Toaletten

På mitt jobb arbetar det både kvinnor och män.
De samsas om de toaletter som finns.
Ändå kan jag allt som oftast med säkerhet veta att en man varit inne före mig.
Det är för att det är kisstänk på toaringen.
Det är skitjobbigt om man har bråttom in och slänger ner rumpan utan att se sig för.
Sitter man där i någon annans kiss då.
Vill man gråta lite.
Varför kan inte alla män sitta ner och kissa?
Så att den hänger ner i toastolen, och är den inte tillräckligt lång går det väl att peta ner den och hålla den på plats.
Och om man absolut måste stå borde regel nummer ett vara:
Fäll upp toasitsen!
Fattar man inte det, behöver man väl för allt i världen inte låta drulen löpa amok och skvätta ner allt i dess väg.
Det går ju att hålla i den.
Om ni inte ens själva vill hålla i den, vem fan skall då vilja det?
Detsamma gäller könshår.
Om man nu sitter och gnor på toaletten så att håret ramlar av kan man då inte ta bort det efter sig?
Jag vill inte sitta på det.
Jag har nog med mitt eget.
Hur det av någon anledningen även brukar hamna i handfatet vill jag helst inte veta.
Men jag har lärt mig.
Torka av toaringen med handsprit om du känner dig osäker.
Ett litet tips bara.
I all välmening.

Middagslur

Hur i helvete svårt skall det vara att sova lite middag?
Efter nattens långa åskoväder behövde jag verkligen vila.
Lägger man sig i sängen.
Åååh, gud så skönt.
Sträcker ut sig. Rättar till kudden.
På med en klädtrasa över ögonen för det är så ljust.
Mmmmmm...
Börjar andas tungt.
Bonk. Bonk. Bonkobonkobonkobonk!!!!
Haspen till fönstret slår i vinden.
Helvete!
Far upp och smäller igen fönstret.
Lägger mig till rätta.
Känner mig lite irriterad.
Blundar.
"Lalalallalaal got the moves like Jagger. Got the moves like Jagger. Vissel vissel, got the moves like Jagger"
Sjunger det i mitt huvud.
Men för fan var tyst!
Nu skall jag inte tänka på någonting, bara slappna av och sova.
"Lallalalllalalalalala got the moves like Jagger got the moves like Jagger vissel vissel, got the moves like Jagger"
Varför?
Varför sjunger det i mitt huvud när jag bara vill ha lugn och ro?
Slutligen slumrar jag i alla fall in för jag vet att jag drömmer.
Jag ligger i ett trädgårdsland och drar med fingret där jag skall så basilika.
Varför jag ligger i trädgårdslandet framkommer inte.
Nu hör jag steg i trappan.
Han med de blå skjortorna som inte kan gå en meter inomhus utan sina Birkenstock är på väg upp.
Vi bor i ett lyhört hus.
Jag har ett lyhört huvud.
Man får sova när man dör.

Åskan - igen.

Jag minns återigen.
När man var liten och åskan mullrade.
Då var det förbjudet att sova.
Man fick ligga med uppspärrade ögon som blev torra av vätskebrist.
-Blunda inte människa, åskan kan slå ner! gapade mormor.
Bredvid sängen stod en väska packad ifall man var tvungen att fly.
Och där låg man.
Natten lång.
Och stirrade ut i det av blixtar upplysta rummet.
I natt var det dags igen.
I det här livet.
Jag är fortfarande lika illa berörd.
Men jag följer inte mormors råd.
Jag lägger en svart T-shirt över ögonen för att stänga ute det vidriga ljusfenomenet.
Öronpropp för att dämpa smällarna.
Det hjälper inte.
Och jag vet att femtonåringen som ligger i sin säng i pappans lägenhet är livrädd.
Och jag vet att hon som flyttat hemifrån ligger i sin säng och är livrädd.
På verandan i Nyköping sitter förmodligen Hon som alltid vill att jag skall baka, och ropar Mer! Mer!
Bredvid mig ligger Han med de blå skjortorna och sover gott.
Och i dag sover jag middag.

