Så mjuka och lena.
Aldrig någonsin har jag träffat en människa med så lena händer.
Dem kan jag sakna.
Hon som hade sidenhänder var en riktig korthaj.
Älskade att spela kort med alla som kom i hennes väg.
Hon och morfar bodde i en liten röd stuga på landet.
Runt i kring fanns det flera andra små stugor, med flera andra små tanter och farbröder.
Och alla älskade de kortspel.
Mormor hade ett mörkbrunt träskrin där hon förvarade alla sina småpengar.
Ettöringar, tvåöringar, femöringar, tjugofemöringar, femtioöringar.
Inga kronor.
Vad jag kan minnas.
Det mörkbruna skrinet plockades fram när det vankades Poker.
De gamla samlades runt köksbordet med Perstorpsplatta.
Knarriga stolar.
Spänning i luften.
Alla tanter är runda och goa. Fylliga barmar och svällande magar.
Blommiga syntetklänningar och tofflor med korkklack.
Mormor med sitt vita papiljottlockiga hår, som ibland skiftade i lila på grund av läggningsväskan.
Jenny, mormors lilla söta kusin som har ett enormt trädgårdsland.
Ingrid,som bor i en liten stuga som luktar gröna äpplen.
Gubbarna vattenkammade.
Byxor och hängslen.
Morfar, alltid med en sång på läpparna och långkalsonger året om.
Helge, lång och senig, och en omaka make till Jenny med trädgårdslandet.
Olle, den halvdöva, hörapparatförsedda och mopedburna äkta hälften till Ingrid.
Alla med sina egna myntsamlingar.
Jag sitter uppflugen på kökspallen, närmast mormor.
Ljudnivån stiger varefter kvällen går och flaskorna med de blå segelbåtarna töms.
Men stämningen är varm och hjärtlig, jag blir aldrig rädd.
Min förväntan är också stor, för jag vet.
Jag vet, att oavsett vem som vinner i kväll, är även jag en vinnare.
Dels för att jag får vara en del av den här gemenskapen.
Dels, för att jag vet, att i samma stund som vinnaren utses, har han eller hon puttat över hela sin pengapott till min plats.
Där jag sitter.
En stor hög med mynt i olika valörer.
För dem köper jag Blåbärsigloo av Kapple-Karin som förestår kiosken nere vid färjan.
Och livet leker.