Nja...

Det är ett stort hus vi bor i.
Ett sådant som folk med stora ögon brukar beundra för att det är så fint.
Tio rum, tre toaletter några hallar och ett kök.
Byggdes nittonhundrafem.
En gammeldags Grosshandlarvilla.
Oerhört vackert renoverad av den famlji som bodde här innan oss.
Det var bara för oss att flytta in och det var precis så som vi drömt att det skulle vara.
Tio rum, tre toaletter, några hallar och ett kök är mycket att säda.
Det har i alla fall jag märkt.
Det tar ungefär en normal arbetsdag att gå över dessa ytor noggrannt.
Men jag har också märkt att alla de andra som så gärna vill bo i detta välkomnande hus med sina generösa ytor, inte lika gärna vill städa dem.
Han med de blå skjortorna får dåligt samvete när jag sätter igång och säger att jag skall sätta mig och ta det lugnt i stället.
Jag är inte pedant, men jag vill heller inte bli överfallen av dammråttor stora som gråvargar.
Jag vill inte att toaletten skall stinka kiss och att golvet skall vara fullt av hårstrån, gamla tops och tomma toalettpappersrullar.
Jag vill inte att nattygsborden skall vara täckta av damm när jag på natten letar efter min öronpropp som ligger där.
Så jag kämpar på.
I dag hade Han med de blå skjortorna plockat undan fint när jag kom hem efter en tur till stan.
Kanske var det piken innan jag for, som tog skruv.
Men vad är det som gör att det anses vara kvinnans uppgift att hålla hemmet i skick?
För att hon tycker det är roligt?
Utvecklande?
Stimulerande?
Ser det som ett träningspass?
Jag vet faktiskt inte, men det bara faller sig så.
Och fast vi jobbar lika många timmar som mannen är det ändå vår uppgift.
Jag tycker det stinker.

Allerginäsa

När näsan svämmar över av allergisnor är det svårt att ligga kvar i sängen.
Även om klockan är nollsexnollett.
Man ligger på rygg och känner hur det oroväckande snabbt stiger i näsborrarna.
Och man tänker, om jag nu reser mig upp, kommer denna helvetes kroppsvätska att rinna ut över mig, ut över hela sängen, och ut över gplvet så att jag halkar i det när jag försöker springa till toaletten.
Där och då, bryter jag kanske ett ben och det har jag inte tid med.
Inte nu när jag snart har ett nytt jobb att gå till.
Tur att jag då hade en papperstuss på nattygsbordet.
Så att jag slapp bryta benet.
Det är skönt att vara smart och förutseende ibland.
Han med de blå skjortorna snusade vidare när jag smög ner och laddade bryggaren.
Jag såg fram emot kaffe och morgontidning.
Men eftersom det är röd dag i dag blir det ingen morgontidning.
Det blir lite annat plock.
Men det går fint det med.
Tjo!

Jag fattade pennan

Med pennan, som såg tung ut, men var oväntat lätt, skrev jag i dag under mitt anställningsbevis.
Det är det nya jobbet som snart gör entré i mitt liv.
Med nya kollegor.
Nya arbetsuppgifter.
Nya utmaningar.
Nya tider och ny energi.
Sedan gick jag med lätta steg hem till mitt hus där Hon som fyllt sexton tillsammans med en klasskompis packade väskor för en förestående resa.
De far till Motala nämligen.
Klasskompisen har fått sig en kille som bor på nämnda ort, och då måste min unge följa med över långhelgen, för att, inte vet jag, men kanske träffa någon trevlig pojke hon med.
Jag föreslog att hon skulle packa  en väska med hjul, och blev omedelbart idiotförklarad.
- Rullväska!
- Du är för söt mamma, men neeeeeeeej!
Och jag fattar ingenting.
De bär hellre, och kånkar på sina väskor än låter dem rulla på hjul för att inte misstas för pensionärer?
Men vilka pensionärer har sladdriga linnen från Monkey, jeans och Converse?
Inga jag känner i alla fall.
Jag hade innan resan, ringt och stämt av med pappan i vars hus man tänkt bosätta sig, för att försäkra mig om:
Att det fanns en pappa
Att det fanns ett hus
Att det fanns en säng
Allt detta fanns, försäkrade en väldigt trevlig röst som visade sig tillhöra en Jens med Motaladailekt.
Jag stoppade ner några hundringar i ett kuvert med hans namn, för att han inte skall hamna i ekonomisk kris under de dagar han fått besök norrifrån.
Sedan använde jag nymodigheten Skype och pratade med Hon som bosatt sig i Trondheim.
Hon hade fått en drink i sin hand, och den innehöll inte bara alkohol utan även banan.
Om man blir hungrig är det bara att tugga i sig.
Drink med banan.
Man tar vad man har.
Och nu blir det filmkväll.
Med mitt hjärta.
Som jag delar hushålle med.
Puss!