Det blir trist..

Skadad som jag är, blev jag servad av femtonåringen i morse som plockade undan det jag dragit fram till frukost.
Mycket snällt.
Hon var så fin i dag, med röda läppar och håret som snart hittat tillbaka till sin ursprungliga blonda färg.
Sedan kom valpen på besök.
Hon lider av fläckvis håravfall.
Små rosa fläckar där pälsen trillat av.
Kan vara matallergi.
Kan vara skabb.
Det låter vidrigt, men det är inget som hon smittats av, utan det kommer i så fall från föräldrarna till valpen, och blossar upp i åldern sex till åtta månader.
Hoppas verkligen att det inte är det för då kan man inte låta henne föda valpar.
När man är skadad och måste sitta still går tiden ovanligt långsamt, och när man tittat på alla sidor på nätet som man brukar besöka blir det lite trist.
Då blir det dokumentär.
Tittade på en som handlade om en kvinna som sade sig ha varit i ett av tornen av World Trade center 9/11.
Hon hade mirakulöst klarat sig, men mist sin fästman som befann sig i det andra tornet.
Den fantastiska brudklänningen hon provat ut inför deras bröllop skulle hon aldrig få använda.
Inget av detta var sant.
Hon hade hittat på alltsammans.
En helt sjuk berättelse om en helt sjuk människa.
Sedan kom femtonåringen hem tillsammans med den andra femtonåringen.
De hade avslutat sin första skoldag på höstterminen.
De var redan trötta på skolan.
Sedan blev jag hungrig och eftersom jag var invalid fick de två gå och hämta pizza så vi fick något i magen.
Vi hade en mycket trevlig middag med tända ljus, sprakande brasa och roliga samtal.
Han med de blå skjortorna kommer hem med ett senare tåg och får äta lasagnen som är kvar sedan igår.
Ja.
Och nu blev det kväller.

Skadan

Ni anar inte!
Jag är skadad.
Så där som en idrottsman.
Om ni tänker er en biffig hundrameterslöpare.
Gärna svart.
Ungefär mitt i loppet, när han fortfarande accelererar, smäller det till i lårmuskeln och man ser smärtan i hans ansikte och hur han vacklar hit och dit och slutligen faller.
Han rullar några varv, nej just det, det är det fotbollsherrar som gör, han vrider sig i smärtor och blir utburen på bår.
Precis så var det för mig i morse!
Eller i alla fall nästan.
Mitt hundrameterslopp var en trapp.
Som jag inte skulle springa i, utan gå nedför.
Klockan nollfem trettiofyra sätter jag foten på första trappsteget och det bara smäller till!
Det var i alla fall så det kändes.
Som om hela låret blev en enda stor smärtande klump, fylld av blod.
För det blir det när man får en muskelbristning, som det antagligen är.
Men nu?
I dag?
Varför?
Kan vara för att jag för första gången på ganska länge körde styrka på ett gym.
Det var i torsdags.
Jag och chefen hade bokat träning på lunchen.
Med instruktör.
Som pushade på.
- Upphopp!
- Djupare ner, böj knäna ordentligt!
- Här, ta en tyngd och håll i handen nu.
- Tolv till!
Jag hoppar som en jävla duracellkanin och tycker att det går ganska bra.
- Utfall!
-Längre bak med stödjenbenet!
- Sådärja! Ser bra ut!
Böjer och böjer och böjer.
Glömmer att stretcha.
Morgonen efter har jag e.x.t.r.e.m.t svårt att gå.
Andra dagen är det om möjligt ännu värre.
I går kändes det ok.
Och i dag, detta!
Har googlat som en galning, och det råder väl inga tvivel.
Muskelbristning står på dagens schema.
Jag avvaktar med läkarbesök.
Blir det värre är det illa.
Blir det inte värre, självläker det.
Hoppas på gott läkkött.
Jag som just hittat motivation till att träna.

barnbidrag

SMS:
- Är du hemma?
- Ja.
- Kommer!
Några minuter senare kommer hon som fyllt femton insläntrande och ger mig en puus på kinden där jag står vid spisen.
Det är dags för barnbidrag.
Normalt sett är det inget särskilt med det, men den här gången är det det.

