Det är bara jag igen, om ni undrar...

Han med de blå skjortorna var alldeles för utarbetad och behövde sin semester till vila, inget annat.

Kan jag förstå.

Jag vet att han haft oerhört tufft det senaste året.

Möten. Möten. Mööööööööten.

Låter ju lagom jobbigt tänker ni, men det måste vara otroligt frustrerande att vara sen till nästa möte redan när du lämnar det nuvarande.

Att knappt hinna gå på toa och aldrig kunna kompa ut en fredageftermiddag.

Det är så hans arbetsveckor ser ut.

Och jag avundas honom inte.

Nu har snart de fem veckorna av vår gemensamma semester gått.

Alldeles för fort naturligtvis, och var var solen?

Inte där vi var i alla fall.

Ett par tre gånger besökte vi stranden.

Ingen dag besökte vi något museum.

Det har i sanningens namn inte blivit mycket gjort alls dessa dagar.

Men på något vis gör det inget.

När jag kommer tillbaka till jobbet och alla berättar som sina resor och utflykter skall jag säga;

- Inte et skit har vi gjort.

- Och det är jag glad för.

Ingen kommer att tro mig.

Men inte heller det gör något.

För det är så jag är.