Det är bara jag igen, om ni undrar...

Nej, det är inte jag som skrivit den här boken. Om någon nu trodde det...

Fick vi nyss reda på.

Det var ju en trevlig överraskning.

Borde hon inte vid det här laget förstått hur dumt det är?

Hur dyrt det är?

Hur farligt det är?

Står man där som en fågelholk och ser dum ut igen då.

Tråkigast blir det nu för henne själv.

Veckopengen kommer att frysa inne.

Busskortet som skulle ta henne runt halva Sverige när helst hon behagade hela sommaren, ryker.

Ingång 20.00, vardag som helg.

På obestämd tid.

Blir ju roligt.

När blir barn smarta nog att förstå sitt eget bästa?

Någon som vet?

Ändå vill jag döda dem allesammans.

Slänga ett maskingevär över axeln och peppra på.

Skrika "Dö då mutherfucker"!

Och tömma magasinet fem gånger om.

Ratatatatatatatatatatatatatattatatatatatataata!

Så att det ekar i kvarteret.

Sedan samlar jag hop dem alla och slänger i en stor hög som jag tänder på.

Poff!

En stor jävla eldsvåda.

Och sedan blev det tyst.

De jag vill döda är de kajor och fiskmåsar som gör dagar och nätter outhärdliga.

Jag mår fysiskt illa av att höra dessa djur från helvetet skrika och gapa hela tiden.

Det går inte att sova med öppet fönster och det går knappt att vara ute över huvud taget.

Jag ljuger inte!

Det är värre än någonsin och jag vill bara rulla ihop till en boll och gråta av utmattning.

Jag vill sitta i min hammock efter jobbet.

Läsa en bok och andas frisk luft.

Går fan inte!

De är överallt och jag kan inget göra åt det.

Finns det någon som kan.

Snälla hjälp.

Jag tyar inte längre...

Löprundan alltså.

Jag trotsade spöregnet och satte kurs mot elljusspåret som bjöd på vattenpölar, hala rötter och plaskvått gräs, som slog mot mina lår.

Det verkar ju vara ett uselt spår, kanske ni tycker nu.

Med gräs upp till låren.

Men det är så det ser ut.

Jag har ingen aning om det är någon som har som arbetsuppgift att se till de där spåret.

Det ligger för det mesta öde, utom förra rundan när jag mötte två män vid olika tillfällen, som glodde storögt på mig.

Det kan vara för att jag sprang åt fel håll.

Men det spelar  ingen roll vilket håll man tar.

Det blir lika långt om man springer medsols som motsols.

I dag mötte jag inte en själ.

Jag var ensam i skogen och det var mina egna flåsande andetag som ekade mellan träden.

Tänkte att jag skulle sätta personligt rekord på 1,5 varv.

Det är svårt att göra det när man springer fel, tvingas vända, blir sur, och stannar klockan.

Sedan for jag hem.

Och sedan kom en bror till han med de blå skjortorna.

Med sig hade han sin sambo som visade sig vara gravid.

I nionde veckan minsann.

Strålande lyckliga ungdomar och vi medelålders sitter i soffan och pratar barn.

Vi bombar dem med frågor men de har inga svar, ungen är ju nyss tillverkad.

Hur kan de ha en aning om vad den skall heta, vilket kön den har, vad den skall utbilda sig till och det ena med det andra.

Sedan for de vidare mot sitt hem som ligger tre timmars bilfärd bort.

Vi medelålder såg på en dålig film.

Som vanligt.

Varför ser vi aldrig en bra film?

Har jag blivit kräsnare med åren?

Det är evigheter sedan jag såg en riktigt bra film.

Jag längtar efter en riktigt bra film att skratta och gråta till.

Bita på naglarna och gömma mig bakom en kudde till.

Kanske kommer den i kväll.

Vad är oddsen för det?

En dänga från förr som jag dystert kan sjunga med i nu.

Nittonde juni i dag.