Hon skall nämligen få ta hand om det själv, är det tänkt.

-Ta fram ett papper och skriv ner vad du tänker att du vill göra med pengarna.

- Som skall räcka en månad! Trettio dagar, förtydligar jag.

Hon börjar skriva och är klar ganska snart.

- Nå, vad har du skrivit då?

Hon räcker fram lappen där hon skrivit ett ord.

"Shoppa!

- Men du måste ju precisera. Vad skall du köpa? Godis? Dricka? Tågbiljetter? Telefonkort?

- Hur tänker du, fortsätter jag.

Hon fortsätter skriva och på lappen kan man nu även läsa det jag just rapat upp.

- Summorna då? Vad kostar det? Det måste du ju tänka på.

-Ok, säger hon. Fyrtio kronor i veckan till Godis.

- Räkna med tvåhundra på en månad, säger jag.

- Sjuttiofem för telefonkort.

- Sjuttiofem!, gapar jag. Vi har ju köpt telefonkort för Etthundranittiofem kronor! Varför har vi det?

- Aaaah, men inte nu längre, nu blir det sjuttiofem.

-Tågresor då, fortsätter jag.

- Ska jag inte åka så mycket.

- Du har ju praktiskt taget bott på bussar och tåg den här sommaren! Menar du att du plötsligt inte alls skall åka till Katrineholm?

- Du får räkna med minst en hundring i månaden, säger jag.

- Men vänta nu, asså, får jag ingen mer veckopeng nu eller, fortsätter hon och tuggar på pennan.

- Veckopeng? Du får ju barnbidraget en gång i månaden människa, hur tänker du?!

- Åhfan...

Jag vet inte om hon alls trott att hon skulle få både veckopeng och barnbidrag, eller om hon bara spelar dum.

Det hela slutar i alla fall med att helgen ser ut som följer:

Fredag: Tåg till Stockholm - Shoppa. Vidare; tåg Stocksholm- Nyköping. Det är ju Festival. Sova hos Trollets mormor.

Lördag: I Nyköping på Festival - Sova hos Trollets mormor. Som inte vet att de skall stanna i två nätter.

Söndag: Buss hem till Flen, dock är busskortet utlånat så hon vet inte hur det går.

Har hon tänkt alltså.

Jag tänker mer så här:

Stockholm - skitonödigt - men ok då.

Stockholm - Nyköping för festival och en natt hor mormodern. Hem dagen efter.

Mottages........ Sådär...

Mammaveckan har just börjat!

 

Lanthandeln

En gammeldags lanthandel vill jag ha.
Ni vet vad jag talar om.
En sådan där som ligger i ett gammalt trähus.
På trähuset finns en dörr med en glasruta som är klädd med en liten spetsgardin, och där hänger en Öppet/Stängtskylt som man vänder efter behov.
När man öppnar dörren plingar en gammal ringklocka så jag vet att någon är på ingång.
Om man vill hångla eller så, vänder man "Stängt" utåt så ingen kommer in och stör.
För det mesta hånglar man inte i en Lanthandel.
För det mesta handlar man.
Min lanthandel har rutigt golv.
Rött och Vitt.
Hyllor med mat och dryck.
Hyllor med presentartiklar som kan vara bra att ha.
En glasskyl.
Och blommor!
Bakom en köpmandisk står jag och bläddrar i Svarta Boken.
Där skriver jag upp det folk handlar på Krita, och som de betalar av när de får lön.
Jag säljer också lite av mitt egna hantverk.
Som förresten går åt som smör!
Undrar vilket hantverk det är?
Jag har läsglasögon på nästippen och ett rutigt förkläde.
Som matchar golvet.
Jag har ett par stolar utställda, där gamla damer och herrar kan vila sina trötta ben.
Där får de en kopp kaffe, och med sig har de hembakta kanelbullar som vi smaskar på medan vi pratar lite strunt.
Sedan när de dör, har de blivit så glada i mig, att de testamenterar alla sina tillgångar till mig.
Då blir jag rik och kan utöka min verksamhet med ett alldeles, alldeles underbart café, där det bjuds på hembakt och dragspelsmusik.
Det kan jag lova eftersom jag tänker att Benny Anderssson och Kalle Moréus är stammisar som gärna delar med sig av sin musikskatt.
Sedan när de dör, har de blivit så glada i mig, att de testamenterar alla sina tillgångar till mig, och då blir Annifrid........ Nej inte Annifrid, de är ju skilda, men hans nya fru, vad heter hon nu igen...... Mona! Hon blir skitsur och stämmer mig för att jag alldeles har förvridit huvudet på Benny.
Eftersom det inte är någon giltig orsak till att få ett testamente ogiltigförklarat får hon ge sig.
Och jag är inte den som är den, jag erbjuder henne ett jobb i min lanthandel, och där trivs hon alldeles förträffligt.
Sedan kan ju inte jag rå för att hon blev ihop med Kalle Moréus, som förresten inte hade dött.
Och då fick jag Kalles gamla hagga på mig, men då slog jag näven i bordet och sade;
- Nu får det vara nog!
Slokörade lommade de alla tre iväg.
Och inte vet jag om det är sant, men jag har hört att de bor tillsammans alla tre i en stuga i Tvärskogen.
.
På ett ungefär så, hade jag tänkt mig det hela.
Känns det rimligt?

