När man var liten och åskan mullrade.
Då var det förbjudet att sova.
Man fick ligga med uppspärrade ögon som blev torra av vätskebrist.
-Blunda inte människa, åskan kan slå ner! gapade mormor.
Bredvid sängen stod en väska packad ifall man var tvungen att fly.
Och där låg man.
Natten lång.
Och stirrade ut i det av blixtar upplysta rummet.
I natt var det dags igen.
I det här livet.
Jag är fortfarande lika illa berörd.
Men jag följer inte mormors råd.
Jag lägger en svart T-shirt över ögonen för att stänga ute det vidriga ljusfenomenet.
Öronpropp för att dämpa smällarna.
Det hjälper inte.
Och jag vet att femtonåringen som ligger i sin säng i pappans lägenhet är livrädd.
Och jag vet att hon som flyttat hemifrån ligger i sin säng och är livrädd.
På verandan i Nyköping sitter förmodligen Hon som alltid vill att jag skall baka, och ropar Mer! Mer!
Bredvid mig ligger Han med de blå skjortorna och sover gott.
Och i dag sover jag middag.