Det är bara jag igen, om ni undrar...

Tänk om det vi tror är vår vardag och vårt liv, inte alls är det.

Tänk om allt vi drömmer är det egentliga livet, och det som sker i "vaket" tillstånd, är en parallell värld, som vi måste ha som balans till allt det knasiga vi upplever i vårt riktiga liv - som ju är i drömmen.

Vad konstigt det vore.

Men tänk om det är sant.

Vi kanske är lurade allesammans.

Usain Bolt kanske inte alls är snabbast i världen, för det är det jag som är.

Jag har en unik spurtförmåga nämligen.

Men det vet ju inte han, för han har väl egna drömmar kan jag tänka.

Där han sitter och dinglar med benen på en pall i ett dörrhål på en blåsig turistbyrå en en småstad någonstans i Sverige.

Och svarar på frågor som ställs av förvirrade turister.

Usain Bolt talar naturligtvis flytande svenska.

Hur skulle han annars klara av sitt jobb.

Och när BAO uppträder är det ingen annan än jag som är sångerskan med näktergalsstämman.

Helene Sjöholm driver ett företag som arrangerar kickoffer med luftballongsfärder som specialitet.

Hon kan inte sjunga alls, och förresten inte prata heller, för hon är stum.

Därför händer det att luftballongen flyger all världens väg när hon släpper tåtar och snören för att göra sig förstådd på teckenspråk. 

Därför går luftballongsföretaget inget vidare. 

Det går faktiskt inte alls.

Helene Sjöholm tvingas stämpla.

Och blir osams med A-kassan.

Men jag både sjunger och springer.

Bland annat.

För den där übersnygga Kate Winslet som spelar i Titanic.

Tadaaaaaa!

Är ingen annan är jag, naturligtvis!

Kate Winslet sitter och röker i en rörig lägenhet.

Med smutsigt hår.

Plitar ihop några inlägg på den blogg hon driver.

Den är det ingen som läser.

Och jag, jag bara springer och sjunger samtidigt som jag är så övernaturligt snygg att det gör ont.

Ja.

Och sedan kanske jag vaknade.

Och levde vidare i det parallella livet.

Eller vad det är.

 

 

 

 

 

Och i dag var det en som hade en MYRA i sin dödsannons.

Jag vill inte ens tänka på vad det betyder.

En annan sak jag funderat på är att skriva en kokbok.

Nu kan jag se hur alla flackar med blicken hit och dit och inte har en aning om vad de skall säga.

Kokbok?

Men du är väl inte så bra på att laga mat, säger de försiktigt.

För att inte såra.

Nej.

Det är inte det jag säger.

Men vem i hela friden har ett sådant där PERFEKT kök som finns i kokböckerna man köper?

Perfekta skålar, vispar, uppläggningsfat.

Alla ingredienser upphällda i små skålar innan de skjutsas ner i den stora skinande beredningsskålen.

SKJUTS ner i skålen, och blanda och vispa med ett leende på läpparna som lätt särade blottar en bekt tandrad.

Inga sura miner och ingen som trampar runt i krossade äggskal, ströbröd och köttfärsklickar.

Den siktade kakaon blandar sig fint med resten av ingredienserna och den rivna vita chokladen flyger inte runt längs väggar och tak.

Och inget hamnar utanför skålen, som förresten diskar sig själv!

Därför blir det aldrig någon disk stående i det perfekta köket.

Där glada matgäster glatt mumsar i sig av den aldrig sinande källan av diverse godsaker.

Mitt kök ser sällan ut så.

Inte när det lagas mat eller bakas i alla fall.

Det ser ut som fan, för att vara tydlig.

Ingredienser till förrätt, varnrätt och efterrätt samsas om platsen på bänkarna.

Påsar rivs upp så det sprutar gryn och mjöl över hela köket, som jag sedan trampar runt i.

Under tiden kommer någon unge hem som undrar vad det är som luktar?

Men det här blir jättegott, säger jag, och formar några otympliga kikärtsbiffar som inte vill hålla ihop när man steket dem.

Det vill inte ungen, som tar sig en macka när allt skall vara så där konstigt.

Nej.

Till mitt kök kom inte de där glada matgästerna och mumsade i sig av de smuliga biffarna.

