Det är bara jag igen, om ni undrar...

Den skar sig en gång till.

Det var då han slängde i hop en Hollandaise senast.

Det var med en djup suck han serverade sparris med rört smör i stället.

Tyvärr kunde man bara äta knopparna på sparrisen så det blev en ganska liten förrätt.

Men ingen kan ju säga att han inte försökt.

Det blev heller inget påskägg.

Jag är av den något gammeldags sorten, som tycker att mannen skall förse sin älskade med ett påskägg fyllt av noga utvalda ingredienser.

Kan vara karameller.

Kan vara ett smycke.

Kan vara en kärleksfullt skriven lapp, där man bjuder på bio med tillbehör.

Kan vara i princip vad fan som helst.

Bara man får ett.

Det fick man inte.

På lördagen frågade jag lite fint när jag skulle börja leta efter mitt ägg.

I en skämtsam ton, för att inte verka girig.

Jag vet inte om han hörde.

Men jag fick i alla fall inget klartecken på att min jakt kunde börja.

I går köpte jag en egen liten påse med karameller som jag tycker om.

Jag brukar välja två tre bitar av varje.

Det räcker.

Jag skojade med honom och sade att nu köper jag mina egna karameller, om det skall vara så svårt att ge mig några.

Han viftade glatt med en hink som han ville unna sig till biltvätt.

Ville inte höra talas om några uteblivna påskgåvor.

Och nu är påsken i alla fall slut så det är inget att tjata om längre.

Firade den stora dagen med 40 graders feber och halsfluss.

"Fula fula hals", ojade läkaren som lyst med sin lampa i den sjuka halsen.

Inställt kalas.

Får bli en annan dag.

Jag hade köpt en parfym som föll henne i smaken.

Gjort en tavla med en text som passar henne.

"Shit bitch you is fine".

Svarta bokstäver tryckt på rosa canvastavla.

Tyckte hon om.

Mormodern som läste texten tyckte den var dum.

Hon hänger ju inte med precis och översatte ordagrant.

"Skit häxa du är fin".

Sedan blev det också en slant som jag hoppas skall gå till ett par converse som hon tjatat om.

Av sin syster fick hon ett halsband med texten "little princess".

Hon utger sig för att vara det ibland, så det passade toppenfint.

.

I dag är det påskafton.

Vi är helt solo, min kärlek och jag.

Vi bryr oss inte om att laga traditionell påskmat när det bara ät vi två.

Därför skall han stå för matlagningen i dag.

Det händer ganska sällan att han tar plats i köket.

Sparris och Hollandaisesås till förrätt.

Blir säkert jättegott.

Om det blir färdigt någon gång.

Såsen skar sig nämligen och han svor där ute.

Sedan fick jag en drink i min hand med ursäkten att det nog tar en stund.

Jag sitter väl här och blir full på självaste påskafton.

När Jesus ligger i graven och allt.

Passar det sig alls?

Men Jesus unnar mig nog lite snurr i huvudet efter en lång dag i trädgården.

Medan han med de blå skjortorna stånkar och blir trött i armen av allt vispande önskar jag er alla en

Glad påsk!

Det finns så himla många fina saker som bara väntar på att få komma in i mitt hem.

Den här helgen hade jag sett en annons om en lokal loppis, bara någon mil bort.

Där stod äldre damer uppradade.

Borden dignade av hembakt bröd av olika kvalitet.

Någon hade stickat raggsockor, tröjor och mössor i regnbågens alla färger.

Utanför stod ett par trötta tonårstjejer med två lika trötta miniponnys som man kunde få åka på.

Jag säger åka på, för det är så det ser ut när en unge med skräck i blicken blir upplyft av en kameraförsedd förälder som dirigerar den  trötta tonårstjejen med ponnyn hit och dit.

Tonårssonen (som inte är min) är 191 cm lång och ville inte bli fotad med fötterna släpande i marken till häst.

En bit bort kunde man få sig en nystekt strömming om man var på humör för det.

Det var man inte.

De utlovade loppisfynden lös med sin frånvaro.

Men Röda korset kunde i sin butik i alla fall bjuda på ett par fynd.