Till Julia

Hallå här!
Personalen!
Det är den sjunde januari nittonhundranittiotvå.
Jag står bredbent och framåtlutat med båda händerna mot väggen i duschrummet på BB.
"Det är någon mer som kommer ut här", tjoar jag med panik i rösten.
Pekar på mitt underliv där min försfödda nyss gjort entré.
"Ja, det är din vagina", förklarar sköterskan.
"Vet jag väl att det är".
"Men det kommer ut något här"!
"Det var väl bara ett barn jag skulle ha"!!
"Din vagina har blivit lite illa tilltygad bara efter förlossningen"
"Helt normalt, inget att oroa sig för"
Jag drar henne intill mig och nyper henne i armen.
"Helt normalt? Det är ju för fan en hästmutta jag har här! I naturlig storlek"!
Jag är mycket glad över den uppblåsbara ring med ett hål i mitten, som jag tilldelas att sitta på en tid framöver.
Så att musen kan hänga fritt.
Och inte behöver sittas på.
Andra saker som förändras på kroppen är tuttarna.
För att hålla dempå plats klipper personalen grenen av ett par nätunderbyxor som man trär över mitt huvud och knölar in tuttarna i.
Balanserande på den uppblåsbara ringen, men hästmuttan hängande i ett hål, och två kojuver till bröst, konstaterar jag:
Välkommen till fablernas värld.
Jag har blivit mor!
Och inget kunde vara mer underbart.
Välkommen efterlängtade unge.

Spelet

Hon som alltid vill att jag skall baka har varit på besök tillsammans med sin man.
Vi skulle fira våra nya jobb.
Hennes, som består i att vara butiksbitrde i en smyckesbutik, och mitt som består i att samordna turism och kultur.
Vi började firande med lite småplock och bubbel.
Goda kaprisar och oliver som hon glatt smaskade i sig.
Sedan blev det middag med vin för de som dricker det, och öl för de som föredrar det.
Sedan blev det eventuellt en drink.
Ett par glas, små, Tequilia Rose.
Ett glas Beyleys, eller hur det stavas.
Vin i massor för de som tycker om det.
Och bäst av allt.
Spel.
Vi spelade ett alldeles fantastiskt spel som hennes make hade med sig.
Man får ett kort med ord.
Sedan slår man en tärning så man ser vilket av orden man skall välja.
Sedan ritar man det ordet och lämnar över till personen som sitter bredvid dig.
Han skall då gissa vad du ritat och skriver detta på nästa sida av blocket.
Skickar det vidare till nästa person som nu har ett ord som den skall rita.
Ja det blev så jävla tokigt förstår ni.
Jag skrattade så jag fick ont i halsen.
Till exempel:
"Dockteater" blev slutligen "Dödsdans"
"Cappuccino" blev "Monsterjävel"
"Skitstövel" blev "fotsvett"
Och teckningarna!
Ni skulle ha sett!
De var så otroligt fula.
Jag kan verkligen inte rita.
Och då blir det ännu roligare.
Jag rekommenderar er alla att spela "Ryktet går" som spelet heter.
Om ni vill få ont i halsen av skratt.
Ja, och sedan var klockan nästan halv två, och det är mycket för fyra meddelålders, och då blev det sängen.
Och i dag är jag inte så stark.
Men jag är glad.