Och nu har jag ingen aning om varför jag ens funderade på att skriva en kokbok?

Fast jag kommer nog snart på det igen.

Vad det lider.

 

 

 

Snygga knivar, matchande förkläde, kökshanddukar och kastruller.

Jag har upptäckt att jag skriver ganska fult.

Fulare och fulare verkar det som.

Jag vet inte hur det kommer sig.

Han med de blå skjortorna skriver till exempel snyggare än jag.

Min ambition när jag börjar skriva, är att jag skall skriva snyggt och läsligt.

Funkar oftast ok.

Men efter en stund.

Det är knappt jag själv ens ser vad det står i mina egna anteckningar.

Är inte det dåligt?

Hur svårt kan det vara?

Jag har ju skrivit i hela mitt liv.

När jag väl skall skriva något börjar jag oftast för långt till höger på pappret så det som skall skrivas inte får plats på samma rad.

Då blir det inte som jag tänkt mig.

Det blir liksom inget flow i det som skall läsas.

Har det med åldern att göra som allt annat tjafs man får stå ut med för att man blir medelålders?

Jag tycker i så fall att det räcker nu.

Leta upp någon annan att jävlas med.

Tack.

 

 

Jadå.

Kvinnan som vevar med sin hammare fortsätter sin verksamhet.

Utökar till och med.

Hanterar numer den livsfarliga sågen med laserstråle.

Dock utrustad med solglasögon och hörselskydd.

Jag skall villigt erkänna att jag hade en hjärtrytm i obalans när första plankan skulle sågas.

Tänk om den slet sig, och drog med sig min hand som for in i sågen som skvätte blod och trötta köttslamsor över hela kvarteret. Samtidigt som laserstrålen letade sig in i mina ögon och gjörde mig blind.

Kul om jag saknade en arm och hade ögon som brunnit upp när Han med de blå skjortorna kom hem från sitt arbete.

Fick han ingen mat då. Fast han var utsvultet.

För jag såg ju inget.

Jag vet heller inte vad arbetsmiljöverket skulle säga om min lösning med att balansera en köksstol på två plankor för att komma upp lite högre.

Men det spelar ingen roll.

Jag är ju i mitt eget hem och gör som jag vill.

När jag spikat slut på lagret av plank tänkte jag ta bilen och åka till brädgår´n för att köpa nytt.

Tyvärr blev det inte så.

Jag hade nämligen ingen aning om hur man hanterar ett spännband.

Man måste ha spännband så att inte virket flyger av taket när man kör hemåt.

Spännband är nån jävla anordning med två öglor i var ände och ett slags spänne i mitten.

Finns inte en rimlig chans att en normalbegåvad människa förstår hur den fungerar.

Var fan gör man av öglorna?

Därför blev det inget mer spikande denna måndag.

Och Han med de blå skjortorna fick maten serverad när han kom hem.

Och efter det visade han pedagogiskt hur man använder ett spännband.

"Vill du prova", frågade han vänligt när han visat klart.

Nej varför då, det där var väl ingen konst.

Nu vet jag precis hur man gör.

Väl?

Det finns olika sorters lotterier i omlopp.

Ibland har man tur ibland inte.

En som till exempel hade en alldeles förträfflig tur, var kvinnan som vann en hink med spermier.

Spermierna kom från ett särdeles praktexemplar av rasen "Frieser".

Bör inte förväxlas med "Fariseer" som var ett folkslag som var ytterst noggranna i sin tillämpning av Judendomen, och det hade ju varit snyggt om någon av dem levererade till just det här lotteriet.

Nej.

Den kvinna som hoppade upp och ner av lycka då hon kammat hem storvinsten, vann inget annat än spermier från hästrasen Frieser.

Hon visste inte till sig av lycka!

Nu skulle ett av hennes ston få dessa juveler inknölade i sitt sköte.

Jag undrar om stoet var lika lycklig över det som sin ägare.

Hon blir ju lite blåst på konfekten, så att säga.

När hon nu förväntas föda fram ett nytt stjärnexemplar år sin ägare borde hon väl själv få vara med vid själva tillverkningen.

Kan man ju tycka.

Nu får stoet inte det.

Jag undrar hur jag själv skulle reagera om jag vann en storvinst i form av spermier.

