Eller ens berusad.
Men igår hade vi samlat grannarna längs gatan på, vad vi hoppas, en årlig sammankomst i form av Kräftskiva.
På mitt initiativ bjöd vi och ett par familjer till, in till Kräftskiva.
Syftet var att få veta vilka som gömmer sig i husen längs gatan där vi bor.
Man ser någon. Hejar och går in till sig.
Man känner någon, men långt ifrån alla.
Men vi bor ju så nära.
Sagt och gjort.
Vi bjöd in, och klockan 10.00 samlades festkommittén och förberedde.
Vi skramlade ihop bord, stolar, dukar, porslin och bestick.
Jag bakade tårtor som vi skulle ha till kaffet.
H och maken fixade Bål som var farligt stark men smakade som saft.
Femton nollnoll stod de inbjudna uppradade på vår uppfart, alla med ett glas av den farliga bålen i handen.
Medtagna korgar var fyllda av diverse läckerheter som hör en kräftskiva till.
Alla pratade med alla. Skrattade och berättade.
Någon har bott i över trettio år i sitt hus, och sett människor komma och gå.
Ett par flyttade in för en månad sedan, och var oerhört glada över att få delta i festligheterna.
Några tackade i sanningens namn också nej till tillställningen, men jag tror de ångrade sig när de hörde vår allsång ljuda och vårt sorl som förgyllde sensommarkvällen.
Eftersom vi började ganska tidigt hade i alla fall jag trott att de flesta skulle ha traskat hemåt vid.... Nitton?
Klockan nitton satt alla kvar och stämningen var på topp.
Man skålade för mig som var initiativtagare.
Man skålade för en som fyllt trettiofem.
Man skålade för att det var så roligt.
När mörkret lade sig och kylan smög sig på traskade vi in och trängdes i köket.
Så där som man av någon anledning alltid gör.
Någon timma senare satte vi oss tillrätta i sofforna och allt var bara så kul!
Drinkarna som blandades av en för oss ny bekantskap var.............Ganska starka.
Han med de blå skjortorna blev äntligen full.
Jag har aldrig sett honom full förut och det var så kul.
Kan ju låta konstigt, men det var sannerligen underhållande.
Nu var han inte ensam om att vara redigt onykter men det gör ingenting.
Vi kommer med bestämdhet att göra om detta och stafettpinnen plockades upp av ett par i femtioårsåldern.
Hoppas att vi får anledning att ses innan dess bara.
Nu är ju isen liksom bruten.
Och jag skålar för oss alla på Villagatan i Flen!
Skål, ta mig fan!