Stövlarna

Sedan jag uppnått den aktningsvärda åldern av fyrtiofem har jag eventellt blivit lite vuxen.
Med vuxen menas i det här fallet - kräsen konsument.
Jag hade förstår ni, en Tigerkavaj som inköpts för ca ettochetthalvt år sedan.
Svart.
Snygg.
Med tillhörande kostymbyxa.
Med tiden har den börjar släppa trådar ur tyget.
Det smyger ut små vita trådar som man tror är hårstrån.
Men det är det inte.
I ryggen har dessutom fodret släppt på tre ställen.
Såg ut ungefär som om Hulken haft den på sig just när han blir så där ilsken och grön, så att allt han har på sig spricker upp och blir till trasor.
Och den är ändå inte särskilt mycket använd vill jag påpeka.
Så har den hängt i min garderob en lång tid.
Tillls nu.
Jag tänkte, att eftersom jag har inköpsförbud någon månad till, kan jag väl åka till en butik och lämna tillbaka något då.
Inte handla.
Bara lämna tillbaka.
Butiksbiträdet som tog emot mig ringde på Tigeransvarig personal som kom och tog sig an den söndriga kavajen.
- Ja det här är ju verkligen inget att orda om, den får vi ta tillbaka, sade hon och frågade sedan om kvittot fanns möjligtvis fanns kvar?
För min del finns kvitton aldrig någonsin kvar, och efter ettochetthalvt år, orimligt.
Trots det får jag på mitt kort tillbaka ettusenfemhundranittionio kronor.
För ettusenfemhundranittionio kronor kunde jag då köpa två par Tigerstövlar i läder, visade det sig.
Tigerstövlarna i läder skulle normalt ha kostat nästan åttatusen kronor.
Ja, ni läste rätt.
Åtta tusen.
Men den här dagen, som man skulle kunna kalla en riktig turdag, fick jag dessa dyrgripar i en påse, och ändå hade jag mer pengar på kortet än när jag klev in i butiken.
Är inte det toppen?

Tampongen

Nej.
Jag har aldrig sagt att jag borde sällas till de mer smarta här på jorden.
Men nu vet jag inte riktigt vad jag skall tycka om mig själv.
Tampongerna hade nämligen försetts med en helt ny design.
En ny look.
Det är viktigt när det gäller tamponger.
Vem vill peta in en ful tampong när det finns en snygg.
I och för sig valde jag inte.
Den bara var där i kartongen.
Den nya designen bestod i att platshöljet runt tampongen försetts med diverse pilar och prickar.
Och hur jag än petade och pillade på det där jävla höljet hände ingenting.
Det satt envist kvar.
Och alla ni som använder tamong vet att det är av värde för funktionaliteten att få bort plasthelvetet.
Slutligen när jag gnott tillräckligt frenetiskt kunde jag få ut den jäveln och sätta den på plats.
Halva lunchrasten hade då gått.
Frustrerad lämnade jag över en oöppnad tampong till en eventuellt något smartare kollega som tittade på pilarna.
Som pekade åt varsitt håll.
Sedan vred hon på höljet.
Så att det öppnades.
Tog fem sekunder.
Det var alltså därför det var pilar.
Men varför i hela friden kan det inte stå "vrid din dumma jävel" så att jag fattar det med en gång.
Jag misstänker att det är en man som hatar kvinnor som designat den nya tampongen.
Bara för att han tyckte det var roligt.
Varför var det inte det då?