Ljuvliga assietter.

Sex stycken för en tjuga.

Och en bedårande liten tavla med urful ram.

Sedan for vi till café.

Där är det billigt och gott och han med de blå skjortorna rullade in det som blev kvar av min kaka i en servett, för att ta med hem.

Så där som en pensionär.

Sedan for vi till ostmejeriet där han med de blå skjortorna låtsades vara proffssmakare.

Det var inte jag som sade det.

Det var han som är 191 cm lång, som viskade menande i mitt öra.

Proffssmakaren fick med sig ett par godbitar hem.

Som luktar as.

Ju vidrigare doft, ju godare smak.

Jag kan för mitt liv inte förmå mig att stoppa något som luktar gubburin i munnen.

Hur proffsigt det än skulle verka.

Sedan åt vi middag.

Sedan blev det kväll.

På skärtorsdagen dukas det upp till kalas i det här huset.

Det är fjortonåringen som blir femton.

Önskelistan består i år av en punkt.

* Pengar.

Inget annat, tack.

Till jul såg önskelistan ut på samma vis och en hel del kontanter hamnade i fjortonåringens plånbok.

Fel.

BH.

Pengarna förvaras i BH:n.

Man kan ju inte ha plånbok, fattar jag väl?!

I BH:n samsas pengarna med mobil, och förmodligen en del annat smått och gott.

För julklappspengarna köptes....

Eeeeeh...

För julklappspengarna köptes....

Hon har ingen aning.

Jo!

Ett linne!

Lite smink.

Någon BH att stoppa pengarna hon inte längre har.

Men sedan då?

För resten?

"Venne".

Betyder "vet inte".

Bekymrar henne inte heller.

Jag har bett henne skriva en lista på vad hon kan tänkas behöva.

Så att hon spenderar sina födelsedagspengar på ett klokt sätt.

Hon svarar att hon skall göra det.

Är det för att hon blivit ett år äldre, och plötsligt klokare?

Det skall bli spännande att se.

Men först skall jag fara till staden för att köpa presenter.

Det här med pengar, är inte riktigt min grej.

Jag är allergisk.

Ser ut som en spetälsk varje gång jag råkar trycka upp henne i ansiktet för att gosa lite.

Men tryck inte upp den i ansiktet då, tänker ni.

Men hon är fullkomligt omöjlig att motstå när hon kommer infarande i mitt hus, och är alldeles till sig av lycka över att se mig.

Då måste jag låta henne fara upp i min famn, och vips är hon i ansiktet och slickar och nafsar, och det är så sött.

Vad skall man med en hund till om man inte får gosa med den?

Nu är den ju inte min, men den är alldeles bedårande och beroendeframkallande.

Tyvärr är jag själv allt annat än bedårande när hon avlagt visit i mitt ansikte.

Spetälsk är närmast en underdrift.

Men det är det värt.

För lite valpkärlek.

Det borde alla få uppleva någon gång i sitt liv.

Allergisk, eller ej.

Jag tycker mest det är konstigt.

Det hände här om dagen när jag kurade ihop mig i soffan, och faktiskt orkade slå en signal till en vän.

Jag passade på att riva lite tånaglar under tiden.

Jo, riva.

Inte klippa.

Jag klipper sällan tånaglarna, jag liksom river bort dem för de är så små och mjuka.

Det går så bra så.

Men säg inte det till någon.

Den lilla högen med bortrivna tånaglar samlade jag ihop bredvid mig.

På en slags högtalare som står på golvet.

Vi pratade och pratade och det var mycket trevligt.

Sedan lade vi på och jag skulle ta den lilla nagelhögen och kasta i soporna.

Men den är borta!

Var i hela friden har de tagit vägen!

Jag har ju suttit här hela tiden!

Det är kusligt på något vis.

Har jag ätit upp dem?

Har jag viftat ner dem på golvet?

Har han med de blå skjortorna helt ljudlöst smugit förbi och snott dem?

Har den knaprande varelsen i vedträt lyckats ta sig ut i det fria och försett sig?

Det är besynnerligt helt enkelt.

