Nåja.
Det är inte alltid Han med de blå skjortorna agerar efter regelboken.
Efter min regelbok alltså.
Paragraf 39:
När man är på konferens med övernattining ringer man hem och säger god natt till sin hustru.
Hade gått honom helt förbi.
De roade sig kungligt och inte vet jag om det var förbjudet att ursäkta sig från middagsbordet i tre minuter?
I alla fall så låg jag där i sängen med lampan tänd, för det måsta jag ha när jag sover ensam, och väntade på att han skulle ge ifrån sig ett livstecken.
Som inte kom.
Han kanske är död tänkte jag.
Ljuger jag lite, för jag tänkte bara att han var en förbannad idiot som inte ville höra av sig när han visste att jag väntade.
Sådant kan jag bli nedstämd över.
Att känna mig bortprioriterad och bortglömd.
Kan han tänka på nästa gång han kommer och viftar med sitt stånd, tycker jag.
Eller nåt..
men fyfan! hahha
skriven