Kräftskiva

Aldrig förr har jag sett Han med de blå skjortorna full.
Eller ens berusad.
Men igår hade vi samlat grannarna längs gatan på, vad vi hoppas, en årlig sammankomst i form av Kräftskiva.
På mitt initiativ bjöd vi och ett par familjer till, in till Kräftskiva.
Syftet var att få veta vilka som gömmer sig i husen längs gatan där vi bor.
Man ser någon. Hejar och går in till sig.
Man känner någon, men långt ifrån alla.
Men vi bor ju så nära.
Sagt och gjort.
Vi bjöd in, och klockan 10.00 samlades festkommittén och förberedde.
Vi skramlade ihop bord, stolar, dukar, porslin och bestick.
Jag bakade tårtor som vi skulle ha till kaffet.
H och maken fixade Bål som var farligt stark men smakade som saft.
Femton nollnoll stod de inbjudna uppradade på vår uppfart, alla med ett glas av den farliga bålen i handen.
Medtagna korgar var fyllda av diverse läckerheter som hör en kräftskiva till.
Alla pratade med alla. Skrattade och berättade.
Någon har bott i över trettio år i sitt hus, och sett människor komma och gå.
Ett par flyttade in för en månad sedan, och var oerhört glada över att få delta i festligheterna.
Några tackade i sanningens namn också nej till tillställningen, men jag tror de ångrade sig när de hörde vår allsång ljuda och vårt sorl som förgyllde sensommarkvällen.
Eftersom vi började ganska tidigt hade i alla fall jag trott att de flesta skulle ha traskat hemåt vid.... Nitton?
Klockan nitton satt alla kvar och stämningen var på topp.
Man skålade för mig som var initiativtagare.
Man skålade för en som fyllt trettiofem.
Man skålade för att det var så roligt.
När mörkret lade sig och kylan smög sig på traskade vi in och trängdes i köket.
Så där som man av någon anledning alltid gör.
Någon timma senare satte vi oss tillrätta i sofforna och allt var bara så kul!
Drinkarna som blandades av en för oss ny bekantskap var.............Ganska starka.
Han med de blå skjortorna blev äntligen full.
Jag har aldrig sett honom full förut och det var så kul.
Kan ju låta konstigt, men det var sannerligen underhållande.
Nu var han inte ensam om att vara redigt onykter men det gör ingenting.
Vi kommer med bestämdhet att göra om detta och stafettpinnen plockades upp av ett par i femtioårsåldern.
Hoppas att vi får anledning att ses innan dess bara.
Nu är ju isen liksom bruten.
Och jag skålar för oss alla på Villagatan i Flen!
Skål, ta mig fan!

