Fredag

Så kom fredagen.
Halva har redan gått, vilket betyder att hälften är kvar.
Tänk att man tycker så mycket om fredagar.
Folk är i allmänhet mer uppsluppna och tillmötesgående på fredagar tycker jag mig märka.
Skrattar och ler mycket mer än på tisdagar.
Jag hör till dem.
Som känner mig mer tillfreds på fredagar.
Varannan fredag kan jag ta mig en öl (jag har lärt mig att dricka öl plötsligt!) eller en drink och bli så där lagom avslappnad och skön som man blir då.
Varannan fredag måste jag hålla mig nykter för då inleds mammavecka, och gud vet vad som händer då.
Nu har ju i och för sig femtonåringen blivit så oerhört skötsam, men det kan ju hända andra saker som gör att jag måste vara körbar.
Till exempel kan ju tåget som hon åker med köra på en älg som kladdar ner hela tåget, och köttslamsor som letar sig in i gången kanske träffar henne i håret, och då måste hon ju hem och tvätta det, för vem vill gå i Katrineholm med älgslamsor i håret?
Inte hon i alla fall.
Och då är det ju toppenbra att jag kan komma farande i den svarta bilen och hämta henne.
Eller så missar hon bara tåget.
Det kanske är mer rimligt.
Nåja.
Det är i alla fall fredag.
I mammaveckan.

Han ringde inte

Nåja.
Det är inte alltid Han med de blå skjortorna agerar efter regelboken.
Efter min regelbok alltså.
Paragraf 39:
När man är på konferens med övernattining ringer man hem och säger god natt till sin hustru.
Hade gått honom helt förbi.
De roade sig kungligt och inte vet jag om det var förbjudet att ursäkta sig från middagsbordet i tre minuter?
I alla fall så låg jag där i sängen med lampan tänd, för det måsta jag ha när jag sover ensam, och väntade på att han skulle ge ifrån sig ett livstecken.
Som inte kom.
Han kanske är död tänkte jag.
Ljuger jag lite, för jag tänkte bara att han var en förbannad idiot som inte ville höra av sig när han visste att jag väntade.
Sådant kan jag bli nedstämd över.
Att känna mig bortprioriterad och bortglömd.
Kan han tänka på nästa gång han kommer och viftar med sitt stånd, tycker jag.
Eller nåt..

Hon är förändrad

Femtonåringen är förändrad.
Det är helt sanslöst förstår ni.
Och samtidigt helt fantastiskt.
En dag, när jag antagligen inte tyckte att jag hade något vettigt att företa mig, städade jag hennes rum.
Från golv tilltak.
Lådor och skrymslen.
Garderoben rev jag ut fullkomligt, och hälften hamnade i smutsen, resten kunde vikas in igen.
Sedan bäddade jag rent och väntade på att hon skulle komma hem.
Normalt sett gillar hon inte städade rum.
Har hon sagt.
Nu har det gått snart 2 veckor och det är fortfarande lika fint!
Hon hänger upp.
Lägger smutstvätt där den hör hemma.
Plockar upp från golvet, och blir till och med irriterad när någon kompis stökar till!
I går när hon kom hem från skolan, berättade hon att hon talat med de lärare i vars ämnen hon hade halkat efter, bara för att se hur hon låg till nu.
Och alla tre hade sagt att hon låg i fas!
Jag blev så glad för hennes skull.
Och stolt.
Jag har i och för sig alltid varit stolt över henne.
Hon går sin egen väg.
Men det är lite svårare att hantera någon som röker, rymmer, skolkar och säger" venne" på varje fråga man ställer.
Om hon sedan blir sångerska, smyckesdesigner, advokat, ungdomsledare eller gud vet vad, spelar ingen roll.
Bara hon är som hon alltid varit.