Kanske tretton grader varmt.

Regnet smattrar på fönsterbläcket.

Solen har dött.

Hur blir det nu med tomatplantorna.

Blir det någonsin en endaste liten tomat på någon av dem.

Jag har ingen aning.

Men det ser mörkt ut på avbytarbänken på Villagatan 9.

På avbytarbänken sitter jag och väntar på att ta min löparrunda.

Den som skall bli min favorit.

Där jag skall slipa tiden och bli snabbare och snabbare på fem kilometer.

Det är det som är målet.

Det är ingen som sagt åt mig att snöra på skorna ännu.

Men det kommer snart.

Jag vet det.

Han med de blå skjortorna knyter just på sig sina.

Han tar en annan runda och räds inte regnet.

Borde ju inte jag heller göra, som har spelat fotboll i regn och snöslask år ut och år in.

Det kanske är åldern.

Får man skylla på den?

Nej det får man inte.

Jag vill leva länge och njuta.

Av livet.

Kärleken.

Barn och barnbarn.

Och den lilla valpen.

Då är det upp till mig.

Att snöra på mig skorna.

Det finns ingen som gör det åt mig.

Sköldingespåret, här kommer jag.

Om du hinner se mig när jag springer så jävla fort!

Här sitter jag med fårskinnstofflor och fryser.

Sommaren som kom av sig kan vi kalla det här kapitlet.

Om det hade varit en bok.

Nu är det inte det.

Men likförbannat har sommaren kommit av sig, och vart fan har den tagit vägen.

Det är alldeles för kallt för att vara sjuttonde juni.

Snart skall jag hämta han med de blå skjortorna som kommer till tågstationen.

Vi har bestämt oss för att ha myskväll.

På tu man hand.

Så där som man hade förr.

När man var nyförälskad.

Jag vet inte när man skall sluta kalla sig nyförälskad, men jag anser att vi varit tillsammans för länge för att räknas till den kategorin.

Vi köper färskpotatis och kött som jag tycker blir för segt.

Ser på film och somnar i soffan.

Som man inte gjorde förr.

När man var nyförälskad.

Då sov man aldrig, utan njöt av varje sekund man kunde få tillbringa tillsammans.

Vi njuter visserligen nu också, när vi orkar hålla oss vakna.

För det är ju den där förbannade tröttheten.

Som kommer som en snyting varje kväll.

Alldeles för tidigt.

Men snart är det semester och snart kommer orken.

Skål för den!

Den där som stod uppe förra sommaren.

Vi tog ju bara halva väggen i fjol,  för det var det han med de blå skjortorna tyckte att vi mäktade med.

Så då är halva kvar.

Skall bli så roligt.

Jag älskar att veva med hammaren och slå i spikar så det ekar i kvarteret.

Det enda kruxet är att det är s förbannat högt.

Säkert...... Tio meter?

Jag vet inte för jag har inget ögonmått, men någonstans där omkring.

Hur som helst.

Där skall vi stå och balansera med hammare och spik och ducka för getingar som anfaller.

Men det blir verkligen jättefint.

Jag skulle kunna ta en bild och visa.

Den som är färdig och den som är ogjord.

Se om ni ser någon skillnad.

Som en gissningslek.

Fast man vinner inget.

Kommer snart!

Nej jag har inte blivit religiös.

Jag har varit värdinna för en studentmottagning.

En studentplanering kräver sin insats.

Jag gav allt jag hade.

Planerade lite.

Skrev körschema.

Körscheman.

Det var flera.

Helgen innan mottagningen bakade jag de tårtor som skulle förtäras till kaffet.

De kunde nämligen frysas.

Har jag skrivit det förut???

Men i alla fall.

Tårtorna frös jag in i frysfolie med plastyta.

En fantastisk produkt.

Rekommenderas.

Dagen innan studenten var det dags för smörgåstårtor.

Tre till antalet.

Plåtstorlek.

