En dänga från förr som jag dystert kan sjunga med i nu.
Nittonde juni i dag.
Kanske tretton grader varmt.
Regnet smattrar på fönsterbläcket.
Solen har dött.
Hur blir det nu med tomatplantorna.
Blir det någonsin en endaste liten tomat på någon av dem.
Jag har ingen aning.
Men det ser mörkt ut på avbytarbänken på Villagatan 9.
På avbytarbänken sitter jag och väntar på att ta min löparrunda.
Den som skall bli min favorit.
Där jag skall slipa tiden och bli snabbare och snabbare på fem kilometer.
Det är det som är målet.
Det är ingen som sagt åt mig att snöra på skorna ännu.
Men det kommer snart.
Jag vet det.
Han med de blå skjortorna knyter just på sig sina.
Han tar en annan runda och räds inte regnet.
Borde ju inte jag heller göra, som har spelat fotboll i regn och snöslask år ut och år in.
Det kanske är åldern.
Får man skylla på den?
Nej det får man inte.
Jag vill leva länge och njuta.
Av livet.
Kärleken.
Barn och barnbarn.
Och den lilla valpen.
Då är det upp till mig.
Att snöra på mig skorna.
Det finns ingen som gör det åt mig.
Sköldingespåret, här kommer jag.
Om du hinner se mig när jag springer så jävla fort!