Skogens guld

Vi tog på stövlar, satte oss i bilen, åkte på måfå, parkerade och klev ur.
Jag hade sett till att vi hade både korg och papperskasse med, ifall vi skulle hitta någon svamp.
Bara ett par hundra meter från vägen trodde vi att vi såg i syne.
Vi hade aldrig någonsin sett så mycket svampar.
Jag ville nästan gråta för det var alldeles alldeles underbart alltsammans.
Svampen.
Maken.
Tystnaden.
Doften.
Varför i hela friden gör vi inte detta oftare, funderade vi medan vi plockade och plockade.
Men nu var vi i alla fall där, och vi kunde inte nog glädjas åt vår nyfunna skatt.
Tänk all god mat vi skall laga, och tänk vad trevligt att kunna överräcka en påse egenplockad svamp till någon man tycker om.
På bara någon timma hade vi fyllt våra korgar, och vi begav oss hem.
Några timmar senare stod jag fortfarande vid spisen och förvällde.
Trots att jag använde två stekpannor!
Till middag blev det naturligtvis pasta med bacon/svampsås.
Så otroligt gott, och vi njöt i fulla drag där vi satt med våra trötta ryggar och skitiga naglar.
Klockan nolltre nollnoll vaknade jag av fruktansvärda magkramper.
Tillbringade sedan resten av natten halvsovandes på toaletten.
Jag har ett svagt minne av att jag fick ont i magen sist jag åt svamp, men jag tänkte att det kanske var en tillfällighet.
Vilket det bevisligen inte var.
Jag tål helt enkelt inte denna underbara skogsdelikatess.
Får nöja mig med att dela med mig till andra då.

Polisen

En strålande solig lördagmorgon.
"Ring så spelar vi" på radio.
Och jag märker att jag blivit gammal sedan jag sist lyssnade, för jag kan svaren på frågorna.
"Äpple"!, gapar jag rakt ut och hoppas att hon som ringt in skall höra mig och svara rätt.
"Kvällstoppen"!
"Maj"!
Jag fortsätter ösa ur mig rätt svar och ler triumferande mot Han med de blå skjortorna, som sitter försjunken i en bok om en vedervärdig polis som kallar kvinnor för "jävla snipfittor".
Han skrattar gott åt grisiga kommentarer och formuleringar.
Jag tycker polisen är vidrig och känner att det är tur att han bara är en fiktiv person.
............För det är han väl?
Kommer jag på mig själv att tänka.
Eller är det så att män generellt säger en sak, men menar en helt annan?
.
Du kan prata med mig, jag lyssnar= Mal på du, jävla harpa, jag sover med öppna ögon.
Nyklippt, vad snyggt= Hur i helvete tänkte du nu.
Jag känner för en myskväll=Måste vi prata, kan jag inte bara köra in den, du behöver bara ligga där.
Du är mitt allt= Du var den som blev över, men jag tänker på andra när vi har sex.
.
Men nu har jag bestämt mig.
Jag vet att varenda ord Han med de blå skjortorna säger, stämmer överens med det han tänker.
Så det så!

Femtioårskris

Jag tar mig i kragen och går utanför dörren.
Iklädd gympaskor.
Det var alldeles för länge sedan.
Men de är inte mitt fel.
Det är soffans.
Som är så himla inbjudande när man kommer hem efter en arbetsdag.
Det är också rumpans fel eftersom den anser sig passa så fint ihop med soffan, att den inte förmår sig lämna den när den väl slagit dig ner.
Det är som att den sugs fast.
Och han med de blå skjortorna jobbar på sitt håll med en lätt femtioårskris.
Han fyller i och för sig inte femtio ännu.
Men kroppen tror det, och har fått en kris.
Den springer och går på gym.
Spelar badminton och cyklar.
Gör situps och armhävningar.
Och han följer bara med.
Så jäkla bekvämt liksom.
Han behöver inte göra någonting själv.
Benen bara går och går.
Händerna kopplar grepp bakom nacken, och hej och hå, sextiofyra sextiofem åttiosju och hundratvå situps har magen dragit ihop i ett nafs.
Och trampa på cykeln med högsta motstånd, inga problem!
Det sköter krisen om förstår ni.
Nu är ju jag inte femtio.
Utan fyrtiofyra.
Och det är då kroppen motarbetar en som allra mest.
Det har i alla fall jag hört.