Återvunnet inlägg, men det gäller fortfarande

En gammeldags lanthandel vill jag ha.
Ni vet vad jag talar om.
En sådan där som ligger i ett gammalt trähus.
På trähuset finns en dörr med en glasruta som är klädd med en liten spetsgardin, och där hänger en Öppet/Stängtskylt som man vänder efter behov.
När man öppnar dörren plingar en gammal ringklocka så jag vet att någon är på ingång.
Om man vill hångla eller så, vänder man "Stängt" utåt så ingen kommer in och stör.
För det mesta hånglar man inte i en Lanthandel.
För det mesta handlar man.
Min lanthandel har rutigt golv.
Rött och Vitt.
Hyllor med mat och dryck.
Hyllor med presentartiklar som kan vara bra att ha.
En glasskyl.
Och blommor!
Bakom en köpmandisk står jag och bläddrar i Svarta Boken.
Där skriver jag upp det folk handlar på Krita, och som de betalar av när de får lön.
Jag säljer också lite av mitt egna hantverk.
Som förresten går åt som smör!
Undrar vilket hantverk det är?
Jag har läsglasögon på nästippen och ett rutigt förkläde.
Som matchar golvet.
Jag har ett par stolar utställda, där gamla damer och herrar kan vila sina trötta ben.
Där får de en kopp kaffe, och med sig har de hembakta kanelbullar som vi smaskar på medan vi pratar lite strunt.
Sedan när de dör, har de blivit så glada i mig, att de testamenterar alla sina tillgångar till mig.
Då blir jag rik och kan utöka min verksamhet med ett alldeles, alldeles underbart café, där det bjuds på hembakt och dragspelsmusik.
Det kan jag lova eftersom jag tänker att Benny Anderssson och Kalle Moréus är stammisar som gärna delar med sig av sin musikskatt.
Sedan när de dör, har de blivit så glada i mig, att de testamenterar alla sina tillgångar till mig, och då blir Annifrid........ Nej inte Annifrid, de är ju skilda, men hans nya fru, vad heter hon nu igen...... Mona! Hon blir skitsur och stämmer mig för att jag alldeles har förvridit huvudet på Benny.
Eftersom det inte är någon giltig orsak till att få ett testamente ogiltigförklarat får hon ge sig.
Och jag är inte den som är den, jag erbjuder henne ett jobb i min lanthandel, och där trivs hon alldeles förträffligt.
Sedan kan ju inte jag rå för att hon blev ihop med Kalle Moréus, som förresten inte hade dött.
Och då fick jag Kalles gamla hagga på mig, men då slog jag näven i bordet och sade;
- Nu får det vara nog!
Slokörade lommade de alla tre iväg.
Och inte vet jag om det är sant, men jag har hört att de bor tillsammans alla tre i en stuga i Tvärskogen.
.
På ett ungefär så, hade jag tänkt mig det hela.
Känns det rimligt?

Det stinker

En märklig doft kommer i små puffar från olika håll i huset.
Eller doft.
Mer stank, skulle man kunna säga.
Vi vädrade i luften med uppspärrade näsborrar.
Jag såg att Han med de blå skjortorna sneglade på mina fötter.
De kan ibland ge ifrån sig en något oönskad odör.
Men de var oskyldiga den här gången.
Vad är det då, som stinker så förbannat?
Han med de blå skjortorna säger att det är för att en mus har gått och dött i trossbotten.
Kan en mus ge ifrån sig en sådan överjävlig stank?
Är det rimligt?
Var det en Belgianblue-mus i kollosal format?
Stor som en jävla elefant som knölat sig in under huset och lagt sig för att dö?
Tänk om det är något annat?
Ett lik?
En rymling som sökt värmen och olyckligt fastnat med foten i ett hål i marken och sedan inte kommit loss.
Som ropat "Hallåååååå" dagar och nätter utan att vi hört något.
Sedan tog rösten slut och orken också.
Och nu ligger han där och förmultnar och kan inget annat göra.
Det vore olyckligt.
Väldigt olyckligt.
Jag vill inte ha döda rymlingar under mitt hus.
Jag hoppas det är en mus.
Av normal storlek.
Som snart slutar att stinka.
Ja.
Det bestämmer vi.

Skål för mitt nya underbara jobb!

Det bor en lycka i mig.
Ett lugn har infunnit sig.
Behagligt. Begärligt.
Jag sökte ett jobb.
Jag sökte ett jobb till.
Det är förödande för livet med tågpendlande och långa dagar stirrandes på en dataskärm.
Orken fanns inte.
Den tog slut.
Försvann.
Med den, kreativiteten.
Lusten att skapa.
Att träna.
Att engagera sig.
Att vara en god mor och en god hustru.
Var var hon?
I en låda nedpackad på vinden?
I sopsorteringen - brännbart material?
I sopsorteringen - komposterbart?
Följde hon med i skopan upp på flaket till lastbilen som hämtade kvistar och löv i hörnet av trädgården?
Nej.
Hon var i soffan.
Så trött att döden hade varit betungande.
Och det var då de ringde och erbjöd intervju.
Inte bara den ena arbetsgivaren, utan båda.
De ville träffa den här personen som skickat in sin ansökan, kunde det gå för sig?
När den första intervjun till det absoluta drömjobbet var avklarad hoppades hon så det gjorde ont.
När de ringde och erbjöd henne tjänsten dog hon nästan.
Och fick ringa till den andra arbetsgivaren och tacka nej till intervju för drömjobbet var hennes nu.
De fick nöja sig med någon annan av de Trehundratrettio som sökt tjänsten.
.
Och nu har hon stigit upp ur soffan.
Hällt upp en drink.
Och skålar för livet, kärleken, jobbet, och hela faderullan.
Skål ta mig fan!
För här kommer jag!