Var skulle jag göra av dem?

Eeeeeeeehhhhh??????????????????????

Skulle jag kanske våga mig på en korsning Frieser - Människa?

Fast jag vill ju helst inte ha fler barn.

Det kanske inte ens blev ett barn.

Det kanske blev en hästunge.

Och jag vill för allt i världen inte uppfostra nån häst, jag har ingen aning om hur man gör!

Nej! Ät inte upp stoppningen i mormors madrass!

Nej! Bajsa inte på golvet på Hennes & Mauritz!

Nej! Sparka inte sönder väggen i ditt rum!

Åh herre gud när den kommer i puberteten och får mens!

Som är så omfattande att den dränker alla andra husdjur vi har.

I blod!

Jag har verkligen ingen aning om hur det där skulle gå.

Med de andra barnen och allt.

Jag är dessutom allergisk mot hästar.

Jag låter väl bli det då.

 

 

Jag har blåsor i högerhanden.

Det hade kanske varit logiskt om jag var en fjortonårig kille.

Nu är jag inte det.

Jag är den fyrtiofemåriga tanten som grannarna i vårt kvarter numer hatar.

Hon som vevar sin hammare som om hon hade en spikpistol inopererad i armen, och spikpistolen kan bara inte sluta, utan vevar på som en besatt tills Han med de blå skjortorna kommer och säger att det skall bli drink.

Spika eller drink, spika eller drink, jaja jag kommer väl då.

Blåsorna skvallrar väl om att jag inte håller i en hammare varje dag.

Eller ens en gång i månaden.

Varför gör jag inte det.

Det är ju så kul!

Jag borde spika lite oftare herre Gud.

Just nu spikar jag i alla fall på något vi kallar Marrakech.

Det skall bli vårt rum för mysiga vår-sommar-höstkvällar.

Där vi i kvällsolens sken kan sitta och dricka drink och umgås med vänner.

Eller varandra.

Eller själv.

Mysa skall vi i alla fall göra.

Det är bestämt.

Marrakech skall inredas i fullkomlig kontrast till vårt hus.

Således kommer det att vara mycket av allt.

Fåtöljer. Mattor. Tavlor. Lyktor. Kuddar.Filtar. Bord. Och andra konstiga saker. Fast fina.

Jag tänker mig väggar och golv - mattsvarta.

På golvet målar jag stjärnor........................Visst fan kan jag väl måla stjärnor?

På golvet målar jag stjärnor.

Efter en mall då för Guds skull, om det skall vara så svårt.

Och så sitter vi där i vårt fullproppade svartmålade Marrakech och bländas av kvällssolen så vi får tårar i ögonen.

Fast Han med de blå skjortorna får tårar i ögonen för att han är så kär i mig.

Det är sant.

Rätt som det är svämmar hans ögon nästan över av tårar.

Då är han rörd över något som har med mig att göra.

Som att jag till exempel är snäll.

Eller vacker.

Eller bara sitter där rätt upp och ner och är som jag är.

Men i alla fall.

Så sitter vi där i vårt fullproppade svartmålade Marraakech och bländas av kvällssolen eller andra saker, så vi får tårar i ögonen.

Och bara myser.

Så där som man skall göra.

När det blir höst.

 

 

 

Jag kanske har sovit.

Men jag har tyvärr inte märkt att sommaren kommit.

För det har den väl?

Jag stirrar i almanackan så ögonen blir torra, och hur mycket jag än stirrar står det inget annat än augusti.

Med stora bokstäver.

AUGUSTI.

Var tog juni och juli vägen då?

Skall det inte vara sol om sommaren?

Skall det inte vara ljumma kvällar då man sitter ute och slåss mot myggen?

Skall man inte svalka den solvarma kroppen med ett ett dopp i en svalkande sjö?

Det har i alla fall jag hört.

Och till och med upplevt.

Men i år.

Det har liksom gått mig alldeles förbi.

Och det är så förbannat sorgligt.

Man väntar och väntar och längtar och längtar och vips är det man längtat till utom räckhåll.

Får man vänta ett år till då.

.

Men något som är fantastiskt bra är att Hon som fyllt sexton kommit in på gymnasiet.

Jag skall väl i ärlighetens namn medge att jag hade vissa bryderier kring just detta.