Egentligen hade jag behövt en hink till den smet jag smockade ihop.

Men jag hade ingen som var ren.

Det kan ha varit de fulaste tårtor jag någonsin gjort.

Men orken hade liksom tagit slut.

Senare samma dag, skulle jag och hon som tog studenten handla till den champagnefrukost som skulle intas i vår trädgård.

Klockan nollsex noll noll.

Drygt tjugo ungdomar med sudentmössan bakochfram tågade in i min trädgård och satte sig till bords.

De skålade och sjöng.

Spelade musik och tutade i visselpipor.

Skrattade och grät.

Det var en som var utan underbyxor visade det sig.

Hade provat alla möjliga sorter, men alla syntes under den lilla klänningen.

Jag tycker väl att eftersom alla ändå vet att man har underbyxor, gör det väl inget om de syns?

Men jag är å andra sidan fyrtiofyra fyllda.

Som ni vet.

Jaja.

Sedan for alla iväg till skolan, utom vi som var kvar och tog hand om disken.

Som en sådan där vits från 90-talet ni vet?

Alla barn...

Jaja.

Klockan tretton nollnoll var det dags för utspring.

Vi hade gjort en fin skylt som sig bör, och i vimlet av studenter och gratulanter letade hon sig fram till oss.

Hon fick ett ton gosedjur om halsen, och sprang snart iväg mot det lastbilsflak som tutande skulle köra dem genom stadens gator.

De var så lyckliga allesammans!

Vi hade planerat att gästerna skulle anlända klockan femton nollnoll.

Så att vi hann förbereda lite innan.

Göra lite fint och så.

Ca fjorton nollnoll satt de flesta på plats vid de utställda borden.

Hann vi inte förbereda någonting då.

När jag kom hem sprang han med de blå skjortorna som en skottspole fram och tillbaka, och jag blev yr och visste inte vart jag skulle ta vägen.

Gästerna var ju törstiga!

Vi som hade hämtat sådan där krossad is på Ica som skulle hällas i den lövade skottkärran som fyllts med diverse drycker, fick skita i löven och göra det bästa av situationen.

Nej.

Vi sket inte i löven.

Inte bokstavligt.

Sedan kom studenten hem och var lite för full.

Det viskade hon i alla fall i femtonåringens öra när det var dags för presentöppning.

Hon var överlycklig över alla fina presenter.

Och gästerna åt och drack, och plötsligt hade jag som inte ätit på två dagar, fått lite för mycket att dricka.

Men då hade de flesta tackat för sig och gått hem.

Kvar var bara hon från Nyköping med sin make, och studentens kompisar som strömmat till.

De dansade i mitt vardagsrum, men jag fick inte vara med för då blev min student arg, och skrek att jag skulle gå.

Jag måste verkligen ordna en fest så jag får dansa!

Kom ihåg det!

Ja, och sedan var det bara vi kvar igen.

Vi som skulle ta hand om disken.

Ni vet...

Sveriges nationaldag.

Firades med att resa den byggställning vi skall klättra runt på i sommar.

Firades med att krypa runt på  alla fyra och rensa ogräs.

Firades med att baka de två sista av fem tårtor som skall plockas fram till studenten.

De går nämligen att frysa.

Tack gode gud för det.

När det är dags plockar man fram dem och smackar på grädde och bär.

Får de tina under tiden.

Faktiskt gick vi också med en kort bit i paraden som hade vägen förbi vårt hus och vidare upp i Thuleparken.

Thuleparken är vår Hembygdsgård kan man säga.

Där var massor av folk som satt och fikade i solskenet.

Där var underhållning och korvförsäljning.

Erbjudande om att gå med i hembygdsföreningen och få två hemstöpta ljus på köpet.

Värde tjugofem kronor.

Gjorde inte vi.

Vi gick hem och lagade mat.

Sedan ville han med de blå skjortorna åka till golfbanan och slå en hink.