De pratade om grönsaker

"På äldreboendet Heden är det hälsovecka hela denna vecka. På onsdag skall personalen prata om grönsaker"
Kunde man läsa i vår lokala morgontidning en dag i början av september.
Så oerhört innovativt!
De ligger i framkant på äldreboendet Heden.
De tänker prata om grönsaker.
Så exalterad personalen måste ha varit inför denna magiska onsdag när de skulle få prata om grönsaker!
Vad skulle de säga?
Hur skulle det sägas?
Skulle alla säga något?
Jag föreställer mig hur de samlas i ett gemensamt TV-rum de gamla normalt sett förfogar över.
De gamla har knölats ner i sina sängar för att sova middag, vare sig de ville eller inte.
De som är lediga har extrainkallats och får sätta upp komptimmar på sin tidrapport som kompensation.
Som vanligt är det en ganska uppsluppen stämning som sprider sig i rummet när de slår ner sina rumpor i de nerkissade sofforna och stolarna.
Eftersom allt är som vanligt är Doris surmulen och knixar fram och tillbaka med det ena benet över det andra, samtidigt som hon ideligen rättar till sitt nylagda hår.
Hon har motvilligt tagit sig till jobbet på ledig dag, och känner sig avogt inställd till ämnet.
Grönsaker.
Det är väl inget nytt.
Vad skall de prata om det för.
Det är ju inte ens gott.
Hon slutade äta grönsaker den dag hon flyttade hemifrån och har inte saknat det för fem öre.
Lik förbannat sitter hon här.
På ledig dag.
Men hon tänker banne mig inte säga något, den saken är klar.
Nu kommer grönsaksföreläsaren in med en hemlighetsfull min i ansiktet.
En påse i handen.
- Kan ni gissa vad den här påsen innehåller?
Hon plirar med ögonen och tittar från den ena till den andra.
Svingar påsen försiktigt fram och tillbaka.
- Ingen?!
- Frukt, ropar Inger och viftar med sina händer i luften.
Skall människan ut och flyga, tänker Doris surt.
- Nej säger grönsaksföreläsaren, inte frukt utan...
-Sprit! ropar Åsa som alltid måste vara så vulgär.
Grönsaksföreläsaren suckar lite uppgivet och häller ut innehållet på bordet samtidigt som hon säger;
- Grönsaker!
- I dag har vi samlats för att prata om grönsaker.
.
Ungefär så här kan det se ut när min fantasi får fritt spelrum.
För jag har naturligtvis ingen aning om vad som sades om grönsaker på äldreboendet Heden den sjunde september 2011.
Jag bara hittar på lite.

Draken

En kollega till mig har en son på tre år.
Den treåriga sonen har ett svärd.
Förmodligen ett sådant som alla andra treåriga pojkar har.
En dag bonkade han svärdet i huvudet på en treårig flicka.
Uppståndelsen blev stor.
Inte fan får man bonka andra ungar i huvudet med svärdet!
Det måsta han väl förstå!?
Flickan grät och hennes mamma klappade tröstande om henne.
Min kollega gjorde sitt bästa,för att efter konstens alla regler tillrättavisa sin treåring.
Pillemariskt lägger han då huvudet på sned, och säger;
- Men jag trodde hon var en drake.
.
I går var jag på en marknad.
En sådan där med knallar och stånd där de säljer korvar, nyckelringar, hemstickade tofflor, bullar och annat man inte visste att man behövde.
Och vad springer jag på?
Ett svärd!
Kan för mitt liv inte motstå frestelsen.
Jag väljer ett svart.
Det tycker jag känns mest autentiskt på något vis.
Vilket rövare har ett blått eller ett illgrönt svärd om jag får fråga?
På måndag kommer jag att överräcka svärdet till en av mina kolegor som har en himla massa att göra.
Hon är så himla duktig på det hon gör, och det är inget som gått andra förbi.
Hon får ständigt nya uppgifter att lösa åt andra som inte anser sig ha tid, kunna eller vilja lösa detta själv.
.
Måndag morgon:
En person stegar fram till hennes skrivbord.
- Du, de här siffrorna du tagit fram, jättebra verkligen, men jag skulle vilja ha dem redovisade på ett annat sätt.
- Ett annat sätt? frågar min kollega.
- Hur tänker du då?
- På ett helt annat sätt än just så här.
Personen som vill ha hjälp pekar demonstrativt på sitt armbandsur.
- Jag går in i möte om..
Klonk!
Får han ett slag i huvudet av svärdet.
Han sätter resten av meningen i halsen och ser ganska förvånad ut.
- Men va i hel... Mer får han inte fram.
Min kollega lägger huvudet på sned och säger med vän röst;
- Men jag trodde du var en drake.
.
Ungefär så tänkte jag mig.

Bröllopsdag

Härlig dag och kväll väntar mig.
I Huvudstaden, som jag normalt sett inte känner mig särskilt bekväm i.
Men nu skall här firas Bröllopsdag förstår ni!
Det var egentligen i måndags, men vem firar bröllopsdag på en måndag?
Han med de blå skjortorna håller i kontrollspaken.
Lunch på valfri restaurang.
Checka in på Ulvsunda slott i Bromma.
Göra sig fin.
Åka till Italiensk restaurang.
Vidare till Circus och se "Ljust och fräscht".
Tillbaka till Ulvsunda och sova sött i sängen på slottet.
Jag känner att detta kommer att bli en underbar bröllopsdag.
Den andra i ordningen.
Och jag är så glad att det är Han som går vid min sida resten av mitt liv.
Tack älskade Du!
För att Du valde livet med mig.