Liten bukett från den egna trädgården slår alla köpta.

Det är så fantastiskt när man kan gå i trädgården och plocka ihop en bedårande bukett från sin egen rabatt.
Ljuvliga färger.
Underbar doft.
Man blir glad i själen.

Det var semester

Det blev inget spikande på huset den här sommaren.
Han med de blå skjortorna var alldeles för utarbetad och behövde sin semester till vila, inget annat.
Kan jag förstå.
Jag vet att han haft oerhört tufft det senaste året.
Möten. Möten. Mööööööööten.
Låter ju lagom jobbigt tänker ni, men det måste vara otroligt frustrerande att vara sen till nästa möte redan när du lämnar det nuvarande.
Att knappt hinna gå på toa och aldrig kunna kompa ut en fredageftermiddag.
Det är så hans arbetsveckor ser ut.
Och jag avundas honom inte.
Nu har snart de fem veckorna av vår gemensamma semester gått.
Alldeles för fort naturligtvis, och var var solen?
Inte där vi var i alla fall.
Ett par tre gånger besökte vi stranden.
Ingen dag besökte vi något museum.
Det har i sanningens namn inte blivit mycket gjort alls dessa dagar.
Men på något vis gör det inget.
När jag kommer tillbaka till jobbet och alla berättar som sina resor och utflykter skall jag säga;
- Inte et skit har vi gjort.
- Och det är jag glad för.
Ingen kommer att tro mig.
Men inte heller det gör något.
För det är så jag är.

Anatomi

Sidfläsk - Fläsk som sitter på sidan
Skenben - Ben som inte finns
Nyckelben - Ben att öppna med
Blygdben - Ett skamset ben
Knäskål - En skål att lägga knän i
Blindtarm - En tarm som inget ser
Det var ju roligt.

Drömmen

Prästen har dött!
Han som vigde oss för snart två år sedan.
Alldeles för tidigt om ni frågar mig.
Sjuttiotvå är ingen ålder, som de gamla brukar säga.
Och lite märkligt är, att jag drömde om just bröllop i natt.
Jag och Han med de blå skjortorna skulle gifta om oss.
I och för sig såg jag inte till honom men det måste ju ha varit han, vem skulle det annars vara?
Bruce Willis som han är så lik? (Fast bara när Bruce är snygg, inte nerdekad för någon roll)
I alla fall, den där drömmen gav mig ingen ro för den var så tokig.
Mamma skulle laga mat, och vad i hela friden hon lagade kan ingen människa förstå, för ena stunden var det råa fiskar och kycklingar som samsades på en och samma skärbräda, (vilket jag hysteriskt påpekade, och hon blev sur och sade att hon kunde väl skölja av dem då) i nästa stund satt vi till bords med en enorm förrätt med osannolika ingredienser.
Kyckling eller fisk, skurna i bitar liggandes på ett enormt salladsblad tillsammans med lite tomat och kapris.
Det var säkert andra saker inblandade i den där sörjan, men jag minns inte allt helt klart.
Sitta till bords skulle vi dessutom göra i något trångt vardagsrum möblerat med en enorm blå plyschsoffa som jag skulle dra runt på för att få plats med bordet.
Jag drog och slet i soffan och fick i en iläggsskiva i bordet, som för övrigt är det som står på vår uteplats.
När det var en timma kvar hade jag inte gjort mig i ordning över huvud taget.
Jag skulle dessutom ner till affären för att köpa...... Melon.
Och nu satt alla vid bordet med sina förrätter som inte såg kloka ut.
Ca 20 cm från väggen satt bland andra Hon som alltid vill att jag skall baka, upptryckt mot väggen.
Hon ifrågasatte valet av kapris i rätten.
Som om det vore det enda att ifrågasätta.
Nåja.
Jag vaknade flera gånger under natten och var svettig pga den här jäkla bröllopsdrömmen, och varje gång jag somande om fortsatte drömmen.
Är det inte konstigt?
Ibland vill man fortsätta drömma, men den här gången ville jag verkligen inte det, men det var det ingen som brydde sig om.
Betyder det något?
Tror knappast det.
Och om några dagar har den där drömmen ersatts av andra galenskaper som händer om natten när man sover.
Eller försöker sova i alla fall.

