Det finns så himla många fina saker som bara väntar på att få komma in i mitt hem.
Den här helgen hade jag sett en annons om en lokal loppis, bara någon mil bort.
Där stod äldre damer uppradade.
Borden dignade av hembakt bröd av olika kvalitet.
Någon hade stickat raggsockor, tröjor och mössor i regnbågens alla färger.
Utanför stod ett par trötta tonårstjejer med två lika trötta miniponnys som man kunde få åka på.
Jag säger åka på, för det är så det ser ut när en unge med skräck i blicken blir upplyft av en kameraförsedd förälder som dirigerar den trötta tonårstjejen med ponnyn hit och dit.
Tonårssonen (som inte är min) är 191 cm lång och ville inte bli fotad med fötterna släpande i marken till häst.
En bit bort kunde man få sig en nystekt strömming om man var på humör för det.
Det var man inte.
De utlovade loppisfynden lös med sin frånvaro.
Men Röda korset kunde i sin butik i alla fall bjuda på ett par fynd.
Ljuvliga assietter.
Sex stycken för en tjuga.
Och en bedårande liten tavla med urful ram.
Sedan for vi till café.
Där är det billigt och gott och han med de blå skjortorna rullade in det som blev kvar av min kaka i en servett, för att ta med hem.
Så där som en pensionär.
Sedan for vi till ostmejeriet där han med de blå skjortorna låtsades vara proffssmakare.
Det var inte jag som sade det.
Det var han som är 191 cm lång, som viskade menande i mitt öra.
Proffssmakaren fick med sig ett par godbitar hem.
Som luktar as.
Ju vidrigare doft, ju godare smak.
Jag kan för mitt liv inte förmå mig att stoppa något som luktar gubburin i munnen.
Hur proffsigt det än skulle verka.
Sedan åt vi middag.
Sedan blev det kväll.