Vilket hon själv aldrig hade, och det var väl det som gjorde att hon till slut klarade det.

Vi har varit i huvudstaden och införskaffat lite nya kläder inför den stundande skolstarten.

Hon skulle absolut gå till en butik som heter Hollister.

Roligt att hon vill ha lite anständiga kläder när hon skall börja ny skola tänkte jag.

Att kliva in på Hollister är som att kliva in på ett diskotek.

Fast utan dansgolv.

Med plågad min trixade jag mig fram mellan platspalmer och ungdomar som eventuellt jobbade där.

Jag vet inte, för jag hörde inte vad de sade.

När jag trodde att hon inte såg häll jag för öronen.

Skrek lite väl högt när jag ville ha kontakt, men vad skall en männska göra?

Det fanns ju ingen möjlighet att göra sig förstådd utan att skrika eller använda teckenspråk.

Jag kan tyvärr inte teckenspråk.

Och sedan åkte vi hem.

Med vindrutetorkarna på.

 

Tänk om jag blev skendräktig.

Så ringde jag till jobbet och sade att jag inte kunde komma.

För jag har fått barn.

Alla på jobbet blev fullkomligt överrumplade eftersom de inte hade en aning om jag att jag varit gravid.

Hur i hela friden har det gått till.

Funderade de.

Skit i det, sade jag.

Kom och inspektera underverket.

Arbetskamraterna fick bråttom att skramla till fina babykläder.

Hur mycket skall vi lägga, funderade de, som om det vore något att fundera över.

Fläska på bara.

Åt den här ungen duger endast det bästa.

När de kom och knackade på hyschade jag dem eftersom barnet somnat när jag ammade henne.

Vi kramades och de gratulerade och tyckte att jag återfått formen ovanligt snabbt efter graviditeten.

Snart kunde de inte vänta längre utan flockades runt vagnen där den lilla slumrade.

De petade lite på den så att den pep till.

Akta! ropade jag.

Den tycker inte om att bli petad på.

Men vá fan!

Det här är ju ingen unge, det är ju en badanka!

-

Fast nu är ju jag människa.

Vi blir inte skendräktiga.

Trots det, är detta en alldeles sann historia.

Jag fick den berättad för mig på ett kalas i helgen.

Den skendräktiga mamman var en hund, modell större, som trodde att badankan var hennes lilla valp.

Hon bar den så försiktigt.

Skyddade den från blåsten.

Puffade den tillrätta när den skulle dia.

Pep till svar när ankan pep för att få hennes uppmärksamhet.

Så fullkomligt bedårande.

Fast det tyckte inte matte och husse till hunden som natten igenom nafsat på badankan.

Pipi, pip, piiiiiiiip.

Natten igenom.

Och hunden som svarade.

Pip, pip, piiiiip.

Tröstade badankan som tydligen var lite orolig.

Ankan förpassades följande morgon till garderoben.

Hunden var trött efter en lång natt.

Låg i skuggan och slumrade.

Man blir alldeles utschasad av att vara nattvakande förälder.

Det minns jag bestämt.

Sedan är jag väldigt glad över att mina ungar blev som de blev.

Och slapp ligga i en garderob och skräpa.

Nu jädrar förstår ni!

Nu är det på gång.

Tyvärr så dog ju Lena Nyman som var den tilltänkta att framföra mina texter på en liten landsortsscen någonstans i Sverige.

På en landsortsscen någonstans i Flen.

Förmodligen.

Men då dök Hon upp.

Hon som kan det där med skådespel och minspel.

Utspel och utfall.

Bakåtvolt och fritt fall.

Hon som vågar allt det där som jag inte vågar.

Och det är Hon som skall framföra mina texter i en föreställning som så smått börjar ta form.

Men tänk om ingen fattar?

Tänk om ingen skrattar?

Tänk om folk reser sig och går?

Låtsas gå på toaletten och springer därifrån?

Jag vet inte varför jag ens funderar över det.

Det här skall ju bli en rolig föreställning.

Ingen skall resa sig, eller jo de skall resa sig,men endast för att ge stående ovationer.

Inget annat.

Slutar jag oroa mig för allt nu då.

Och väntar på att Hon som älskar mina texter, ger dem liv och gestaltar det som är jag.