Vad är bak och vad är fram

Fast en sak som jag kan nu som jag inte kunde när jag var fjorton, är att sätta bindan åt rätt håll.
Jag hade ingen aning om hur den skulle vara.
Den var skumgummiförsedd på ena sidan.
Hur skulle jag kunna veta att den sidan skulle vändas nedåt, för att bindan inte skulle fara hit och dit när man gick.
Det gjorde den i och för sig i alla fall.
Den gled alltid bakåt och landade i en stor rul bak i brallan.
Men hur som helst, så hade jag den skumgummiförsedda sidan åt fel håll.
Det var ganska obekvämt.
Nu är det klister på ena sidan av bindorna och jag fattar mycket väl att jag inte skall vända den sidan mot min hårbeklädda mus.
Men en sak är jag osäker på.
På dessa bindor är det i ena änden ett hjärta, och i den andra något annat som jag inte minns vad det är.
Med hjärtat avses mus?
Bakdel?
Ingen aning.
Men jag blir väl varse vad det lider.

Jag kan inget

En vecka kvar.
Inte av livet.
Vad jag vet.
Men av semestern.
Som jag önskar att det var semester ända fram till pensionen.
Jag gillar verkligen inte att jobba.
Verkar det som.
Jag vill vara ledig och göra vad som faller mig in.
Inte gå upp i ottan och halvsovande slänga på lite makeup och sedan rusa till tåget.
Jag önskar att jag hade en talang.
En talang som gick att leva på.
Måla. Skriva. Snickra möbler. Göra silversmycken.
Inget av detta kan jag.
Varför inte då?
Jag är ju för fasen fyrtiofyra och borde ha lärt mig något.
Men livet går och jag är fortsatt lika okunnig.
Hjälp mig.
Någon.

Bikinin

Första augusti, och årets första besök iklädd bikini på stranden avklarad.
Eller bikini och bikini.
Trosa och BH för att uttala mig korrekt.
Innan sommaren letade jag febrilt efter en bikini som passar min kropp.
Klev in och ut ur provhytter med armarna fulla av bikinis.
Personalen som har hand om nummerlapparna till provhytterna påtalade samtidigt som hon med blåmålade naglar pekade på en skylt där det stod att man får ha med max fem plagg in i provhytten.
- Max fem. Pek, pek.
Jag ser väl det människa, svarade jag, men springer du fram och tillbaka och hämtar de andra åt mig igen då?
Surmulet lämnar hon, fast jag vet att hon vill kasta, över två nummerlappar till mig, en med siffran fem och en med siffran fyra.
- Det blir nio, ropar hon efter mig, som redan vänt henne ryggen.
Provhytter är sällan roliga och aldrig smickrande.
Skall man dessutom prova bikini är det inte långt till hysteri.
Hysterisk gråt. Hysteriskt skratt. Hysterisk allting.
Jag vet inte vad jag egentligen förväntat mig.
Jag är trots allt fyrtiofyra.
Men det är ingen tröst när brösten sorgset blickar nedåt i stället för uppåt.
Och i profil är de rent av ett skämt.
Vem fan har hängt dit de där?
Som två jävla sockar som fladdrar i vinden på ett tvättstreck.
Rumpan har sett bättre dagar och inga trosor passar den heller.
Antingen så skär de in och delar varje skinka i två, eller så är de för höga, eller ger mig kameltå.
Frustrerat kastades de alla nio på hon med de blå naglarna som skadeglatt frågar om ingen av dem passade damens kropp?
Självklart, svarar jag, men jag tycker att kvaliteten verkar vara i sämsta laget faktiskt.
Jag vet inte om det är chocken, men jag återfår sansen hemma i min soffa.
Beslutar mig för att ett par gamla trosor och en sport-BH får agera bikini de få dagar jag kommer att tillbringa på stranden.
Men till nästa år!
Ja, ni vet.
Då jävlar!