Löprundan alltså.
Jag trotsade spöregnet och satte kurs mot elljusspåret som bjöd på vattenpölar, hala rötter och plaskvått gräs, som slog mot mina lår.
Det verkar ju vara ett uselt spår, kanske ni tycker nu.
Med gräs upp till låren.
Men det är så det ser ut.
Jag har ingen aning om det är någon som har som arbetsuppgift att se till de där spåret.
Det ligger för det mesta öde, utom förra rundan när jag mötte två män vid olika tillfällen, som glodde storögt på mig.
Det kan vara för att jag sprang åt fel håll.
Men det spelar ingen roll vilket håll man tar.
Det blir lika långt om man springer medsols som motsols.
I dag mötte jag inte en själ.
Jag var ensam i skogen och det var mina egna flåsande andetag som ekade mellan träden.
Tänkte att jag skulle sätta personligt rekord på 1,5 varv.
Det är svårt att göra det när man springer fel, tvingas vända, blir sur, och stannar klockan.
Sedan for jag hem.
Och sedan kom en bror till han med de blå skjortorna.
Med sig hade han sin sambo som visade sig vara gravid.
I nionde veckan minsann.
Strålande lyckliga ungdomar och vi medelålders sitter i soffan och pratar barn.
Vi bombar dem med frågor men de har inga svar, ungen är ju nyss tillverkad.
Hur kan de ha en aning om vad den skall heta, vilket kön den har, vad den skall utbilda sig till och det ena med det andra.
Sedan for de vidare mot sitt hem som ligger tre timmars bilfärd bort.
Vi medelålder såg på en dålig film.
Som vanligt.
Varför ser vi aldrig en bra film?
Har jag blivit kräsnare med åren?
Det är evigheter sedan jag såg en riktigt bra film.
Jag längtar efter en riktigt bra film att skratta och gråta till.
Bita på naglarna och gömma mig bakom en kudde till.
Kanske kommer den i kväll.
Vad är oddsen för det?