar vidare på vilken bild hans dödsannons pryddes med.
 
 
 

Hon tog en semla

Tänk dig att du sitter i din bil.
Kanske är du lite gammal.
Du råkar trampa på "fel pedal".
Och vips har du kört in genom dörrarna på en för dagen stängd vårdcentral.
Du kliar dig i ditt gråsprängda hår.
Känner ett plötsligt behov av lite kaffe.
Och en semla!
Det är ju semmeltider, jössenam!
Du krånglar dig ur bilen och spatserar hem till din syster som bor helt nära.
Det där andra med bilen i dörrhålet på en vårdcentral...
Det kan ju vänta.
Fikadags är fikadags.
Oavsett vad som händer.
.
Ja.
Vi är alla olika.
Men det här är vad som hände en helt vanlig kväll i Linköping.
I Linköping var polisen väldigt förlåtande sedan damen lovat att ställa allt till rätta.
Det känns bra med förlåtande poliser.
Nu när jag börjar bli lite till åren kommen.
Nu kanske jag slipper lära mig fickparkera trots allt.
Och kan kliva ur och lämna bilen mitt i gatan nästa gång jag far till frissan i Stockholm.
Om jag bara lovar att ställa allt tillrätta när jag kommer tillbaka?
 
 

Prenumeration

Det är så konstigt med de här benen.
Först vägrar de göra något som helst som kan kopplas till träning.
Sedan springer de till gymet var och varannan dag utan att jag säger till dem.
Vad skall de bli av dem?
Tänker de ta igen all den träning de under en lååååång tid förvägrat sig själva eller har de bara fått nog.
Själv har jag i alla fall fått nog.
Av ålderstecken.
Kan man inte avboka den jäkla prenumerationen någonstans?
Jag har ju inte ens beställt den!
Det är bågon annan som beställt i mitt namn!
Vem skall jag kontakta?
Allmänna reklamationsnämnden?
Ring.... Riiiing...... Riiiiiiiiiiiiiiiiiiiing.
-Välkommen till ARN, vad kan jag hjälpa till med.
- Ja det är den här prenumerationen.
- Fungerar det inte som den skall?
- Nej den är åt helvete, skall jag tala om för dig.
- Jaha, men har du kontaktat ansvarig utgivare för att reda ut saken?
- Ugivare?
- Ja, för prenumerationen.
- Utgivare och utgivare... Det var ju  min mor som gav ut mig en gång i tiden, men nu verkar det som att tiden går jävligt fort och den där utdrivningen var himla länge sedan om man tit..
Här blir jag avbruten av damen i telefonen som undrar vad jag pratar om?
- Jo det skall jag tala om för dig, gapar jag lite väl högt.
- De här två benen jag traskar omkring på är inte så jävla roliga längre. Förutom gropar, brustna blodkärl och pälstofsar så börjar köttet på låren hänga löst och att leta sig inåt.
Hänger lite löst INÅT!
- Röven har tappat formen, eller förresten det mesta har tappat formen, ögonen skall vi bara inte tala om, och armarna räcker inte till, och hårstrån i ansiktet som jag försöker vifta bort SITTER FAST och får dras bort med pincett, men det går knappt för ögonen ser så jävla illa!
- Nej, jag hör dig så dåligt, du får upprepa det du nyss sagt så skall jag skruva lite på telefonen, jag hör lite illa förstår du.
- Jag kan skicka mejl då, säger jag frågande och lite surt, för att hon inte hört.
- Ingen idé, jag ser inte så bra, fortsätter Damen.
- Du varken hör eller ser?
- Nej. Varför tror du att jag har valt det här jobbet.
- Lycka till med att hänga ditt kött, hoppas det blir mört och gott. Låt det inte hänga för länge bara. Det finns bestämmelser för sådant. Adjö då!
Jaha?
Det kanske är tur att benen tagit tag i saken nu då.
När det ändå inte går att avboka den där prenumerationen.
Det kanske går att ändra mottagare bara?
 

