Jag tar mig i kragen och går utanför dörren.
Iklädd gympaskor.
Det var alldeles för länge sedan.
Men de är inte mitt fel.
Det är soffans.
Som är så himla inbjudande när man kommer hem efter en arbetsdag.
Det är också rumpans fel eftersom den anser sig passa så fint ihop med soffan, att den inte förmår sig lämna den när den väl slagit dig ner.
Det är som att den sugs fast.
Och han med de blå skjortorna jobbar på sitt håll med en lätt femtioårskris.
Han fyller i och för sig inte femtio ännu.
Men kroppen tror det, och har fått en kris.
Den springer och går på gym.
Spelar badminton och cyklar.
Gör situps och armhävningar.
Och han följer bara med.
Så jäkla bekvämt liksom.
Han behöver inte göra någonting själv.
Benen bara går och går.
Händerna kopplar grepp bakom nacken, och hej och hå, sextiofyra sextiofem åttiosju och hundratvå situps har magen dragit ihop i ett nafs.
Och trampa på cykeln med högsta motstånd, inga problem!
Det sköter krisen om förstår ni.
Nu är ju jag inte femtio.
Utan fyrtiofyra.
Och det är då kroppen motarbetar en som allra mest.
Det har i alla fall jag hört.