Jag måste ju ha samlat ihop dem och gått ut till köket, eller toaletten och kastat dem utan att jag själv märkt det.

Vad mer gör jag utan att jag själv märker det?

Tafsar på folk?

Petar mig i näsan?

Får touretts syndrom och skriker könsord?

Springer runt och suddar bort från whiteboarden fast det står "låt stå"?

Och någonstans läste jag att våldsmakare ofta hävdar minnesförlust i händelse av att de begått ett brott.

Jag kanske är kriminell?

Väntar fängelse för att jag inte hittar mina avrivna tånaglar?

Då tycker jag att samhället är snedvridet.

Rättsväsendet skall väl ge blanka fan i den här frågan.

Det är bäst att jag skapar en förklädnad innan någon tipsar polisen, och lämnar ett signalement.

Nej det är inte jag som eftersöker en sådan, vilket ju i och för sig hade varit logiskt.

Det är en platsannons som ligger ute på Platsbanken.

Det är helt säkert.

Inget ljug.

En alldeles seriös platsannons där de söker en seriös hårfrisör.

Hur är en sådan.

Tänker jag.

Allvarlig?

Lite åt psykologhållet, en som nickar så där igenkännande, men inte säger så mycket?

Som lyssnar på kunden innan hon börjar klippa?

Hur är en oseriös hårfrisör?

Fladdrig och viftar med saxen så man får ducka för att inte få ögonen utstuckna?

Pladdrar och pratar skit om kunden som nyss lämnat stolen?

Tuggar tuggummi som de tappar i ditt hår och därför lämnar du salongen alldeles snaggad, fast du bara skulle toppa?

Var det jag som hade satt in annonsen i alla fall?

Jag inser nu att jag söker just detsamma.

En seriös frisör.

Svar till:

Skitfulfrilla.se

Så mjuka och lena.

Aldrig någonsin har jag träffat en människa med så lena händer.

Dem kan jag sakna.

Hon som hade sidenhänder var en riktig korthaj.

Älskade att spela kort med alla som kom i hennes väg.

Hon och morfar bodde i en liten röd stuga på landet.

Runt i kring fanns det flera andra små stugor, med flera andra små tanter och farbröder.

Och alla älskade de kortspel.

Mormor hade ett mörkbrunt träskrin där hon förvarade alla sina småpengar.

Ettöringar, tvåöringar, femöringar, tjugofemöringar, femtioöringar.

Inga kronor.

Vad jag kan minnas.

Det mörkbruna skrinet plockades fram när det vankades Poker.

De gamla samlades runt köksbordet med Perstorpsplatta.

Knarriga stolar.

Spänning i luften.

Alla tanter är runda och goa. Fylliga barmar och svällande magar.

Blommiga syntetklänningar och tofflor med korkklack.

Mormor med sitt vita papiljottlockiga hår, som ibland skiftade i lila på grund av läggningsväskan.

Jenny, mormors lilla söta kusin som har ett enormt trädgårdsland.

Ingrid,som bor i en liten stuga som luktar gröna äpplen.

Gubbarna vattenkammade.

Byxor och hängslen.

Morfar, alltid med en sång på läpparna och långkalsonger året om.

Helge, lång och senig, och en omaka make till Jenny med trädgårdslandet.

Olle, den halvdöva, hörapparatförsedda och mopedburna äkta hälften till Ingrid.

Alla med sina egna myntsamlingar.

Jag sitter uppflugen på kökspallen, närmast mormor.

Ljudnivån stiger varefter kvällen går och flaskorna med de blå segelbåtarna töms.

Men stämningen är varm och hjärtlig, jag blir aldrig rädd.

Min förväntan är också stor, för jag vet.

Jag vet, att oavsett vem som vinner i kväll, är även jag en vinnare.

Dels för att jag får vara en del av den här gemenskapen.

Dels, för att jag vet, att i samma stund som vinnaren utses, har han eller hon puttat över hela sin pengapott till min plats.

Där jag sitter.

En stor hög med mynt i olika valörer.

För dem köper jag Blåbärsigloo av Kapple-Karin som förestår kiosken nere vid färjan.

Och livet leker.