Odour neutralising

"Odour neutralising"
Det är det senaste.
För er som inte är några hejare på engelska:
"Doft neutraliserare"
En revolutionerande innovation.
Jag upptäckte den av en slump.
Den stod på handfatet i mitt eget hem.
Det måste ju betyda att jag själv ställt den där.
Eller är det en pik från Han med de blå skjortorna.
Ibland när man sitter på toaletten och har glömt sitt sukoku måste man ju ha något att läsa.
Det kan, som i det här fallet betyda, att man läser på tvålbehållaren.
Odour neutralising.
En tydlig signal om att det inte är okej att det luktar kiss, bajs eller andra kroppsvätskor på toaletterna nu för tiden.
Har du suttit där, och gud förbjude, bajsat en klutt, får det för allt i världen inte märkas.
Det måste dofta fräscht när någon annan går in efter dig.
Således skall man efter uträttat ärende på toaletten, gnugga händerna med den här magiska tvålen och vifta runt lite med händerna, och vips, doftar det hallongrotta.
Eller lime.
Och jag är den första att erkänna.
Jag fattade inte att det var för bra för att vara sant.
För ibland önskar jag faktiskt att det skulle fungera precis så.
När man sitter på toa och sedan stiger ut, är det plötsligt KÖ utanför dörren och nödiga kollegor eller kunder står och stampar.
Nickar tacksamt för att det äntligen är ledigt, men ramlar ihop i en hög när de kliver innanför dörren för det stinker så förbannat.
Övriga köare försöker hjälpa den avsvimmade som fått ett rejält jack i pannan när han tjongade i toalettstolskanten.
En framtand hänger och dinglar i den halvöppna munnen och fladdrar fram och tillbaka i takt med hans andetag.
Blodet sprutar och en jävla securitas vakt kommer springande med en nyckelknippa som rasslar och slår mot grenen.
Varför har de alltid så?
Nåja.
Sedan pekar alla på mig, och trots att jag försöker smälta in i mängden får de tag i mig och nu skall jag ställas till svars för detta.
Hur tänkte jag när jag lämnade toaletten utan att ha använt "odour neutralising"?
Vill jag döda mina medmänniskor?
Är jag ondskan själv?
Nej.
Jag ville bara gå på toaletten.
Fjorton ögonpar stirrar på mig och mannen med den lösa tanden har kvicknat till.
Han tittar åtminstone med ett öga för det andra verkar ha ramlat ut.
Nej.
Nu hittar jag på igen.
Men jag har också fått en idé.
När den riktiga odour neutralising endast fungerar för att ta bort löklukt från händerna, inget annat, kan jag passa på att uppfinna den andra så länge.
Jag tror jag har en del att stå i.
 
 
 
 
 
 

Hört på Apotek- i alla fall en del av det

Personal: Men har du aldrig hört talas om den här produkten?
Kund: Nej, vad är det fö´nått
Personal: Du sätter på det här plåstret, och låter det sitta tre dagar sed...
Kund: TRE DAGAR?!
Personal: Ja det skall sitta på förhårdnaden i tre dagar, sedan ramlar det av och tar förhårdnaden med sig
Kund: Ramlar av?
Personal: Den ramlar av ja
Kund: Vart ramlar den?
Personal: Ja, kanske på golvet, den är väldigt effek...
Kund: Varför ramlar den på golvet?
Personal: (vet inte om hon skall gråta eller skratta, väljer det senare, fast vänligt)
Kund: Varför ramlar den?
Personal: (Något ansträngt) Alltså, plåstret är väldigt effektivt och hjälper till att lösa upp den gamla hårda huden, så att den nya friska huden kommer fram.
Kund: Varför ramlar den på golvet?
Personal: (Suckar i smyg) Ja, eller i strumpan då om du hell...
Kund: Strumpa?! Jag använder inte strumpa.
Personal: Då blir det på golvet
Kund: Skall den ligga på golvet?
Personal: (Säger ingenting)
Kund: Men alltså finns det inga vanlig bindor?
Personal: Bindor?
Kund: Ja, som inte löser upp den gamla hårda huden så att den trillar av och lägger sig på golvet?
Pesonal: Du säger BINDOR?
Kund: Det är det jag säger ja. 
Personal: Jag skall gå hem nu
Kund: Kan jag få betala först?
Personal: De är gratis, ta så många du vill.
Kund: Man tackar
 
 

Spritsjävel

Ibland vill jag bara kasta ut mig själv ur köket.
Packa ihop och stick bara, vill jag säga, och kom inte tillbaka.
Hur i h-e lyckas man med att grisa ner HELA köket av att baka småkakor.
Småkakor består av mjöl, socker och smör.
I princip.
Kan vara någon mer smaksättare, som till exempel i dag, när det var bittermandelolja i degen.
Assistenten börjar veva runt mjölet som skvätter ur bunken och lämnar ett vitt damm över hela köksbänken.
Eftersom jag inte läste receptet från början har jag börjat i fel ände och får tillsätta smöret sist.
Det gick inget vidare.
En hög med smulor bollas runt i assistenten och kommer inte att kunna spritsas ut som det var tänkt.
Tillsätter mer smör då.
Lite till.
Nu kan degen anses vara spritsbar, tänker jag och knölar ner den i en spritspåse.
Jag kanske inte hör till de starkaste jag känner, men borde inte degen rimligtvis komma ur spritsen när man tar i så man nästan skiter på sig?
Degen ligger kvar i spritsen.
Det enda som pressas ut i är smöret som kryper ur porerna på spritspåsen och gör den kladdig och hal.
Den något torrare degen ligger kvar och får skrapas ur.
Med den fjärde kombinationen av spritspåse och munstycke lyckas jag få till åtminstonde kakor formade som ringar. 
Skulle vara en annan form men jag hade inte kraft nog att få till dem.
På radion pratar Erica Johansson om att aldrig ge upp.
Ser hon mig?
Två plåtar med fula kakor gräddas och jag tänker att de borde prydas med lite smält choklad.
Den smälta chokladen rinner överalt där den inte ska rinna.
Blir kakorna ännu fulare då.
Men det gör inget.
Jag gav ju inte upp i alla fall.
Sedan var det bara att sätta igång och städa.
I morgon kanske jag bakar något annat.
 

      Så här kan det gå....

Idétorka

Eftersom jag överhuvudtaget inte kommer på något vettigt att skriva, publicerar jag ett par gamla inlägg.
En blog måste ju vara levande för Guds skull.