En annan sak jag funderat på är att skriva en kokbok.
Nu kan jag se hur alla flackar med blicken hit och dit och inte har en aning om vad de skall säga.
Kokbok?
Men du är väl inte så bra på att laga mat, säger de försiktigt.
För att inte såra.
Nej.
Det är inte det jag säger.
Men vem i hela friden har ett sådant där PERFEKT kök som finns i kokböckerna man köper?
Perfekta skålar, vispar, uppläggningsfat.
Alla ingredienser upphällda i små skålar innan de skjutsas ner i den stora skinande beredningsskålen.
SKJUTS ner i skålen, och blanda och vispa med ett leende på läpparna som lätt särade blottar en bekt tandrad.
Inga sura miner och ingen som trampar runt i krossade äggskal, ströbröd och köttfärsklickar.
Den siktade kakaon blandar sig fint med resten av ingredienserna och den rivna vita chokladen flyger inte runt längs väggar och tak.
Och inget hamnar utanför skålen, som förresten diskar sig själv!
Därför blir det aldrig någon disk stående i det perfekta köket.
Där glada matgäster glatt mumsar i sig av den aldrig sinande källan av diverse godsaker.
Mitt kök ser sällan ut så.
Inte när det lagas mat eller bakas i alla fall.
Det ser ut som fan, för att vara tydlig.
Ingredienser till förrätt, varnrätt och efterrätt samsas om platsen på bänkarna.
Påsar rivs upp så det sprutar gryn och mjöl över hela köket, som jag sedan trampar runt i.
Under tiden kommer någon unge hem som undrar vad det är som luktar?
Vad lagar du för konstigt nu då?
Kan du inte bara laga normal mat?
Men det här blir jättegott, säger jag, och formar några otympliga kikärtsbiffar som inte vill hålla ihop när man steket dem.
Här, smaka!
Det vill inte ungen, som tar sig en macka när allt skall vara så där konstigt.
Nej.
Till mitt kök kom inte de där glada matgästerna och mumsade i sig av de smuliga biffarna.
Och nu har jag ingen aning om varför jag ens funderade på att skriva en kokbok?
Fast jag kommer nog snart på det igen.
Vad det lider.
Snygga knivar, matchande förkläde, kökshanddukar och kastruller.