Det blåste storm men det märkte han inte för han hade så roligt.

Och sedan blev det kväll och 21.15 for han ut och tog ner flaggan som skulle vara nere kl 21.00.

Senast.

Jag vet inte vad som händer nu, men än har ingen flaggpolis dykt upp.

Här om morgonen hittade han med de blå skjortorna spår efter en mus i vårt skafferi.

Den hade tuggat och gnagt på det mesta utom matvarorna.

Det är jag glad för.

Jag vill inte dela matvaror med en mus.

Hur i hela friden den tagit sig in, och sedan ut, är en gåta.

Han som hittat spåren pekar ännu en gång på ett hål som inte finns.

Jag vet att möss är små.

Men som en myra?

Hur som helst så hittade vi återigen tydliga tecken på att vi haft nattligt besök igen.

- Vi har ett problem, säger han med de blå skjortorna som ligger på alla fyra inne i skafferiet.

Jag som inte vill ha något problem, är bakfull och orkar inte med att lösa den här gåtan just nu.

Då hör jag plötsligt hur det bonkar inne i vardagsrummet.

Där flyger en fågel fram och tillbaka mellan rutorna och vill ut.

Varför i hela friden flög du in då ditt spektakel, ropar jag, men fågeln bryr sig inte om det.

Och vi som fick våra fönster tvättade i går.

Av proffs.

På elitnivå.

Och nu fladdrar den där fågeln med öppen mun fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Han med de blå skjortorna visar hur jag skall ställa mig i dörröppningen och vifta med armarna.

Inte heller det bryr sig fågeln om.

Slutligen far den ut genom ett av alla de fönster vi ställt på vid gavel, och jag kan lättad slå mig ner i hammocken med dagens första kopp kaffe.

Han med de blå skjortorna skall följa med grannen till golfbanan och har tagit på sig regelrätt golfmundering.

Jag vinkar adjö och lägger mig tillrätta i hammocken.

Låter den gunga mig till ro.

Min kropp är nästan död efter att ha nyttjats som flyttgubbe.

Livslängden på en flyttgubbe borde vara....

En vecka?

Som Emils pappa skulle ha sagt.

Hur i hela friden kan man välja ett sådant yrke?

Det är VEDERVÄRDIGT att vara flyttgubbe.

Eller flyttkärring i mitt fall då.

-Jag är så svag, stönar hon som byter lägenhet.

-Bär du, jag kan inte.

Och jag bär.

Och jag bär.

Och jag bär.

De sista vändorna är det knappt  benen tar mig upp för de sista trappstegen.

Jag är fullkomligt slut.

Pojkarna som druckit Red Bull (ja, jag köpte det) ler tappert när svetten lackar.

De tackar för sig och åker hem (hoppas de höll sig på vägen) till sina fruar och barn.

Och då är det dags för mig att städa.

Det tycker hon som just fått en ny lägenhet är helt ok.

Inte tungt alls.

Så hon gnor på.

Halv fem skall jag vara i skolan för att träffa den andra ungens mentor.

Vi gör det regelbundet då ungen tycker att det är fullkomligt onödigt med skolgång.

- Varför måste vi läsa en jävla massa när det redan finns ett facit!

- Då kan vi ju lika bra få det och spara massa tid. Så man kan göra något vettigt i stället.

Ungefär så resonerar hon.

Mentorn plockar fram frånvarorapporten.

Nej men!

En sida bara?

Jag är ironisk.

En hel jäkla sida med frånvaro och sena ankomster.

Betygsvarning.

Varför ser det ut så här?

-Venne.

Biter på naglarna som inte finns.

Vi pratar och dividerar för vilken gång i ordningen?

Sommarskola tre veckor.

Det blir ju roligt när de andra har sommarlov.

När kvällen kommer är jag tom.

I huvudet.

I kroppen.

I själen.

Men i morgon är en annan dag.

Nej, det är inte jag som skall flytta.