Vi tog på stövlar, satte oss i bilen, åkte på måfå, parkerade och klev ur.
Jag hade sett till att vi hade både korg och papperskasse med, ifall vi skulle hitta någon svamp.
Bara ett par hundra meter från vägen trodde vi att vi såg i syne.
Vi hade aldrig någonsin sett så mycket svampar.
Jag ville nästan gråta för det var alldeles alldeles underbart alltsammans.
Svampen.
Maken.
Tystnaden.
Doften.
Varför i hela friden gör vi inte detta oftare, funderade vi medan vi plockade och plockade.
Men nu var vi i alla fall där, och vi kunde inte nog glädjas åt vår nyfunna skatt.
Tänk all god mat vi skall laga, och tänk vad trevligt att kunna överräcka en påse egenplockad svamp till någon man tycker om.
På bara någon timma hade vi fyllt våra korgar, och vi begav oss hem.
Några timmar senare stod jag fortfarande vid spisen och förvällde.
Trots att jag använde två stekpannor!
Till middag blev det naturligtvis pasta med bacon/svampsås.
Så otroligt gott, och vi njöt i fulla drag där vi satt med våra trötta ryggar och skitiga naglar.
Klockan nolltre nollnoll vaknade jag av fruktansvärda magkramper.
Tillbringade sedan resten av natten halvsovandes på toaletten.
Jag har ett svagt minne av att jag fick ont i magen sist jag åt svamp, men jag tänkte att det kanske var en tillfällighet.
Vilket det bevisligen inte var.
Jag tål helt enkelt inte denna underbara skogsdelikatess.
Får nöja mig med att dela med mig till andra då.